Hoppa till huvudinnehåll

Censurens nya ansikten

Självcensur smyger sig på och sätter sig i ryggraden på journalister som arbetar i yttrandefrihetens tjänst. När hotet inte är direkt, och Sloveniens journalister och författare fortfarande kan publiceras utan att riskera sitt liv, kan allvarliga begränsningar passera. I sin artikel beskriver förläggaren Tanja Tuma hur censurapparaten i Slovenien – ett till synes modernt och demokratiskt land, på nytt börjat växa sig stark i skuggan av pandemin.

Credits Text: Tanja Tuma Översättning från engelska: Helena Hansson Dikt: Boris A. Novak Tolkning av dikt från slovenska: Henrik C. Enbohm Illustration: Eric Drooker 28 juli 2020
På fredag går tusentals slovenska medborgare ut på gatorna fjortonde veckan i streck, för att protestera mot de hot mot yttrandefrihet och civila rättigheter som under de senaste månaderna kommit från högerregeringen. Hot som kommit under förevändningen att landet bekämpar en pandemi. Protestanterna tar sig fram med cykel, eller går med avstånd mellan sig enligt regler. Boris A. Novak som är professor i litteratur, poet samt tidigare president för Slovenska PEN, har skrivit dikten Frihet är ett verb som har blivit protesternas inofficiella kampskrift:

Frihet är ett verb
Frihet är inget man minns med statyer
Frihet är inte schablon och plattityder
Frihet är varken en punkt eller tecken som skiljer
Frihet är inte ett ord som intet betyder
bortglömt och gömt mellan ordbokens sidor
Frihet är blodet, vingen, ropet som rungande stiger

Frihet är inte ett värn av betong
Frihet är långt ifrån menlös jargong
Frihet är inte en flykt, ingen fiktiv ballong
Frihet är mer än dekretens förfång
Frihet är intet och blott vårt källsprång

Frihet är skratt, är vision och förändring
Frihet är byggnad, kanjon och fördämning
Frihet är syret och andningens vändning
en handling mer kraftfull än illsint försämring

Frihet är inget som ges dig i gåva
Frihet är inget som staten oss lovar
Frihet är allt, frihet är gestalt

Frihet ej känd, det okändas stig, här på vår tröskel
Frihet en röst, blödande, sårad, superb

Frihet är ett verb, frihet är ett verb

–––––––––––––––––

I de demokratiska länderna i EU skyddas yttrandefriheten av Europakonventionen om mänskliga rättigheter och ländernas egna grundlagar. En journalist, författare eller konstnär kan inte åtalas för att ha uttryckt sin åsikt. Han eller hon behöver inte dö som Sokrates genom att dricka en giftig brygd för sin kritik. Men är ett gift alltid en vätska eller en gas? Kan ord också vara ett slags gift?

Till skillnad från Mexiko, Turkiet och andra länder i världen där det är livsfarligt att vara journalist är Slovenien ett fredligt EU-land. Vår grundlag garanterar yttrandefrihet och övriga fri – och rättigheter som hör hemma i ett modernt västerländskt samhälle. Men det faktum att våra lagar inte säger något om censur innebär inte att vi inte upplever någon sådan, bara att den i modern tid har fått ett annat ansikte.

I en utställning med rubriken STOPP, CENSUR! på national – och universitetsbiblioteket i Slovenien presenterades en kort rundtur genom censurens historia på vår mark. Här kunde man se olika former av censur, från Kejsardömet Österrike fram till 1848, via perioden under den österrikisk-ungerska monarkin till slutet av första världskriget, och till de omkring sju årtiondena i Kungariket Jugoslavien och därefter Socialistiska federativa republiken Jugoslavien under kommunistregimen. Förutom en del häpnadsväckande fakta, bland annat hur medvetet kommunistregimen samlat in och sparat verk av oliktänkande slovenska regimmotståndare, belystes den vitt spridda självcensur som journalister och författare ägnade sig åt i Jugoslavien. Den slovenske författaren och PEN-medlemmen Igor Torkar (1913–2004) skrev: ”Den värste av alla censorer är författaren själv. Självcensuren smyger sig undermedvetet in i författarens tankevärld när den styrande regimen lyckas skapa ett slags universell rädsla bland medborgarna. Den här rädslan har sedan tidernas gryning varit det kitt som håller samman alla envålds-styren och förhindrat deras sammanbrott. En rädsla föder rädsla, så att man alltid är rädd för något. En sådan rädsla skapar apati. Apatin driver författaren till att emigrera, intellektuellt och andligen. En andlig emigrant kan inte vara en bra författare.”

Rädslan och självcensuren har inte försvunnit sedan Slovenien blev självständigt och skapade ett demokratiskt samhälle 1991. Motiven för självcensur varierar, eftersom den förekommer i olika sfärer av publicistisk verksamhet, bland annat i sociala medier, där alla våra gilla-markeringar, delningar och kommentarer sparas härifrån till evigheten. Författare gömmer sig sällan bakom spökkonton och troll (dessa är förbehållna de fega stackare som döljer sin identitet på nätet), så lägger vi ut våra åsikter och hjärtan till allmän beskådan. Därför är det inte bara jag som tänker mig för två gånger innan jag delar ett inlägg med kritik av regeringen eller av folk i affärs och kultureliten – det gör alla. Vad skulle det göra för nytta? Det skulle bara göra skada. En del av oss känner att vi är tvungna, så vi gör det ändå.

I många länder, inte bara Slovenien, är den ekonomiska aspekten en viktig anledning till självcensur för frilansande skribenter. Om jag skriver om den här affärsmannen, politikern, VIP-personen, så kommer jag att få problem med min redaktör. Det blir inga fler uppdrag för mig. Inga nya reportage. Hur ska jag kunna få det att gå ihop?

I Slovenien upphörde skriverierna om Panama-dokumenten nästan så fort de hade börjat, som om det inte kunde finnas några korrumperade slovener med feta bankkonton i skatteparadisen. Berodde det på instinkten att överleva? Torkar, som överlevde nazisternas koncentrationsläger och sedan blev dömd och satt i fängelse av kommunisterna för utländskt spionage under Dachaurättegångarna var högst medveten om vilka förfärliga följder rädsla kan få.

I kölvattnet av självcensur och ekonomisk censur ställs Slovenien och många europeiska länder inför den kanske farligaste formen av censur – hatpropaganda. Det handlar bland annat om trakasserier på nätet och smutskastningskampanjer som många gånger hetsar till fysiskt våld. Ropet Lügenpresse, Lügenpresse! från det tyska högerpartiet Alternative für Deutschland ekar också från slovenska högerextrema medier, och det är riktat mot journalister och författare som väljer att ifrågasätta makthavarnas göranden. Det har funnits där förut, i den virtuella luften, som stinkande svart rök från brinnande bildäck. Men sedan den nya regeringen, som ser sig som mitten-höger, nyligen tog makten, kommer angreppen direkt från regeringens Twitterkonto eller från framträdande politikers Twitterkonton, och är nu riktade mot individer och medier som inte instämmer i deras politik. Den viktigaste måltavlan är Sloveniens statliga television (RTV Slovenija), vars journalister riskerar liv och lem för att rapportera objektivt om den senaste utvecklingen i landet. Det senaste inlägget på premiärministerns officiella hemsida har rubriken Kriget mot medierna, och där förklaras långrandigt Janez Janšas syn på det slovenska medielandskapet och på allmänheten som långsamt godtar spridningen av ”mediernas lögner”, som om det var en groda som sakteliga blev kokad.

Allt som publiceras i medierna är absolut inte alltid sant, men att påstå att slovenska medier består av ”mer eller mindre vänstervriden propaganda” är i allra högsta grad absurt. Och sorgligt nog var angreppen mot medierna ett av den nya regeringens första utspel.

