Syrien präglas i dag av en skarp politisk polarisering, under vilken de redan små utrymmen för civilt motstånd krymper ytterligare. Sedan revolutionens början 2011 har Baathregimen systematiskt urholkat dessa utrymmen, och i dag tar sig denna polarisering tydligt uttryck i det offentliga samtalet, inte minst på nätet. Sittstrejken på självständighetsdagen den 17 april 2026 blottade denna klyfta, när syrierna stod i två motsatta läger. Det ena stödde al-Sharas regering och försvarade alla dess beslut. Det andra demoniserade den, betraktade den som illegitim och anklagade den för övergrepp mot syrier.

I avsaknad av fungerande politiska partier, med ett stagnerande civilsamhälle i landet och ett dåligt organiserat sådant i diasporan, har sociala medier istället kommit att bli den arena där polariseringen syns tydligast, och som används mest. Det är en osund utveckling, inte minst med tanke på dessa plattformars egen logik: de förstärker individualismen, stänger in användaren i sin egen bubbla och visar främst det som bekräftar hens övertygelse. De utnyttjas också lätt av nättroll som aktivt eldar på sekterism och etniska motsättningar i Syrien.

Detta är dock bara toppen av isberget: under ytan vilar ett arv av smärta som syrierna ännu inte börjat tala med varandra om, eller åtminstone inte tillräckligt.

Frågan påminner om det tyska kollektiva minnet där frasen "Varför lämnade ni oss bakom muren?" är förbunden med den tid då Tyskland delades mellan segrarmakterna efter andra världskriget, vilket blev en delning som befästes genom Berlinmuren 1961, då ett samhälle klövs i två politiskt och ekonomiskt motsatta världar: Västtyskland under amerikanskt, franskt och brittiskt inflytande, och Östtyskland under sovjetisk överhöghet. Och i takt med att konflikten utvecklades till det som kom att kallas det kalla kriget, upphörde muren att endast vara en barriär mellan grannar. Den blev en skiljelinje mellan två världsbilder: en som trodde på socialismen och den starka centralstaten, och en som trodde på ägandefrihet, marknadens självreglerande kraft och individens centrala roll och rättigheter.

Under det kalla kriget levde Östtyskland relativt isolerat, styrt av ett slutet system, medan Västtyskland levde i öppenhet och välstånd. Och när muren föll, kunde inte glädjen över återföreningen stoppa många östtyskar från att uttrycka en djup besvikelse över att ha övergivits bakom muren utan tillräckligt stöd eller verklig solidaritet från sina landsmän i väst.

Frasen blev därmed ett kollektivt minne förtätat till ett enda uttryck tyngt av förebråelse, ett uttryck för en klyfta i erfarenheter och lidande inom ett och samma folk, snarare än en beskrivning av en svunnen tid.

Det tyska exemplet ligger inte långt ifrån syriernas verklighet under kriget. 2013 fortgick vardagslivet på marknaden söder om Damaskus nästan helt normalt, medan det belägrade Yarmouk-lägret, som låg bara några kilometer därifrån, bombades, och nyheten om svälten nådde människor överallt via nätet och tv-sändningar. På liknande sätt utsattes östra och västra Aleppo, liksom andra syriska områden för samma öde.

Under revolutionens fjorton år växte en allt starkare smärta fram. Redan när regimen började använda våld mot demonstranter, trädde de upproriska städerna och byarna in i en dödsspiral: demonstration, martyr, begravning, martyr, begravning, arrestering, utlämning av kroppar, begravning, demonstration. Med framväxten av Fria syriska armén och sedan de islamistiska fraktionerna, tog våldet en ny vändning och övergick till luftangrepp mot städer med bomber och explosiva tunnor.

Obama drog en röd linje för användning av kemiska vapen, men Assadregimen överträdde den gång på gång. Washingtons enda insats blev att se till att de kemiska vapnen överlämnades. Och med varje ryskt och kinesiskt veto i FN:s säkerhetsråd mot åtgärder som kunde stoppa Assads brott, fördjupades uppfattningen hos många syrier som levt under bombningarna att omvärlden inte brydde sig. En känsla av övergivenhet växte sig allt starkare.

Många inom gruppen som stödde revolutionen kom att känna en politisk besvikelse som också riktades mot de syrier som inte drabbats av regimens våld. Dessa framstod som likgiltiga. När en grupp konstnärer och intellektuella uttryckte sitt stöd för Assads brott förstärktes intrycket av att de inte bara var likgiltiga, utan medskyldiga.

