”Landet står mig upp i halsen.
Går varken att svälja
eller spotta ut.”

________________

De senaste åren har inte varit lätta för Polen. Resultaten av president – och parlamentsvalen 2015 som banade väg för högerpartiet Lag och Rättvisa, har lett till en betydande polarisering av samhället. Det offentliga debattklimatet har hårdnat och protesterna mot regeringens genomdrivna förändringar har blivit alltmer emotionella. En rad beslut rörande styrelseskicket har för delar av samhället tett sig mer än svårsmälta. Likgiltigheten och så småningom fientligheten gentemot flyktingar. Diskrimineringen av, och det hatiska talet mot HBTQ-personer. De rasistiska och antisemitiska uttalanden som allt oftare och helt ostraffat förekommit i offentligheten. Diskrimineringen av kvinnor som bland annat tagit sig uttryck i strävan efter att införa ett totalt abortförbud. Banaliseringen av klimatkrisens följder, politiseringen av offentliga medier. Lägg till de genomdrivna förändringarna av domstolsväsendet och brottet mot Konstitutionen, och då har jag ändå bara nämnt några av de problem som vi ställts inför under de här fem åren. Mitt i denna starkt känsloladdade och osäkra tid drabbade pandemin oss.

Under den första veckan i mars basunerade upplagorna av landets tidningar ut sitt budskap i illrött – det första fallet av COVID-19 i Polen hade officiellt bekräftats. Att antalet smittade var större än ett kändes uppenbart. Men hur mycket större? Var det dem jag mötte i kvartersbutiken? Hur bär jag mig åt för att skydda mig mot smitta? Febrigt letade jag efter information. Att hålla händerna rena kunde inte vara något större problem, men var smittan även luftburen?

Djungeltelegrafen bombarderade oss med nya fakta och teorier om den epidemi-artade situationen i landet. Jag tog det säkra före det osäkra och undvek större folksamlingar. Gator med trängsel på trottoarerna. Parkeringsplatser vid affärer packade med folk. Bilden av män som bar på ryggsäckar fullastade med potatis kommer jag inte att glömma i första taget. Det var som om vi rustade för krig. Informationen om epidemin utgick huvudsakligen från politikerhåll och gör så än i dag. Går den att lita på? Sedan när blev politikerna specialister i epidemiologi? Försöken att bygga upp allmänhetens förtroende har inte heller underlättats av att hälsoministeriet under lång tid underlät att namnge vilka det var som agerade rådgivare åt hälsoministern i frågor angående epidemin. Listan med namn på dessa forskare valde man att offentliggöra först i mitten på maj.

En av de vanligaste reaktionerna i ett samhälle drabbat av en epidemi är rädsla, jakt på syndabockar och utpekande av skyldiga. Under en predikan i en kyrka i Wrocław hävdade prästen i sin predikan att coronaviruset var Guds straff för homosexualitet, abort och ett liv i synd. Vidare försäkrade han församlingen att enda sättet att skydda sig mot viruset var genom bön. Jag vet inte om dessa ord fick någon att lämna kyrkan.

Folk har försökt förhålla sig till denna nya osynliga fara på många olika sätt. I lägenhetsfönster började det dyka upp kors och ikoner med Jesus och Jungfru Maria. Tron på helgonens mirakulösa kraft är alltjämt stark i Polen. Häpet tog jag via internet del av en berättelse om en präst från Lublin och hans ensamma pilgrimsvandring. Utrustad med rosenkrans och reliker vandrade han en kväll upp och nerför de ödsliga gatorna i min hemstad och bad högt för att få stopp på coronaviruset. Prästen som på detta sätt ville rädda staden från smitta hade några månader tidigare gjort sig känd som en stark motståndare till Prideparaden som organiseras av HBTQ-organisationer. Hans homofoba åsikter skriver in sig i det idag dominerande narrativet om sexuella minoriteter. Vulgära skämt som far runt i media, lastbilar med hatiska budskap målade på släpet, svårigheter att få tillstånd att organisera parader, flera kommuners skamliga tilltag att skapa No Go-zoner för ”HBTQ-ideologi” – i skrivande stund utgör dessa zoner 30 % av Polens yta, vilket i praktiken innebär att tusentals polacker saknar möjlighet att leva i legala förhållanden. Föga förvånande har Polen på ILGA:s senaste lista över jämställdhetsnivån för HBTQ-personer i EU halkat ned till sistaplatsen. Det är svårt att ta till sig att jag lever i ett så homofobiskt land och jag förstår mer och mer de vänner och bekanta som på grund av sin sexuella läggning väljer att emigrera. Jag saknar dem mycket, men unnar dem möjligheten att leva ett lyckligt och fullvärdigt liv. Att ställas utanför samhällets trygghet och stöd i sitt eget land är nog en av de svåraste erfarenheterna att bära.