Fredagen den 13 mars retweetade den slovenska regeringens krishögkvarter mot COVID-19 följande budskap: ”Efterlysning: 4 patienter som har rymt från dårhuset och är smittade med COVID-Marx/Lenin-virus.” Sedan namngavs fyra framstående slovenska intellektuella som skulle vara dessa patienter: Slavoj Žižek, känd filosof, Darko Štrajn, professor i filosofi och pedagogik, Blaž Zgaga, undersökande journalist, och Boris A. Novak, poet och litteraturvetare samt slovensk vice ordförande i PEN International, som fick denna hederstitel under Balkankrigen på 1990-talet, då han riskerade sitt liv för att hjälpa författare från Sarajevo. Slovenska PEN gjorde ett offentligt uttalande där man fördömde maktmissbruket mot intellektuella och uppmanade rättsliga instanser att inte bifalla angreppet. Det uppges också att journalisten Blaž Zgaga blev hotad till livet. Zgaga och andra PEN-medlemmar var alltså plötsligt måltavlor för en smutskastningskampanj som underblåstes av medier som stod nära det politiska parti som leder koalitionsregeringen. Flera olika internationella journalistorganisationer under Reportrar utan gränsers paraply försökte skydda Blaž Zgaga, vilket bara drev debatten lägre och lägre, rakt ner i rännstenen. När Deutsche Welle nominerade Zgaga till sitt yttrandefrihetspris fick ramaskriet från den slovenska allmänhetens högerkant en epilog i den märkliga korrespondensen mellan Romana Tomc, ledamot av Europaparlamentet, och ledningen för det tyska radio – och tevebolaget. Tomc bad Deutsche Welle förklara vem som hade nominerat den slovenske journalisten Zgaga till denna hedersutmärkelse, och varför det hade skett. Det säger sig självt att juryn för Deutsche Welles pris inte behövde rättfärdiga sitt beslut för någon.

Slovenska journalisters arbete har varit besvärligt sedan COVID-19-epidemin tillkännagavs den 12 mars, och tills den förklarades vara över den 15 maj. Många inskränkningar består dock. Under pandemin var alla journalister tvungna att skicka in sina frågor på förhand till regeringens PR-kansli. Vilka svar de fick berodde på vilken linje regeringens talespersoner då ville driva. Journalisterna kunde bara följa uttalandena inför pressen på nätet, så under konferensen kunde de inte ställa några frågor – ett av journalistikens viktigaste verktyg för att få fram information. Dunja Mijatović, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, påpekade i ett tal: ”Det är tveklöst så att regeringar står inför aldrig tidigare skådade utmaningar under denna pandemi. Detta får emellertid inte bli en ursäkt för hårdare tag mot pressen för att på så sätt begränsa människors tillgång till information. Journalister och medieaktörer gör ett oumbärligt arbete i det allmänna bästas tjänst. Deras arbete måste värnas, inte undergrävas.” Hon nämnde fallet Slovenien. Hennes uttalande föranledde ett skamligt svar från den slovenska regeringen, som hävdade att våra offentliga medier, trettio år efter självständigheten och en rad höger-, vänster- och mittenregeringar, är kommunistiska och korrumperade och arbetar för mörka krafter i en stat inom staten. Man skulle vilja säga LOL, men det är inte ett dugg kul, inte när all denna galla kommer från högsta instans.

Och på tal om högsta instans. Slovenien chockades över domen i högsta domstolen nyligen i målet mellan Janez Janša, premiärminister, och journalisten Mojca Šetinc Pašek från Sloveniens statliga radio – och tevekanal RTV. I ett Twitterinlägg från 2016 kallade han henne och hennes kollega Evgenija Carl för ”prostituerade på en bordell”, där bordellen uppenbarligen skulle vara den statliga tevekanalen. I två rättsinstanser fick Šetinc Pašek rätt, men i maj 2020 avgjorde högsta domstolen att förolämpningen ingick i det politiska samtalet, eftersom båda parterna, politikern och journalisten, är offentliga personer. Slovenska journalister talar om de negativa följder den här domen kommer att få för medielandskapet och yttrandefriheten, i synnerhet i form av självcensur.