Den ackumulerade smärtan gav upphov till cynism, politisk extremism och våldsam fanatism. Allt fler anslöt sig till militanta extremistgrupper. Som motvikt försökte syriska intellektuella och civilsamhällesaktivister i exil bekämpa radikaliseringen genom att påminna om att internationell politik bygger på intressen snarare än moral, medan nationell politik måste bygga på lag, etik och medborgarnas gemensamma intressen. De försökte också förklara att regimens förtrycksapparat i själva verket hade lämnat människor med tre val: att kämpa, att dö i fängelserna eller under bombningarna, eller att tiga.

Det handlade om ett försök att bevara det som återstod av den syriska samhällsväven och att förstå tigandet som mänsklig erfarenhet, snarare än att stigmatisera det som förräderi. När jag besökte Damaskus efter Assadregimens fall var den vanligaste frågan i möten mellan återvändare från Idlib i norr och huvudstadens invånare: "Varför lämnade ni oss bakom muren?"

Sedan Assads fall har regimtrogna försökt återintegrera sig i sina respektive samhällen. En del av dem försöker övertyga sin omgivning om att den sekteristiska tillhörigheten väger tyngre än tillhörigheten till Syrien som nation. Det sker bland annat genom att använda berättelser om sekteristisk utsatthet för att relativisera det lidande som syrier från alla grupper utsattes för under baathpartiets styre.

I detta sammanhang har uppfattningar som "ingenting har förändrats" eller "den nuvarande regimen begår samma brott som baathpartiet" fått ökad spridning efter våldsvågen i kustområdet och i Suwayda.

Ingenting kan jämföras med Baathpartiets brott. Samtidigt går det inte att beskriva al-Sharas regeringspolitik som ett riktat angrepp mot en specifik religiös grupp. Bland de första som greps för sin koppling till Baathregimens brott fanns republikens sunnitiske stormufti Ahmad Badr al-Din Hassoun. En av de första militära kampanjerna för att tvinga väpnade grupper att integrera sig var riktad mot Ahmad al-Awdas styrkor i Daraa, vars medlemmar också huvudsakligen är sunniter. I syriska städer lever olika religiösa grupper sida vid sida utan att någon systematiskt utsätts för förföljelse. Men detta utesluter inte att regeringsstyrkor begått brott och övergrepp mot civila i kustområdet och Suwayda. Förövarna måste ställas till svars och rättsstatens principer måste omfatta alla grupper, men detta kan inte sudda ut Assadregimens systematiska mördande av syrier.

Dagens Syrien präglas också av en känsla av förebråelse mellan syrier som levde under Assads flygbombningar och syrier som aldrig behövde uppleva dem. Men trots de stora skillnaderna i erfarenheter går det att skönja något som liknar en gemensam grund. Många syrier tycks vara överens om principen om medborgarskap och om varje medborgares rätt att uttrycka sina krav offentligt. Det kan ses som ett av de viktigaste arven från revolutionen 2011.

Det finns också en känsla av glädje hos dem som deltog i demonstrationerna mot Baathpartiet. Den glädjen ser man i deras ögon varje gång en demonstration äger rum och skyddas av säkerhetsstyrkorna. Men i ett medvetande utmattat av årtionden av förtryck dyker det ändå märkliga frågor upp:

”Hur tar de sig hem efter demonstrationen? Till fots? Ska de inte springa? Och var gömmer de de döda och de skadade från sammandrabbningarna med säkerhetsstyrkorna, mitt på torget så där?”

Men samsynen kring medborgarskap och demonstrationsrätt stöter snabbt på en djup konflikt om hur man ska förhålla sig till dem som samarbetade med den tidigare regimen eller själva var en del av dess maktapparat. Frågan har blivit särskilt känslig när vissa av dessa personer också deltar i protester mot al-Sharas regering.

Å andra sidan framhåller många syrier som levde i områden under regimens kontroll att samexistens med regimens institutioner och företrädare inte var ett fritt val utan en del av vardagen. Baathpartiet hade under flera årtionden vuxit samman med staten och bildat ett omfattande nätverk av makt, privilegier och beroenden. Därför menar de att det vore varken realistiskt eller rättvist att generellt utesluta alla som på något sätt haft relation till systemet.

I motsatt position står många andra av dem som deltog i revolutionen eller som förlorade anhöriga under bombningar eller i regimens fängelser. De ser situationen på ett annat sätt. För dem innebär politiskt samarbete med personer som varit en del av baathpartiets förtryckssystem inte bara en politisk fråga utan också en moralisk. De uppfattar det som ett accepterande av den förra regimens brott.

Bakom denna hållning finns inte bara en frustration över att rättskipning har gått långsamt eller varit begränsad. Det finns också en djup rädsla för att de nätverk som en gång höll det förtryckande systemet vid liv ska kunna återta sitt inflytande och så småningom återskapa delar av den gamla ordningen, med allt vad det kan medföra av brott mot syrierna.

Mot denna bakgrund är diskussionen om politiska partier och civilsamhälle långt ifrån någon akademisk lyx. Tvärtom handlar den om hur det offentliga livet i Syrien ska organiseras och hur landet ska undvika att dras in i nya former av instabilitet.