Polen var ett av de första länderna i Europa där regeringen i blixtsnabbt tempo började ”frysa” och stänga ner stora delar av samhället efter pandemins utbrott. Mindre än två veckor efter det första fallet av COVID-19 hade de flesta institutioner övergått till att arbeta på distans. Skolor och utbildningar, förskolor, dagis, kaféer och restauranger stängdes. Kollektivtrafiken fungerade bara i begränsad omfattning. Att besöka läkare blev inte längre möjligt. Kvartersakuten erbjöd endast rådgivning över telefon. Förbud infördes mot folksamlingar större än femtio personer, vilket även omfattar statliga och religiösa sammankomster. Landets gränser stängdes för all flyg och tågtrafik. Passkontroller infördes längs landets samtliga gränser och inresa medgavs endast för polska medborgare eller anställda. Från regeringshåll hördes vid upprepade tillfällen meningen: ”Vi måste anpassa oss till en ny verklighet, ingenting kommer längre att vara som förut.”

Det öppna samhället förvandlades, och det som bara för några dagar sedan var självklart blev med ens otänkbart. Jag försökte förhålla mig rationellt till den nya situationen och förklarade för mig själv att det är det här som gäller nu. Men erfarenheten av att leva i ett land där man under många år inte kunde resa fritt gör sitt till. När jag skriver detta är gränserna ännu stängda och möjligheterna att få ett nytt pass är begränsade.

Pandemin har gett mitt arbete en helt ny prägel. Mitt yrke är att i dokumentärt syfte spela in gamla människors minnen, vilket av förklarliga skäl ännu är ogörligt. Vissa samtal är halvfärdiga och väntar på en uppföljning. De flesta av de äldre saknar tillgång till internet, några av dem har inte ens telefon. Oral History Associations rekommendationer att spela in minnen via kommunikation över nätet är i praktiken ogörliga. Jag tänker oroligt på mina gamla. Jag vet att många av dem är sjukliga. Hur reder de sig i denna nya verklighet? Hur påverkas de av den påtvingade isoleringen och ensamheten den för med sig? Ska de lyckas klara sig från att bli smittade? Jag önskar att jag kunde få fortsätta träffa dem. Med förfäran har jag tagit del av nyheten om ständigt nya smitthärdar på äldreboenden. I flera fall har dessa fått dramatiska konsekvenser i och med att personalen insjuknat och inte längre kunnat vårda de gamla.

Inom EU har Polen haft en allt annat än framskjuten position när det gäller antalet genomförda tester för att mäta antalet coronafall per miljon invånare. Det har räckt att gå ut i trapphuset för att rädslan i mig skulle vakna till liv. I affärerna har hyllorna med desinfektionsmedel gapat tomma. Jag har köpt ren sprit istället. Jag har försökt rengöra allt jag måste röra vid utomhus och har noggrant tvättat inhandlade varor, eftersom jag velat vara på den säkra sidan. Men stanken från tidningen, sedan den fått ligga två minuter i ugnen för att döda eventuella smitthärdar, fick mig till slut att inse att man inte kan desinficera hela världen.

På sjukhusen råder ingen platsbrist, men avsaknaden av skyddsutrustning är ett problem. De som skulle rädda våra liv är själva utsatta för fara. Det har satt igång en väldig rörelse; folk syr ansiktsmasker och tillverkar visir för glatta livet. Anslagstavlor runt om i samhället har varit fyllda av appeller från olika sjukhus om hjälp med masker och bilder på folk som satt lutade över sina symaskiner. Dessa helt vanliga människor som försökt rädda situationen. Staten har bara nätt och jämnt börjat organisera sina egna uppköp av nödvändig skyddsutrustning. Behovet har varit överhängande. Under stort medieståhej landade världens största transportflygplan till slut på Warszawas flygplats, fullastat med skyddsartiklar, däribland miljontals skyddsmasker – men sedan visade sig dessa sakna CE-märkning.

Organiserandet av spontana insamlingar till samhällsnyttiga insatser som staten inte kan eller vill bidra till ökar i Polen. Sådana fanns det exempel på även före pandemin, men nu ökningen har nu varit lavinartad. Vi har vant oss vid att vi som privatpersoner måste stödja svårt sjuka personer med pengar till dyra mediciner eller operationer. Allt sedan makten i Polen övertogs av Lag och Rättvisa ger vi allt oftare vårt stöd till organisationer eller initiativ som saknar statligt stöd, men som för många människor är väldigt viktiga. Det var dock först i och med att det visade sig nödvändigt med gräsrotsstöd till landets vårdpersonal för att tillförsäkra dem all nödvändig skyddsutrustning som den smärtsamma insikten nådde mig att staten inte uppfyller sitt grundläggande ansvar för medborgarnas trygghet och säkerhet.

