Klockan var runt sju på morgonen söndagen den 15 augusti när jag slog upp ögonen. Snabbt drog jag undan gardinerna och möttes av de första solstrålarna, på sätt och vis både gyllene och dystra. Jag gjorde mig redo som vanligt och gav mig av till kontoret (i Afghanistan arbetar vi på söndagar). Så fort jag kom fram till PEN Afghanistans entré var det något som inte stämde; något kändes annorlunda den här dagen. Jag gick in i huset. Vi brukade ha bilder på kända författare på väggarna, en del foton och minnen från PEN-aktiviteter uppnålade och klistrade på träpaneler, och flera moderna och klassiska konstverk på de platta målardukarna. Men den dagen var väggarna tomma, alla minnen borta och dukarna verkade själlösa. När jag gick vidare kunde jag inte se några spår efter de välbekanta föremålen på de båda våningsplanen. Hela PEN-huset var livlöst, som om själen ryckts bort från kroppen. Jag började titta på nyheterna, som vanligt, men kallades sedan till ett akutmöte. I samma stund jag klev in i mötesrummet, lade jag märke till de oroliga blickarna i mina kollegors ansikten och mitt hjärta slog snabbare; det var verkligen något som var fel. Ibland händer det att man känner något utan att man lyckas sätta fingret på vad det är. På mötet berättade Samay Hamed, ordförande på PEN Afghanistan, att talibanerna hade kommit fram till Kabuls stadsportar och att de när som helst kunde ta sig in i staden. Han bad oss lämna kontoret och gå hem.

Under mötet diskuterade vi även olika sätt att stå emot talibanerna och bestämde oss för att spara böckerna. Flera av oss funderade på hur vi skulle kunna fortsätta med våra aktiviteter även under de värsta förhållanden. Vi oroade oss inte bara för våra egna liv, vi tänkte också på vårt hemland som höll på att förlora sin röst.

Talibanerna var där! Många tankar och känslor rusade genom mitt huvud. Jag började samla ihop mina saker, böcker, forskningsartiklar och mitt svart-vita gammaldags paraply. Den oroliga uppsynen hos alla de andra, de desperata blickarna från böckerna och förtvivlan i mitt paraplys ögon påverkade mig under lång tid. Det var inte förrän långt senare som jag insåg att det var min sista dag som översättare och forskare på PEN Afghanistan i Kabul.

Hela staden var i kaos; människor sprang runt och det var bilköer på alla gator, ryktet om att talibanerna hade tagit sig in genom Kabuls portar spreds snabbt, kvinnor sprang gråtande hem från arbetet, solstrålarna speglade människors oerhörda ångest och förtvivlan, och det dystra ljuset trängde genom skinnet ända in till benet. Rädsla och skräck lyste i allas ögon: rädslan att förlora livet, rädslan att förlora nära och kära, rädslan att förlora arbetet, rädslan att förlora värderingar och frihet, rädslan att förlora den fria rösten, rädslan att förlora respekt och värdighet: kort sagt, rädslan att förlora allt till en bunt outbildade, beväpnade och våldsamma styrkor, talibanerna. Snart skulle dessa rädslor komma att bli verklighet, en tragisk verklighet för miljontals människor i denna orättvisa värld. Men det var inte bara våra liv som stod på spel; litteraturen, yttrandefriheten och kvinnors rättigheter var också hotade.

Det jag kände var inte särskilt annorlunda mot de andra människorna. Jag hade vuxit upp på en plats där jag lärt mig att vara självständig, hur jag skulle hantera smärta, hur jag skulle stå upp för mig själv och andra, och hur jag skulle älska och värdesätta mitt eget liv och andras, de som bryr sig om mig. Det här är den plats där jag brukade sjunga (på bergstopparna i närheten av Kabul, med frisk och ren luft), platsen jag älskar varenda millimeter av, platsen mitt hjärta tillhör, platsen varje fiber av min kropp längtar efter, platsen jag brukade kalla hemma, mitt vackra och samtidigt sorgsna Kabul. Jag hade en magisterexamen i språk och litteratur och började min karriär som översättare. Strax därefter fick jag ett jobb som engelsklärare inom Afghan Air Force Academy och sedan gick jag med i PEN Afghanistan som forskare och översättare. Jag har alltid varit emot extremism, oavsett om jag har varit lärare eller PEN-anställd. Så när jag såg de värderingar och övertygelser jag har kämpat för hela mitt liv förstöras av en grupp okunniga, ohövliga och ociviliserade personer skakade det om mig på djupet. Redan innan Kabuls fall utsattes mina kollegor och jag för hot; våra liv var i fara och terroristernas bomber hade kunnat döda oss när som helst. Men ändå fortsatte vi att arbeta engagerat och entusiastiskt.

Timmarna gick och när det blev kväll avslöjade rapporter att den tidigare presidenten, Muhammad Ashraf Ghani, hade flytt landet. Nyheten kom som en dolkstöt i våra hjärtan; det sista hoppet vi hade hållit fast vid gick i bitar. Kabul hade helt och fullt fallit under talibanernas styre. Trupperna tågade in genom presidentpalatsets grindar och det första de gjorde var att ersätta Afghanistans färgglada flagga med sin egen flagga. Dagar och nätter passerade som månader och år, och de välbekanta omgivningarna kändes numera obekanta; platsen jag brukade kalla hemma kändes inte längre som hemma, som om jag hade hamnat på en annan planet långt bort från jorden och utan någon hjälp. Vi utsattes för säkerhetskontroller i våra hem; män fick inte visa sig utan att bära skägg; kvinnor var inte tillåtna att gå ut utan hijab; mobiltelefoner och konton på sociala medier övervakades av talibanerna; i staden stod beväpnade män var femte meter och bevakade situationen. Det gick att se sina egna rädslor avspeglas i andra människors ansikten, till och med främlingar. Staden har inte förändrat sin gyllene och samtidigt dystra glans sedan söndagen den 15 augusti, den dagen som förändrade allas liv i Afghanistan för alltid, den söndagen som lämnade djupa ärr i miljontals människors hjärtan.