När organiserade politiska strukturer saknas kan det lätt uppstå mer spontana och oreglerade former av uttryck. De kan vara livskraftiga, men de är också sårbara för manipulation, infiltration och politisk exploatering.

Här blir partiernas roll särskilt viktig som skydd mot infiltration från det som i Syrien ofta kallas al-fulul (resterna av den gamla regimen).

Medlemskap i partier, fackförbund och civilsamhällesorganisationer innebär i princip att det finns interna mekanismer för granskning och ansvarsutkrävande. Det gör det svårare för personer med kontroversiella kopplingar till det gamla systemet att agera utan att deras bakgrund granskas.

När misstankar uppstår tvingas partiet, facket eller organisationen att ta ställning. Antingen bemöter man anklagelserna öppet eller så vidtar man åtgärder mot personer som varit inblandade i övergrepp och brott.

På sikt kan sådana processer bidra till större transparens. De gör det möjligt för samhället att skilja mellan aktörer som tar frågan om politisk uteslutning på allvar och aktörer som inte gör det.

Partier och civilsamhälle spelar en avgörande roll för stabiliteten eftersom de inte bara samlar människor utan också förändrar själva formerna för det politiska agerandet. Individuella åsikter omvandlas till program, visioner och konkreta politiska förslag som kan diskuteras, kritiseras och utvecklas.

Genom organisationer blir det lättare att skilja seriösa politiska aktörer från opportunister och personer som fortfarande är knutna till gamla maktnätverk. När idéer förs fram öppet och prövas i offentlig debatt sker också en gradvis sortering. Exkluderande och auktoritära föreställningar tappar mark eller tvingas anpassa sig till den demokratiska processen.

På ett annat plan öppnar partier möjligheten till en ny form av politisk representation som sträcker sig bortom de snäva identiteter som dominerade under baathperioden.

I stället för att människor främst organiserar sig utifrån religiös tillhörighet, sekteristisk tillhörighet eller regional identitet kan de nu samlas kring idéer, samhällsvisioner och politiska program.

En sådan utveckling innebär inte att religiösa aktörer försvinner från samhällslivet. Däremot förändras deras roll. De kan fortsätta spela en viktig funktion inom socialt arbete, välgörenhet och etiskt vägledande verksamhet, samtidigt som deras direkta inflytande över den politiska sfären minskar.

Återigen ropar syrier till varandra från små, isolerade öar på sociala medier och i civilsamhällets begränsade rum. Ibland med vrede, ibland med sorgsen förebråelse. Men ropet är detsamma: ”Varför lämnade ni oss bakom muren?”

Eller: ”Varför lämnar ni oss bakom muren i dag?”

Tigandet har samtidigt blivit märkligt svårt att acceptera. I dagens Syrien betraktas det ofta som något suspekt, nästan som ett moraliskt fel i sig. Många (även en del av dem som själva teg under en inte alltför avlägsen tid) vägrar att se tigandet som en mänsklig erfarenhet som kan rymma rädsla, utsatthet eller maktlöshet.

Kanske börjar vägen ut ur den nuvarande polariseringen med ett enkelt men svårt erkännande: att baathregimen begick brott mot syrier under mer än ett halvt sekel, och att dessa brott måste erkännas utan förbehåll, utan ett ständigt ”men” och utan försök att kvitta dem mot brott som nyligen begåtts i kustområdena och i Suwayda.

En gammal massaker rättfärdigar inte en ny. Men en ny massaker utplånar inte heller de gamla.

Lösningen ligger i stället i övergångsrättvisa och i att rättsstaten råder.

Personer som varit delaktiga i Baathregimens brott måste uteslutas från positioner i den nya staten, de politiska partierna eller civilsamhällets organisationer. Samtidigt måste partier och civilsamhällsorganisationer ges utrymme att fylla sin demokratiska funktion: att främja samhällsdialogen, förankra demokratiska värderingar och skapa förutsättningar för varje medborgare att både rösta och bli vald.

Ett och ett halvt år efter regimens fall är reglerna för partibildning fortfarande oklara. Samtidigt kräver många civilsamhällesorganisationer att övergångsmyndigheterna ska leva upp till demokratiska principer, trots att flera av dessa organisationer själva brottas med brister i intern demokrati och transparens.

Att bygga förtroende mellan syrier handlar i grunden om att förvandla konflikten från en kamp om minnen och identiteter till en legitim politisk konkurrens inom tydliga och allmänt accepterade spelregler.

För att detta ska vara möjligt krävs ett ledarskikt inom partier och civilsamhälle som tror på demokrati med rättvis representation för alla syriska röster. Det ska se nyanserna mellan svart och vitt, bortom den skarpa polariseringen.