Ni har kanske hört devisen: “Ingen är riktigt fri förrän alla är fria.” Jag tror verkligen att det är så. När vi talar om frihet och rättigheter, tenderar vi att bortse från de frågor som inte anses vara internationellt brännande eller som inte får mycket uppmärksamhet i de stora medierna. Mitt hemland Myanmar är en av dessa frågor.

För att ge er en överblick av krisen i Myanmar så begick militären i Myanmar en statskupp mot den folkvalda regeringen den 1 februari 2021. Sedan dess har andra händelser inträffat, bland annat har flera fredliga protestanter beskjutits och många unga har valt att ansluta sig till en väpnad milis. Det har gått fem år sedan allt började. Medan kampen fortsätter, förtrycker Myanmars militär brutalt de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten för de människor som lever i området under deras styre. Dessutom har de även utfört otaliga luftattacker, godtyckliga gripanden, tortyr och omänskliga krigsbrott mot oskyldiga civila medborgare. Enligt FN:s flyktingkommissariat finns det för närvarande 3 miljoner människor på flykt inom landet och 1,2 miljoner flyktingar internationellt.

Samtidigt har Myanmars militära förtryck av befolkningen förstärkts under dessa fem år. Huvudsyftet med förtrycket är att ökande ekonomiska och sociala svårigheter betyder att färre människor kommer kunna göra uppror mot dem. De senaste fyra åren har ekonomin kollapsat och levnadskostnaderna rusat i höjden och ökat två till tre gånger, medan lönerna har förblivit desamma som de var för fyra år sedan. Tillgången till droger har blivit lättare och brotten av de lokala kriminella, som även är hantlangare till militären, har blivit vanligare. Medan unga dagligen tvingas kämpa med sådana problem för sin överlevnad, kan de inte fritt kritisera det förtryck de utsätts för.

Den censur och de restriktioner som Myanmars militär har infört för konstnärer och kulturarbetare är hård. Den har flera lager för att förhindra att deras handlande och situationen i Myanmar avslöjas. ”Just nu handlar det inte ens om censur längre. De [militären] griper människor så fort de ser något de inte tycker om. De försöker inte ens åtala dem för brott. Först grips och sedan åtalas personen för förtal mot staten”, sa Su, en filmproducent från Myanmar som bor i Bangkok. Su flyttade till Bangkok efter statskuppen eftersom hon fruktade sin säkerhet. ”Konstnärer som fortfarande befinner sig i landet måste emigrera om de vill kunna uttrycka sig fritt. Är de kvar i landet är det farligt för dem att uttrycka sig. Därför måste de acceptera situationen och spela med”, sa hon. Precis som Su uttryckte, måste konstnärer i Myanmar som har förmågan att uttrycka sanningen på ett effektivt och inflytelserikt sätt vara medveten om de faror som lurar och de har inget annat alternativ än att leva med förtrycket.

På samma gång har det skett en oroväckande ökning av missbruk på grund av lättillgängligheten av droger, som människor tar för att orka hantera det kvävande dagliga livet. Det finns även problem då unga kvinnor prostituerar sig; på grund av ekonomiska svårigheter, är det svårt för dem att lämna sexarbetet. Sammantaget skapar alla dessa frågor en gynnsam situation för militären. Ju hårdare människor behöver kämpa för sin dagliga överlevnad, desto färre uppror och kritiska röster som militären måste ta itu med. ”Människor i Myanmar är precis som fåglar i en bur. De kan inte tänka på eller bry sig om det som händer utanför buren; allt de bryr sig om är att överleva inne i buren. De vänjer sig vid de regler och sanktioner som införs av dem [militären], medan de lever under dem”, sa Orion, en ung man som flytt från Myanmar till Thailand för att slippa inkallning.

I takt med att allvaret av det systematiska förtrycket i landet ökar, tvingas en del unga likt Orion att lämna landet för att överleva. Men för att motverka detta godkände militären 2024 värnpliktslagen.[1] Genom lagen försöker man öka antalet soldater och samtidigt undergrävs den revolutionära kraften av den unga befolkningen. Dessutom utför de strikt kontroll, skärper ombordstigningen vid flygplatser och gör det svårare att få pass. Det tvingar inkallade ungdomar till att illegalt låta sig smugglas över Thailands gränser. När de thailändska gränsvakterna fångar in dem, förs fångarna tillbaka till Myanmars militär och de inkallade ungdomarna tvingas bli nya rekryter. Efter bara några månaders utbildning skickas de med knappt någon militär träning till fronten för att bli kanonmat.

