”Vi vill bli landets mest betydande medieföretag”
Det tog 24 år för Soe Myint att återvända till sitt hemland. 24 år av väntan, men också av hårt och målmedvetet arbete för att etablera en fri och oberoende nyhetsförmedling om situationen i Burma. Sedan ett par år kan Soe Myint och hans medieföretag Mizzima Media arbeta fritt inne i landet. Här berättar han om läget för pressfriheten i ett Burma som sakta håller på att öppna sig mot omvärlden.
– Även om utvecklingen gått snabbt kan det förstås komma en punkt där en del av framstegen går tillbaka, men jag ser det som en naturlig del av en sådan här övergång. Att den bär med sig både risker och möjligheter.
Det säger Soe Myint i ett av de mailsvar han skickar. Han ville göra så. Nedskrivna frågor, svar och följdfrågor. Det fanns inte tid till en intervju över Skype eller något annat rörligt socialt medium. Dagarna i Burma är fulla av arbete. Sedan Soe Myint bestämde sig för att återvända med Mizzima från exilen har han startat en dagstidning på burmesiska, en veckotidning på engelska och flera multimediakanaler. Han är dessutom engagerad i flera program för att utbilda nya journalister, bland annat tillsammans med svenska Fojo.
Utbildade journalister är en bristvara i ett land där medielandskapet nyligen exploderat. Som många andra flydde Soe Myint från Burma i samband med det stora upproret 1988. Vid den tiden studerade han internationella relationer på universitetet i Rangoon och han engagerade sig i den gryende demokratirörelsen. På sommaren och hösten det året gick flera miljoner människor ut på gatorna och protesterade mot 26 års militärstyre. Trycket mot juntan blev så hårt att systemet var nära att falla. Men generalerna slog tillbaka demonstranterna med blodigt våld. Tiotusentals människor, främst de mest aktiva studenterna, tvingades fly.
Soe Myint hamnade först i Thailand, där han kände sig allt mera frustrerad över att det internationella samfundet och massmedierna i västvärlden brydde sig så lite om vad som hände inne i Burma. En dag på hösten 1990 satte han sig därför på ett Thai Airways-flyg mellan Bangkok och Burmas huvudstad Rangoon tillsammans med en annan av de burmesiska aktivisterna. När planet lyft från marken tog Soe Myint fram en liten staty av en skrattande buddha. Han hävdade att det fanns en bomb inne i statyn och krävde att flyget skulle landa i Calcutta. Väl framme höll de båda studenterna en presskonferens där de krävde att omvärlden skulle engagera sig för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma.Både de 220 passagerarna på planet och Thai Airways verkade förstå varför Soe och hans kamrat genomfört kapningen, för ingen polisanmälan lämnades in. Soe Myint satt tre månader i fängelse och beviljades sedan asyl i Indien. Senare frikändes han också av en indisk domstol.
– Jag ångrar inte kapningen, sade Soe Myint 2007 i en intervju med webbtidningen Scoop. Inte med tanke på den situation som rådde i Burma då. Vi genomförde det hela utan vapen, utan att någon kom till skada och vi fick helhjärtat stöd av befolkningen i Indien.
Några år senare (1998) var Soe Myint med och startade nättidningen Mizzima, även den här gången med målet att väcka uppmärksamhet för situationen i sitt hemland.
– Jag ville att det skulle bli en internationell nyhetskanal med nyheter om Burma och frågor relaterade till landet, berättade han för Scoop. Det målet nådde han.
Under många år då utvecklingen inne i Burma tycktes stå helt stilla och juntan inte släppte ut någon relevant information via de formella kanalerna var exilmedier som Mizzima, radiokanalen Democratic Voice of Burma och tidskriften Irrawaddy de enda trovärdiga källorna för den som ville veta mer. Trovärdigheten skapade de genom att redan från början agera som oberoende medieföretag. De förstod poängen med modern journalistik och länkade sig inte till några oppositionsgrupper, även om de genom sitt sätt att arbeta förstås stödde kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.
Reformerna i Burma inleddes på allvar på våren 2011. Kritikerna menar att generalerna vågade starta processen därför att de antagit en ny grundlag, som ger militären en konstitutionsskyddad makt. Dessutom hade militärens politiska parti vunnit det riggade valet som hållits i november 2010.
Oberoende av vilket ledde detta till den första formellt civila regeringen i Burma sedan 1962, och det blev startpunkten för en rad reformer som ökade de civila friheterna, främst pressfriheten och rätten att organisera sig. Sedan dess har man lämnat ett system där allt tryckt material, från böcker till tidningar ända ned på begravningsannonsnivå, skulle granskas på förhand av informationsministeriet. Journalister som var verksamma inne i landet under juntaåren vande sig vid att varje morgon få propåer om vilka nyheter som var lämpliga att bevaka och vilka vinklar som passade bäst. Tidningarna fylldes av bilder på generaler som skakade hand med medborgare, generaler som invigde sportanläggning och generaler som berättade om landets enorma framgångar. Samtidigt som alla visste att utvecklingen stått till sedan militärkuppen 1962. Men sedan 2012 är censuren borta. Inget material förhandsgranskas länge, och sedan april förra året är det även tillåtet att starta och driva privata dagstidningar.
– Jag trodde förstås att förändringarna skulle komma förr eller senare, säger Soe Myint, Men jag blev lika överraskad som alla andra över hur snabbt det gick. Nu tror jag att förändringarna i sig själva driver fram ytterligare förändringar.
Samtidigt pekar Soe Myint på att mycket återstår att göra innan det går att tala om en stabil yttrande- och pressfrihet.
– Människor kan uttrycka sig fritt i dag, utan risk för repressalier. Men glaset är bara halvfullt. Flera av de gamla repressiva lagarna finns fortfarande kvar och det finns inga nya lagar som garanterar friheterna. Det största hindret mot en fri och balanserad press i dag är tillgången till information. Det är svårt att få ut något från regeringen och ministerierna.
I höstas dömdes en kvinnlig journalist till tre månaders fängelse efter att hon frågat ut en lokal makthavare i norra Burma. Frågorna gällde misstankar om korruption, men hon dömdes formellt för att ”utan lov” ha trängt sig in i mannens hem.
– Det visar att lagarna och bedömningen av dem fortfarande kan vara repressiva till sin natur, och att de kan användas mot journalistiken när makthavarna känner för det, säger Soe Myint. Han betonar också att friheten just nu egentligen bara berör tryckta medier. TV-kanalerna och radion är fortfarande statligt kontrollerade, även om det finns planer på reformer även där.
Nyligen antog parlamentet en ny medielag, som officiellt skulle lagfästa den nya friheten. Men lagen reglerar också innehavet av och tillståndet för att driva tryckpressarna, och många menar att det kan bli ett verktyg för att kontrollera även tidningarna. Men i grunden är Soe Myint positiv till utvecklingen, och likt många andra journalister som nu verkar i Burma tror han att korken en gång för alla lämnat flaskan. Med tanke på hur långt processen drivits och hur mycket makthavarna bundit upp sig för att öka pressfriheten så skulle det vara förvånande om det blev några stora och bestående bakslag.
Till de nya reglerna ska även läggas internet, som på bara några år blivit något alla använder. Antalet bloggar och mikrobloggar har ökat dramatiskt, och om bara några år räknar man med att omkring 80 procent av befolkningen kommer vara uppkopplad, oftast via sina mobiltelefoner. För Soe Myint fortsätter arbetet med Mizzima.
– I dag är vi en multimediagrupp. Vi har tidningar, webbsidor, en tv-kanal och alla våra mediaprodukter finns tillgängliga på nätet. Vårt mål är att bli landets mest betydande medieföretag inom tre år.
