Hoppa till huvudinnehåll
Uppgivenhet föder hopp
7 min läsning

Visning av välkända teckningar från det palestinska eländet

Ihab al-Gherbawi är författare och kulturaktivist från Gaza. Han har studerat engelsk litteratur vid Al-Aqsauniversitetet och skrivit artiklar i skilda ämnen för olika nätsidor. Hans senaste arbete uppehåller sig vid de respektingivande målningar som visats med koppling till den palestinska frågan.

Credits Text: Ihab al-Gherbawi Översättning: Erik Bergqvist Illustration: Majdal Nateel 26 maj 2023

Mellan 11 maj och 10 november 2021 ägde i Gaza rum en utställning med många av vår tids mest slående och gripande palestinska konstverk. Här avspeglas och återges, med en noggrannhet ingen betraktare kan undgå, den hårda verkligheten för över 40% av Gazas företrädesvis manliga befolkning i åldern 18 till 40.

Målning nummer 1: Visumen

Under våldsamheterna på Gazaremsan i maj 2021 var jag osäker på om jag alls skulle ta mig därifrån levande. Att skaffa visum var långt mer invecklat än allt pappersarbete som krävdes för att kunna resa till Istanbul, där mina föräldrar bor. Överlevnad var min prioritet, inte bara för mig själv utan också för min fru och vår sju månaders dotter. Jag visste att möjligheten att utverka visum för en avliden person skulle fordra särskilda omständigheter; det var inte något alternativ för oss.

Huset jag bor i ligger i ett gathörn, med fasader mot öster och norr. I söder är det emellertid skyddat av ett annat hus. Detta fungerar som sköld mot artillerigranater, som har en felmarginal på upp till 200 meter. För största möjliga säkerhet hade jag omsorgsfullt ordnat hemmet, och jag drog slutsatsen att det var säkrast att vara inomhus med två väggar – grannhuset och en inomhusvägg – som kan mildra effekten vid en visserligen inte så sannolik attack. Hemmets säkraste plats är husets hjärta.

Min fru la en enkel madrass i en liten korridor i mitten av bostaden, medan jag, med de väggar som skilde oss från gatan i åtanke, försökte skapa en barriär mellan vardagsrummet och världen utanför. Tyvärr fanns där bara två väggar, jag kände mig ändå nöjd med arrangemanget. Men med de nya bombräderna, som siktade in sig på vårt område, visste jag att vi skulle behöva ett bättre skyddsrum. Mitt hus stod ungefär tjugo meter från gatan. Om gatan skulle träffas av tunga missiler skulle där uppstå en krater minst tio meter i diameter. Möjligen skulle de återstående tio meterna vara avstånd nog för att huset skulle stå kvar, men det skulle definitivt inte räcka för att skydda innerväggar, fönster och andra isolerande element.

Natten till den 18 maj skrollade jag igenom diverse sociala fora på nätet. Israeliska plan lyfte från landningsbanan i Hebron, vilket mycket bekymrade invånarna där. En stridsskvadron var en route till Gaza. Som en följd svämmade Facebook över av varningar, i hopp om att varsko människor i utsatta områden. Vad jag fann inte så lite ironiskt är att människorna tror att deras varningar skulle spela någon roll och göra skillnad mellan liv och död.

Stridsplanen hade redan samma kväll skapat en serie av ”eldbälten”, med gatornas infrastruktur som mål. I Khan Yunis, mitt på Gazaremsan, hade flyg redan bombat flera gator. Två nätter tidigare hade stridsplan i ett sådant bälte attackerat al-Wehdagatan: fyrtio palestinier döda. Även om raketerna inte träffade bostäder direkt, kändes deras nedslag. Det var kring midnatt, vilket gjorde sitt till min oro. Jag spanade ut från balkongen igen och försökte uppskatta avståndet och tiden för planen att ta sig från remsans norra del till den södra. Jag insåg att jag bara hade tre minuter kvar att leva.