Men blir de unga som kan fly utomlands, särskilt till Thailand och trots alla restriktioner, fria att uttrycka sin frustration och sitt förtryck? Tyvärr väntar andra problem. ”De konstnärer som flyttar utomlands försöker höras på alla sätt de kan, men resultatet är inte särskilt tillfredsställande”, sa Mun Mun, en sångare och röstskådespelerska som har flyttat till Sverige. ”Jag tror det skulle vara bättre för konstnärer från Myanmar att kämpa hårdare för att internationella samfund ska få vetskap.” Precis som Mun Mun sa, står den unga diasporan inför svårigheter med att göra sina röster hörda av internationella samfund även efter att de undkommit Myanmars militära regler. För unga konstnärer från Myanmar som flytt utomlands möter utmaningar med att få uppehållstillstånd, svårigheten att hitta en anställning för de flesta invandrare, utnyttjande på grund av bristande rättsligt skydd som arbetstillstånd och liknande. Således hamnar miljontals unga från Myanmar med förlorade framtidsutsikter i thailändska städer som Bangkok, Chiangmai och Maesot, och de tvingas lägga all sin energi på kampen att överleva, utan vare sig tid eller kraft över till att göra uppror mot militären.

Martin är en lovande DJ och musikproducent. Innan statskuppen var han engagerad i olika studentförbund på universiteten. Den 23-åriga Martin hade högtflygande drömmar, men nu tvingas han jobba som arbetare i blåställ i en liten stad vid gränsen mellan Thailand och Myanmar för att slippa bli inkallad och utsätts för rasism i Thailand. ”Min största utmaning är att hitta jobb eftersom jag är burmes”, säger Martin. ”I Phuket fick jag inga andra tjänster än inom servicebranschen. Jag sökte andra jobb, men blev aldrig anställd. Burmeser anställs bara som servitörer, vaktmästare och säkerhetspersonal. Det är allt.”

Enligt ACLED har kriget i Myanmar dödat över 50 000 personer sedan 2021, vilket är det högsta bland någon annan väpnad konflikt globalt under den här perioden. Myanmar kommer på fjärde plats, efter Palestina, Nigeria och Demokratiska republiken Kongo vad gäller det totala antalet civila döda som ett direkt resultat av konflikten[2]. Men vi kan se att det internationella samfundets uppmärksamhet och bidrag till krisen i Myanmar avtar. På grund av det geopolitiska avståndet är västvärlden relativt sett mindre benägna att stötta och försvara Myanmar, eftersom det inte verkar ge något tillbaka. ”Det spelar ingen roll hur många ohyggligheter det finns i landet, västvärlden kommer aldrig säga något så länge Myanmar inte kan ge västvärlden några fördelar”, säger Martin. Detta leder i sin tur till ytterligare en fördel för militären i Myanmar, som lämnar allt i deras händer. ”Vi får inget stöd från andra länder för det som händer i mitt land. Jag fick veta att vi kan bara förlita oss på oss själva vad gäller vårt land”, säger Mun Mun. Den nuvarande situationen är inte ny. De senaste nästan sjuttio åren har militären i Myanmar använt detta bristande intresse till sin fördel för att kunna göra på sitt sätt.

Enligt mig är situationen i Palestina och Ukraina, som det rapporteras mycket om i media, väldigt viktig, men det är även det som händer i Myanmar när man ser till mänskliga rättigheter och ur ett humanitärt perspektiv, och det borde inte åsidosättas. Militären i Myanmar har många metoder för att förtrycka yttrandefriheten och av olika anledningar hörs inte den unga diasporan tillräckligt högt för att få allmänhetens uppmärksamhet runtom i världen. Som det stod inledningsvis i artikeln: “Ingen är riktigt fri förrän alla är fria”. Jag tycker att internationella unga aktivister samt de organisationer som har förmåga att påverka situationen ska vara solidariska med Myanmars unga och trycka hårdare för att få mer uppmärksamhet från det internationella samfundet. Ingen är fri förrän Ukraina är fritt. Ingen är fri förrän Palestina är fritt. Ingen är fri förrän människor i Myanmar är fria. Vi måste stå upp för sanningen och bara genom att göra det, kan vi bygga en bättre fredlig värld.