NATO och amerikanska styrkor började dra tillbaka de återstående styrkorna, lämnade landet och evakuerade människor utan att ens behandla deras identitetshandlingar. Tragedin pågick runtom oss; vi genomlevde och genomled tragedin. Mängder av människor förlorade livet i katastrofen på Kabuls flygplats, som omfattade flera förfärliga händelser. Det började med att folk strömmade till flygplatsen för att fly landet av rädsla för talibanerna, vilket sedan ledde till en hjärtslitande olycka då tre eller fyra unga män dog när de föll från flygplansvingarna. När rädslan och skräcken griper tag i dig, verkar hjärnan förlora all förmåga att rationalisera det som händer, vilket kan tillfoga dig och dina nära skador för alltid, både fysiskt och psykiskt. Dessutom råkade människor ut för både lindriga och allvarliga skador när de försökte ta sig till flygplatsen, en bomb exploderade vid Abbey gate och tung skottlossning orsakade över 150 personers död vid de östra och västra gaterna på flygplatsen. Den mänskliga naturen är komplicerad men den som skriver kan ge andras outtalade och oberörda känslor röst genom att låta läsarna fyllas av smärta och lidande. Då kan läsarna i sin tur föda ett metaforiskt barn som inte är deras eget, fast det blandas med deras dna och lämnar avtryck i deras själar för alltid.

Över en månad senare var jag kvar i Kabul; platsen som en gång i tiden var fylld med kärlek var nu instoppad under den här dystra gyllene filten och den annars starka och optimistiska kvinnan inuti mig var ersatt av en absurd och stum varelse. Dagarna gick tills det var dags att ta farväl. Farväl till dem jag bevarade i mitt hjärta, till gränderna jag brukade promenera på, gatorna jag en gång korsade, farväl till träd och fåglar jag såg som mina vänner och lättade mitt hjärta för. Världens grymhet är nästan förnimbar och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle komma en dag när jag var tvungen att ta avsked från människor och ting som var mig kära. Det är nästan som om vi inte inser att det kommer att bli en sista stund för allting, så vi fortsätter att ta allt vi har för givet som om tiden är oändlig. Det kommer alltså ett sista hej, en sista blick, ett sista farväl och ett sista förlåt.

I samma ögonblick jag klev in i flygplanet lämnade jag allt bakom mig, så gott som allting, förutom ett stumt hjärta. Efter en lång resa kom min familj och jag till Norge. Ärligt talat visste jag inte vad jag kände längre. Det var som att jag var en främling för mig själv; mitt riktiga jag var förlorat någonstans, eller hade jag kanske lämnat kvar henne där hon verkligen hörde hemma. Dagarna gick och jag började känna en viss samhörighet med Norge. Jag hittade havets ensamhet, nätternas stillhet och naturens förtrollande skönhet. Snart sökte jag min tillflykt till nattens lugnande mörker och vindens dans; men innerst inne sprang jag också fortfarande ifrån smärtan, smärtan som förtärde både min kropp och min själ som en skinwalker. Det klokaste skulle vara att möta min skinwalker, men jag var inte redo för det.

Snart hittade PEN Afghanistan ett sätt för att vara vårt lands röst igen. Vi började med online-aktiviteter och så småningom sökte vi alternativa vägar för att förstärka vår litteratur. Till slut lyckades PEN Afghanistan organisera många publika program i Danmark, Norge, Sverige och Tyskland, vilket blev ett viktigt steg för att genomföra våra uppdrag. Genom de aktiviteter som PEN Afghanistan startade, uttryckte vi vårt motstånd mot erkännandet av den talibanska regeringen, presenterade afghansk litteratur för europeiska grupper och höll fast vid våra löften att inte backa utan även i exil fortsätta att kämpa emot förtrycket och orättvisan.

Samtidigt klamrade jag mig desperat fast vid det pyttelilla hopp jag bevarat, så att jag kunde hitta tillbaka till mig själv igen, mitt gamla jag, det jag lämnat bakom mig. Trots att jag var en aktiv PEN-medlem och trots att jag deltog i flera olika program för att stötta uttrycksfriheten i och utanför Norge, kände jag mig innerst inne utanför och vilse, helt försvunnen, som stackars Pluto, miniplaneten. När det lilla hopp jag klängde mig fast vid började blekna, fick jag höra Magic Shop, en låt av BTS. Låten kom att prägla mig på ett sätt som återförde mig till mig själv, till jaget som hade lämnats att lida i ensamhet. I samma stund jag träffade henne igen, insåg jag att hon hade funnits där hela tiden; hon hade aldrig lämnat mig, men på något sätt hade jag försummat och hållit henne borta från mig. Jag visste att jag var skyldig henne en ursäkt. Om än sent, hittade jag till sist min magiska butik. Bättre sent än aldrig. Men trots att jag slöt fred med min skinwalker, längtade Pluto alltid hem.