Jag samlade ihop några viktiga saker åt mig själv, min fru och vår dotter. Min fru påminde mig om att ta med id-handlingar och datorer. Jag sa åt henne att inte oroa sig, om vi förlorar dem kan jag alltid skaffa nya. Och om vi inte behöver dem – då så. Hon frågade vart vi skulle ta vägen och jag sa: Till grannhuset.

När vi så tog oss över till grannhuset undrade de varför vi lämnat vårt hem. Jag sa att vi var livrädda och de skrattade bort det, men de var mycket välkomnande.

Under natten kände vi oss trygga. Men det berodde inte bara på att vi i alla riktningar – förutom åt norr – omgavs av hus, inklusive mitt eget, utan också på att det var fullt av människor runt oss. Genom att chatta bort natten distraherade vi bort rädslan, undantaget när en ny explosion inträffade. En skarp påminnelse.

Jag tänkte att om de bombar gatan kommer vårt hus sannolikt kollapsa. Fast det skulle i så fall inte spela någon större roll, eftersom raketen inte träffat oss.

Allt eftersom natten framskred utan att några pjäser slog ner på gatan förberedde jag mig på kommentarer från mina grannar som givit oss husrum. Vid sextiden i gryningen bröt jag upp och gick över till vårt hem på tredje våningen. Jag höll just på att låsa upp dörren när skrik hördes i närheten. Jag ropade från balkongen, frågade vad som hände. Någon sa att gatan snart kommer att bombas.

Min gata i norra Gaza var den första som fick en varning om det förestående anfallet. Jag lyfte genast ur fönstren och flyttade undan gastuben i köket, från vilket man ser ner på gatan, och återvände med mina ägodelar till grannhuset. Jag kände en viss segerns sötma, ungefär: Vad var det jag sa? Trots omständigheterna kunde jag inte låta bli att visa upp min analytiska talang.

Gatan hade således varnats för en raketattack, som vi med bävan inväntade. På grund av ny information från den israeliska sidan sköts den upp till kommande natt. Detta gav mig tid nog att samla ihop dokument och prylar och bege mig bort därifrån.

Jag lyckades få tag i en bil som skulle gå med på att köra mig till Sheikh Radwanområdet, där min syster bor – förutsatt att jag var enda passageraren, vilket jag alltså inte var. Vi stannade i hennes hus i två dygn. De bombade gatan första natten.

Efter denna episod kunde jag äntligen återuppta min visumansökan. Jag hade ingen möjlighet att, utan en smula finansiell planering, betala för allt på en gång. För att ansöka om visum måste jag först förnya mitt pass, därtill ordna pass åt min fru och vår dotter, vilket sammantaget skulle kosta $200. Visumavgift för tre personer går på cirka $500, vilket skulle innebära en total kostnad på $700. Min månadslön är $1,000.

Jag fick lov att vänta till slutet av månaden för att ta itu med saken. Jag vände mig till ett kontor på Gazaremsan som var tvungen att skicka mina dokument till Ramallah för att få dem certifierade. Övergången vid Erez var stängd, så den måste jag vänta på. Kontoret jag anlitat var tack o lov effektivt och sände mina papper till Ramallah genom Egypten och Jordanien. I normala fall tar det mellan sju och tio dagar att förnya eller skaffa ett pass, men för mig tog det tre dagar. Jag tackade för deras hjälp. De skulle ha tagit avsevärt längre tid om de inte gått via Egypten och Jordanien.

För närvarande väntar vi på godkännande av vår ansökan från turkiska ambassaden. Det tar oftast tre till fyra veckor. Detta innebär, i värsta fall, att jag kommer att ha mitt förnyade pass och våra visa till Turkiet 20 juli 2021. Inget än så länge. På grund av de nyliga angreppen har många invånare i Gazaremsan uttryckt sin önskan att dra härifrån, och Turkiet är den enda möjliga destinationen.

Turkiska ambassaden fick ta emot runt 15,000 förfrågningar omedelbart efter angreppet 2021. Väntetiden förlängdes därför. Men till slut, den 16 augusti 2021, fick vi våra pass, och jag kunde börja tänka mig en annan värld, en där jag slipper oroa mig för att finna vårt barn blodigt och täckt av husspillror.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök