Den 10 mars 2021 blev den dag som delade mitt liv i ett före och ett efter.

På morgonen hade min man Vladyslav Jesypenko, som frilansade för Radio Libertys projekt Krym.Realiji (Crimea.Realities), åkt till Simferopol för att göra en intervju. Han var ofta på Krim – filmade reportage, pratade med folk, letade efter sanning där makthavarna gömde den under ett tjockt lager av rädsla och censur. Vi visste att det var farligt, men vi trodde inte att faran skulle dyka upp så snabbt och skoningslöst.

Den dagen kom han inte tillbaka.

Det var en aktivist på Krim som berättade att Vladyslav hade blivit gripen. Hon var med när den ryska säkerhetstjänsten FSB grep honom, och blev själv gripen och fick sin bostad genomsökt. Det bekräftades senare av andra journalister. FSB påstod att de hade gripit Vladyslav för ”innehav av sprängämnen” och ”spioneri”. Jag visste ju att det här var en beprövad taktik som den ryska terrormaskinen har använt i decennier för att förfölja människor som talar sanning. Men nu syftade de där orden på min man, och det fick dem att låta som en dom.

De första dagarna: att leva i ett vakuum

De första timmarna och dagarna efter att Vladyslav blev gripen kändes som en dröm som aldrig vill ta slut, där allt är suddigt och allt som händer känns främmande. Telefonsamtalen, jakten på advokater, samtalen med människorättsorganisationer, nyheterna som fick det att knyta sig i bröstet.

Jag försökte förstå vad som hände, men i en värld där lagen har förvandlats till ett hämndens verktyg upphör logiken att fungera. Jag visste bara att han blev torterad.

Senare skulle han skriva: ”Under en av de kraftiga elstötarna ryckte jag till av smärtan, slet av tejpen runt händerna och den svarta ansiktsmasken, och såg att jag befann mig i en fönsterlös källare ... Det här var helvetet. Ingen utväg fanns. Och så känslan av att det som hände var helt absurt.”

Jag läste de orden många gånger. De skar rakt igenom min världsbild och förintade för alltid min naiva tro att tortyr är något som hör det förgångna till. Nu såg jag historien upprepa sig, men i en ny form, under ny flagg, med en gammal regim.

Aktivism som överlevnadsstrategi

Jag hade inget val mellan att tiga eller tala. Om jag teg skulle de bara knäcka honom och begrava honom innanför fängelsemurarna, precis som de har gjort med andra.

Så jag började agera.

Skriva inlägg, ge intervjuer, kontakta internationella organisationer, centra för mänskliga rättigheter, journalistföreningar. I början var jag orolig för att det skulle förvärra hans situation. Men snart förstod jag att deras makt bygger på tystnad. I en värld av tystnad finns ingen chans till rättvisa.

Jag lärde mig tala inför folk, fast det aldrig har varit mitt rätta element. Jag lärde mig hålla känslorna i schack framför kamerorna (ibland gick det inte), så att det jag sa inte skulle låta som ett rop av förtvivlan, utan som ett klart och tydligt krav: Frige min man!

Med tiden kände jag hur kampen blev mitt sätt att andas. När man i åratal lever i ständig väntan på nyheter från fängelset blir aktivism ett sätt att överleva.

För mig har Krim alltid varit en skönhetens och smärtans plats. En plats där bergen möter havet, där vår dotter Stefanija är född – men nu också en plats där sanningen kvävs under förtryckets tyngd.

Krim – en zon av tystnad

För mig har Krim alltid varit en skönhetens och smärtans plats. En plats där bergen möter havet, där vår dotter Stefanija är född – men nu också en plats där sanningen kvävs under förtryckets tyngd.

Vladyslav visste att det alltid innebar en risk att resa dit. Men han tyckte att en journalist ska befinna sig där det viktigaste händer. Han gjorde inslag om vanliga människor, om deras liv under ockupationen, om hur världen omkring dem komprimerades.

Det var just det som gjorde honom till måltavla. Som han själv skrev: ”Hot och tortyr är oacceptabelt på 2000-talet. Min morfar blev torterad och avrättad 1937 (...) Jag tänker att tjekisterna[1] som gjorde det (...) har barnbarn (...) som gör likadana saker nu.

Hans ord innehåller inte bara smärta, utan också ett historiskt minne som makthavarna ville sudda ut. Men det är just minnet som gör människan fri, även bakom galler.

Brev genom murarna

När jag fick hans första brev från häktet läste jag det om och om igen. Varje ord var som att komma upp till ytan och få luft. Han berättade om förhållandena i fängelset och om medfångarna, men han försökte också stärka mig:

Hej Katiunja, allt är bra med mig! Sedan jag greps den 10 mars har jag fått stå ut med mycket, men nu när jag erkänner slipper jag repressalier. Jag anklagas för att ha haft en granat i bilen. I början nekade jag, och vid häktningsförhandlingen åberopade jag artikel 51 i konstitutionen.[2] Men sen kom FSB med ”argument” som fick mig att börja vittna mot mig själv i förhören och inför TV-kamerorna.

Att komma hit och besöka mig är ingen bra idé – det kan sluta med att de använder dig som gisslan. Det vill jag inte, även om jag saknar dig och Stesja. Förresten skulle jag säga att de tvingar mig att säga nej till advokaterna som du har kontaktat, och insisterar på att jag ska företrädas av advokat Violetta Sineglazova i utredningen och inför domstol, men hon är en ”inskickad kosack”.[3]

Så jag vet ännu inte vad jag ska göra för att förändra situationen. Men jag ger mig inte och låter mig inte nedslås. Jag och min cellkamrat tränar två gånger om dagen, och på entimmesrasten varje dag springer vi 2 km. Han kallar mig ”Sensei”. Och annars när vi har ledig tid så läser vi böcker och pratar. Jag vill gärna tro att det snart blir fångutväxling mellan Ukraina och Ryssland, så jag får komma hem. Men om det inte sker är jag säker på att jag kommer att härda ut och inte ge mig. Jag är säker på att det kommer att pratas om mig i alla informationskanaler i Ukraina. Utredaren från FSB säger att förundersökningen blir klar om ungefär två månader, och om de inte anklagar mig för ett grövre brott innan dess så börjar rättegången någon gång i maj-juni.

Tack för stödet, min kära. Jag vet att du inte har gett upp. Det är nog först efter att jag hamnade här som jag har förstått hur mycket jag älskar dig och Stesja. Hälsa familj och vänner! 2021-03-22

I mina svar berättade jag om hur det var hemma, om våra vänner, om varenda småsak – att aprikosträden blommade, att vår dotter hade vuxit några centimeter, att hon hade tappat sin första tand. Jag visste att breven lästes av censorer, så jag valde mina ord noga. Men varje rad var full av kärlek och förtröstan.

Mellan raderna fanns våra samtal och våra beröringar genom tiden. Breven blev en bro över avgrunden som skilde oss åt.

Förtroende och misstro mot de internationella institutionerna

När jag först kontaktade de internationella människorättsorganisationerna trodde jag att de skulle agera snabbt. Jag kunde inte tro att världen skulle vara likgiltig inför en så uppenbar orättvisa.

Men verkligheten var mer komplicerad än så. En del organisationer svarade direkt, andra hörde inte av sig på flera månader. Jag lärde mig att skilja på uppriktigt stöd och formella fraser. Jag insåg att diplomatin har sina begränsningar, och att ord utan handling också är en form av tystnad.

Ändå tystnade jag inte, inte ens när jag kände mig modfälld. Varje underskrift på ett upprop, varje publicering, varje omnämnande i medierna tog mig närmare dagen då han skulle få andas frihetens luft.

Ibland trodde jag att de internationella institutionerna inte hörde, men nu vet jag: De hör, men de tar tid på sig att tala. Själv lärde jag mig att inte vara tyst och vänta.

Vladyslav hoppades uppriktigt på att de ukrainska myndigheterna skulle göra allt de kunde för att få honom och andra samvetsfångar på Krim frisläppta. Så här skrev han:

Nu är det vårt lands tur att agera. Vi har gjort allt vi har kunnat. Jag hoppas att de inte glömmer mig och andra politiska fångar. I dag blev det inte krig, och av det jag ser på TV verkar det som om de ska förhandla.

Internationell kamp

Med tiden tog sig min kamp utanför Ukrainas gränser. Jag skrev öppna brev, framträdde på konferenser och pratade med journalister i olika länder.

Jag fick frågan: ”Varför fortsätter du? Han blir inte frisläppt och överlämnad i ett fångutbyte, den ryska sidan ser honom ju som en brottsling som ska avtjäna sitt straff.” Jag svarade: ”Därför att tystnad också är ett brott.”

Det var när medier ute i världen började skriva om hans fall, när människorättsorganisationerna erkände honom som politisk fånge, som jag för första gången kände att vi inte var ensamma. Vi blev en del av en gemenskap av människor som inte vill leva i en värld där journalister sitter bakom galler för att de talar sanning.

Min egen rådlöshet och inre kamp

Det fanns dagar när jag var uppgiven. När ännu en i raden ”domstolsförhandlingar” slutade i förtvivlan över orättvisan och insikt om att Vladyslav skulle bli fälld, att hans straff var bestämt på förhand. När den ryska propagandamaskinen spred lögner för att förstöra hans rykte.

Inte ens dagen efter den första domen, den 16 februari 2022, ångrade Vladyslav att han hade stannat kvar på ljusets sida, och stått upp för sin heder och värdighet:

Hej, Katiunja! I dag är det den 16 februari, klockan är ett på natten. Jag har varit i domstolen. Det är en underdrift att säga att jag är förvånad över att åklagaren yrkade på 11 år. Jag begrep ju att fejsen [FSB] skulle hämnas på mig för min hållning, men den siffran hade jag inte väntat mig. Jag är orolig för dig, för hur du mår. Det var mitt beslut att bevisa att jag hade rätt i domstol, och du stödde det – det ska du ha tack för. (...)

(2022-02-16)

Själv var jag inte alltid lika stark, även om jag hittade styrkan inom mig att stödja min man. Det fanns dagar då jag inte visste hur jag skulle fortsätta – jag satt bara och stirrade på min tomma datorskärm, och det kändes som om allt var förgäves.

Men varje brev från honom var en påminnelse: Om han inte gav upp därborta i mörkret, då hade jag verkligen inte rätt att ge upp här hemma.

Och varje gång det kändes som om jag inte orkade mer hittade jag kraft hos människorna som skrev: ”Vi är med er. Vi vet vem han är.”

Befrielsens dag

Den 20 juni 2025 blev Vladyslav frisläppt. Vi fick omfamna varandra igen efter år som kändes som en evighet. Hans ansikte hade förändrats – det var rynkigt och insjunket, men i ögonen fanns samma ljus som jag mindes.

”Jag är lycklig över att vara en fri människa och en fri journalist”, sa han då.

Den stunden blev inte bara slutet på fasan, utan också ett bevis på att ljuset kan tränga igenom de tjockaste murar. Den dagen förstod jag att kampen inte tar slut när man blir fri. Den övergår bara i en ny fas: kampen för andra.

Efterord: en livsförändrande upplevelse

Att vara anhörig till en politisk fånge är att leva på gränsen mellan två världar. I den ena går man till jobbet, ler mot människor, gläds åt sitt barns framgångar, lagar kvällsmat. I den andra tänker man ständigt på den kalla cellen, på smärtan, på breven som inte kommer fram, på att ukrainska medborgare i rysk fångenskap förvägras läkarvård och kan dö av en vanlig infektion.

Den här erfarenheten har lärt mig att leva annorlunda. Jag har förstått att man kan hålla rädslan i schack om man väljer handling framför tystnad. Att mänsklig solidaritet är helande. Och att man även i de mörkaste tider kan hitta stöd i ett ord, i minnen, i förtröstan.

Vi har överlevt ett fängelse, men också genomgått en förvandling. Nu förstår vi att friheten inte är en abstraktion, inte ett politiskt slagord, utan en bräcklig men oskattbar materia som måste värnas varje dag.

Epilog: friheten som plikt

Vi har återgått till livet, men livet är inte som det var. Vi sätter värde på enkla saker: att ta en promenad, att skratta, att det inte är galler för fönstren. Men samtidigt har vi blivit medvetna om en sak: Friheten är inte en gåva, utan en plikt.

En plikt att tala, att agera, att ge stöd till dem som man försöker tvinga till tystnad.

För tystnaden är den grund som fängelserna för journalister är byggda på.

Ordet är det de fruktar mest av allt.