Andra problem finns också. En kvinnlig läkare delade med sig av följande sorgliga erfarenhet. I början av epidemin försökte hon hjälpa sina grannar genom att dela ut ansiktsmasker. Några av dessa tog då reda på var hon arbetade. När epidemin på allvar tog fart fick hon höra från dem att det vore bättre om hon flyttade någon annanstans. Liknande exempel på hat mot vårdpersonal har ökat, kombinerat med att folk kastat färg på dörrarna till deras lägenheter eller vandaliserar deras bilar.

I slutet av mars beslöt regeringen att införa begränsningar i rörelsefriheten. Att lämna bostaden i rekreationssyfte förbjöds och folksamlingar över två personer likaså. Antalet personer vid religiösa högtidligheter begränsades till fem. Parker och skogar stängdes. Ett liv där världen bara kan studeras genom ett fönster är svårt. Särskilt om man utanför fönstret ser poliser vanka av och an och polisbilar med megafon på taket köra förbi i låg hastighet och informera om konsekvenserna av otillåtna promenader.

Bristen på logisk halt i regeringens kommunikéer har blivit alltmer plågsam. I början av pandemin kungjorde hälsoministern att bärande av mask i stort sett inte gjorde någon skillnad. Två veckor senare blev mask obligatoriskt. Ett beslut som jag inte hade svårt att ta till mig. Om jag på så sätt minskade den potentiella möjligheten att smitta andra fanns det ingen anledning att ifrågasätta kravet. Lika lite som kravet att hålla lämplig social distans, det vill säga två meters avstånd till varje annan person.

Mitt under restriktionerna matades polackerna med bilder i media från det officiella högtidlighållandet av flygplanskatastrofen för tio år sedan, då en regeringsdelegation omkom. De kunde då se hur nära de viktigaste representanterna för det styrande partiet stod varandra. Ingen höll avstånd. Förbudet för medborgare att samlas hade uppenbarligen sina undantag. Och förbudet skulle följas av flera. Under den här perioden hölls inte bara grönområden utan även kyrkogårdar stängda. I Polen stundade helg och det var många som i enlighet med traditionen ville besöka familjegraven. Det var inte längre möjligt. Men för Lag och Rättvisas ledare Jarosław Kaczyński stängdes inga grindar. Händelsen inspirerade en låtskrivare till en kritisk ballad om kyrkogårdsvisiten. ”Din smärta är större än min” ryckte direkt upp på förstaplatsen på polska P3:s topplista, något som inte gillades av regimen. Radiostationens nye chef anklagade de ansvariga för röstfusk och krävde en omedelbar ”lösning av visproblemet”. I protest mot censuren avgick inom loppet av några dagar ett dussin journalister. Därmed hade ytterligare ett steg mot ett totalt sammanbrott för offentliga medier tagits.

Parallellt med vår av rädsla, restriktioner och otrygghet svajiga tillvaro pågick debatten om det stundande presidentvalet. Skulle det hållas, och i så fall hur, mitt under rådande pandemi? Att genomföra det på traditionellt vis föreföll omöjligt, det skulle vara att sätta människors liv på spel. Temperaturen på den politiska scenen närmade sig kokpunkten. Det styrande partiet ville till varje pris ha val som planerat den tionde maj. Förslag om att hålla val genom poströstning framfördes, men det visade sig vara alltför komplicerat att genomföra. De drastiska indragningarna i vår rörelsefrihet hävdes intressant nog plötsligt, trots att smittspridningen låg kvar på samma nivå som förut. Det framkom i samma veva att polska medborgare som vistas utomlands skulle sakna möjlighet att avge sin röst. En av de viktigaste förutsättningarna för demokratiska val – att de är allmänna – skulle därmed fallera.

Kaoset djupnade. Valet måste skjutas på framtiden. Trettio miljoner tryckta röstsedlar makulerades. Jag är rädd att sådant för gemene man innebär ett och samma: en ovilja mot att engagera sig i allt som har med politik att göra. När jag skriver detta har nya datum för valet fastställts. Det kommer att hållas i två olika delar, en i slutet av juni, och en andra del i mitten av juli. Elva kandidater ställer upp. Alla är män. Den enda kvinnliga kandidaten avstod i sista stund från sin plats till förmån för en man.

En välfungerande stat bör verka för att medborgarna hyser förtroende för den. För närvarande går den polska igenom en av sina allra svåraste prövningar. Jag kan inte släppa tanken på vad en kollega skrev på sociala medier: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva ett tillstånd där min första reaktion på ett regeringsbeslut var att formulera konspirationsteorier. Att leta efter dolda innebörder. En förlamande känsla. En total brist på tillit gentemot staten.” Liknande röster hörs allt oftare i offentligheten. Den nuvarande situationens dynamiska förändringar förstärker oron för framtiden. Inte minst sedan siffran på antal smittade personer fortsätter öka i landet och polisen just arresterat aktivister misstänkta för att ha satt upp plakat med anklagelser mot hälsoministern för lögnaktig statistik, och för att ha misslyckats hantera Covid 19-pandemin på ett bra sätt.