Precis i början av juli skakades det slovenska medielandskapet av två tillkännagivanden från regeringen. För det först att tevekanalen Planet TV (grundad och driven av det statligt ägda slovenska telebolaget Telekom Slovenija, som har uppvisat enorma ekonomiska förluster) skulle köpas upp av den ungerska kanalen TV2, vars ägare är oligarken József Vida, som är knuten till regeringspartiet Fidesz affärsnätverk. Sloveniens regering måste enligt lag godkänna affären, vilket ännu inte har skett, men de kommer att ta emot den med öppna armar. Nyförvärvet Planet TV kommer att slås samman med Nova24TV, en slovensk tevekanal som står regeringspartiet SDS nära och ägs av ungerska affärsmän i president Orbáns närmaste krets. Nova24TV har en lång historia av smutskastningskampanjer mot invandrare, intellektuella och kulturarbetare i Slovenien. Det nya ungerskägda mediebolaget kommer att kunna konkurrera med public service-bolaget RTV Slovenija om statliga bidrag och reklamintäkter från statskontrollerade företag. Därmed kommer vi in på den andra nyheten. Kulturministeriet tillkännagav att de tänker lägga fram en ny medielag för parlamentet, en lag som skulle innebära att man tar en rejäl bit av de statliga teve – och radiolicenspengarna och omfördelar dem bland andra, kommersiella tevekanaler för att öka mångfalden. Det skulle bli dödsstöten för den statliga radio- och tevekanalen RTV Slovenijas ekonomiska bärkraft. Med lite hjälp av ungerska vänner och radio – och TV-licensavgifterna från det slovenska folket skulle det ledande politiska partiet få en viktig plattform för att föra fram sin politik och vinna nästa ordinarie val, som äger rum 2022. Den nya medielagen skrivs långt från offentlighetens strålkastarljus, i hemlighet, och den allmänna debatten har begränsats till fyra dagar i stället för minst trettio, vilket väcker misstänksamhet och skepsis. Kommer Slovenien att bli Orbáns mediekoloni? Kommer slovenerna att betala radio – och TV-licens för att hat ska spridas bland oss?

Under allmänhetens demonstrationer mot makthavarnas åtgärder och korruption som på senare tid har ägt rum varje fredagseftermiddag i alla större städer i Slovenien (flera tusen medborgare cyklar fredligt omkring i städerna iförda munskydd för att undvika att sprida viruset), har budskapen på plakaten (och i sociala medier) varit respektlösa, aggressiva och elaka och riktat sig mot politiker, tjänstemän och offentliga personer. Det är vår grundlagsskyddade rätt att demonstrera, men vi borde alla vara bekymrade över graden av hätskhet och den djupgående polarisering av samhället som tar sig uttryck i formuleringarna på både höger- och vänsterkanten av det politiska landskapet.

Hatpropaganda är en form av våld.

Tyvärr är detta det slovenska paradigmet. Det kommer inte bara fram i trollens kommentarsfält, utan i majoriteten av alla artiklar skrivna av journalister, författare och krönikörer. Det används medvetet för att tysta kritiska åsikter och kväva den offentliga debatten. Ord som svärm, parasit, idiot, dynga, skit, kuk används i majoriteten av alla artiklar skrivna av opinionsbildare med doktorstitlar, viktiga yrken och framträdande positioner. Måltavlorna för de här smutskastningskampanjerna är journalister, författare, intellektuella, invandrare, kineser, men också institutioner som WHO. Kraftuttrycken understryks av hotfull militär vokabulär, vilket gör att vi medborgare känner att någon när som helst kan ställa oss framför en exekutionspatrull. Budskapet är tydligt: Medborgare, journalister, författare, låt bli att tänka, skriva eller på något annat sätt uttrycka offentlig kritik mot odemokratiska åtgärder och fenomen i vårt samhälle! Annars kommer vi att slänga svordomar och lögner över er tills ni håller tyst för gott.

I demokratier sliter självcensur, ekonomisk censur och våldsam hatpropaganda i censursyfte itu vår civilisations ömtåliga hinna.

Hatpropaganda är den farligast formen av censur.
Den skapar en atmosfär av rädsla där allt är möjligt.
Detta är slutet på samtalet och en tillbakagång för demokratin.

Att leva i detta är som att sitta på en krut-tunna med en brinnande tändsticka i handen och vänta på det första skottet. Då kommer vi alla att längta efter fred så som vi nu längtar efter hälsa. Inte bara i Slovenien, utan i hela världen.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök