Hoppa till huvudinnehåll

Varför det irriterar folk att jag skriver på mitt modersmål

Omedvetet förpassas tatariskan till barndomens kök för att stanna där i många år. Vi får följa språket från barndomen med əbika, till skolan och universitetet där det ignoreras, till dagens Berlin där förlusten av språket plötsligt gör sig påmint. Tatariskan återkommer sakta men säkert via poesin. Men varför försvann språket från första början? I den här texten av den tatariska poeten Dinara Rasuleva vävs den Ryska federationens politik samman med den personliga erfarenheten av att förlora sitt modersmål, och att hitta vägen tillbaka till det.

Credits Dinara Rasuleva Översättning: Mikael Nydahl Foto: Georgij Krivosjejev 10 april 2024

I skolan brukade jag och min klasskompis Julia fylla våra tjocka skrivhäften med science fiction-romaner om våra katter och deras äventyr i rymden, sedan läste vi dem högt för varandra. Julia kom ofta hem till mig på kvällarna, då kunde vi helt enkelt sitta bredvid varandra och skriva. Ibland kom əbika[1] in i rummet och frågade någonting. Då svarade jag på ryska. Jag ville inte visa Julia min icke-ryska, lantliga del, som jag höll väl dold – jag pratade ryska utan brytning, skrev utan stavfel, och romanerna jag skrev var inte sämre än någon annans. Dessutom smälte jag in till det yttre – jag hade ljust hår och ljusa ögon, och det var jag särskilt förtjust i, för det ingav en känsla av tillhörighet. Ibland när vi träffade nya människor hände det att de trodde att jag var Julia och den mörkhåriga, brunögda Julia var Dinara. Eftersom många tatarer är mörkhåriga och har ett asiatiskt yttre är det många som tror att alla ser ut så. Ett tag tänkte jag att det enda som förrådde mig var namnet, så jag smidde planer att byta namn till Adelaida eller Aida. Planerna gick om intet, men jag fortsatte att skriva på ryska, först tonårsdikter, sedan berättelser och dikter för vuxna, och dessutom rättade jag alla som, gud förbjude, lade betoningen fel eller gjorde något annat misstag på ryska. Jag var en veritabel språkpolis.

Ryskan var default och norm för mig – ända tills jag emigrerade till Berlin och insåg att jag hela mitt liv hade skrivit på ett främmande språk. Det kändes som att äntligen ha kommit upp ur ett grumligt vatten.

Upp till sex års ålder talade jag tatariska, mitt modersmål, flytande. Jag gick inte i förskolan utan tillbringade all tid tillsammans med əbika. Hon hade flyttat till Qazan från sin hemby Өçile vid arton års ålder. Då fick hon lära sig ryska, för på fabriken där hon fått anställning (liksom på alla andra företag) talade man ryska. Men utanför arbetet talade hon tatariska, också med mig.

Mamma är född i Qazan, hon gick i ryskspråkig skola och sedan på ryskspråkigt universitet (flertalet skolor och universitet var ryskspråkiga, om de inte hade någon smal specialinriktning), hon talade båda språken flytande, men med mig pratade hon ryska. Jag tror att hon ville assimilera mig med omgivningen – eftersom en så stor del av familjen var från landet hörde vi tatariska talas jämt och ständigt runtom oss, språket tedde sig inte viktigt. Vad som däremot var viktigt var att kunna tala och skriva god ryska, för att kunna komma in på en bra engelsk skola.

Också pappa är född i staden, men han betraktade just därför tatariskan som någonting värdefullt och hotat. Han pratade bara tatariska med mig, försökte förmedla en känsla av hur värdefullt modersmålet var. Han lyckades inte – inte då i alla fall. Visserligen svarade jag på tatariska, men när jag började skolan lämnade jag det hemma på samma sätt som jag lämnade innetofflorna vid tröskeln när jag gick ut.

Sinsemellan pratade mina föräldrar på samma vis – mamma på ryska, pappa på tatariska. Svor gjorde mamma bara på tatariska, medan pappa inte svor överhuvudtaget och inte lät oss göra det heller – det var en del av hans väg till islam.

När jag var sex år kom jag in på en bra engelsk skola. Jag lärde mig snabbt engelska och glömde lika snabbt bort tatariskan.

Jag begrep med en gång att det bara var ryska som gällde i klassen, till och med när vi tatarer talade sinsemellan. Och ju renare ryska, desto bättre – barn med stark tatarisk brytning betraktades som lantisar. (Tatariskan hör till en helt annan språkfamilj än ryskan, det är ett turkspråk, och mun, tunga och hjärna är vana vid helt andra ljud och intonationer). Jag var ruskigt nöjd med att jag var »från stan« och inte bröt. Och snart började jag att skämmas över att prata tatariska högt i närvaro av klasskamrater och väninnor.

Jag kan inte förklara varifrån jag fick dessa stereotyper, det var som om de genomsyrade själva luften. Jag kan inte minnas att barnen någonsin öppet trakasserade någon för att hen pratade tatariska eller ryska med tatarisk brytning, men jag minns min barnsliga skam inför mina väninnor när əbika pratade tatariska med mig. Jag svarade alltid på ryska. Det var som om min mun vägrade att uttala tatariska ljud i närvaron av ryssar.

Jag irriterade mig på mitt alltför tatariska namn och förkortade det ofta till ”Dina”, vilket fick folk att tro att jag hette Diana, Diljara eller Dilsjoda. Många av mina väninnor kallade mig helt enkelt för Di.

Långt senare skulle jag få reda på att många av mina släktingar hade fått nya ryska namn av sina ryska arbetskamrater – för att det var för svårt att komma ihåg och uttala de tatariska.

Så blev Gulşajan till ”Galja”, Mirsalim till ”Misja”, Ramzija till ”Raja”, och somliga gick för enkelhetens skull över till sina ryska namn helt och hållet.

Min fysiklärare använde en förkortad form av sitt fadersnamn (Garejevitj istället för Abdulgarejevitj) så att hans elever skulle kunna uttala det, en annan lärare bytte helt sonika till ett ryskt fadersnamn. På senare år har jag träffat många människor med ryska namn, bara för att senare få reda på att de hela livet skämts över sina riktiga, som är alltför komplicerade eller bara låter löjliga i ryska öron (och därför blir föremål för skämt, spydigheter och anekdoter), och därför tagit sig ryska pseudonymer. Nu har somliga av dem tagit tillbaka sina riktiga namn.

Nu skäms jag över det, men i skolan kände jag mig coolare än andra tatarer för att jag inte hade någon brytning och kunde tas för ryss. Nu förstår jag också att mitt slaviska yttre besparade mig en rejäl dos aggressiv xenofobi. Men i och med att jag godtog reglerna blev jag själv en del av denna våldets diskurs.

På den tiden kunde jag inte erkänna eller inse att jag skämdes över min egen kultur och var stolt över att vara assimilerad i en främmande.

Jag ville bara vara cool.

När jag började skriva egna dikter i lågstadiet var det aldrig fråga om vilket språk jag skulle välja. Jag tänkte inte ens tanken att jag skulle kunna skriva på tatariska. Ryskan var default. Det var som om tatariskan hade stoppats ner i en treliters-glasburk tillsammans med kål och kummin – den förblev ett hemmaspråk, ett som vi talade i köket. Jag kände ingen medveten skam över det, men för mig hörde det hemma i denna burk, och jag tog inte det med mig ut i övriga livet. Var jag än var – i skolan eller på universitetet, med mina väninnor, på arbetet, i skrivandet – låg tatariskan kvar i glasburken där under köksbordet. I resten av livet var det ryska och senare engelska som gällde.

När pappa och әbika dog började tatariskan förtorka och glömmas bort. Snart stod det inte ens i köket längre, utan hade stuvats undan i nån skrubb i hjärnan. Det fick redan plats i en halvliters-burk.

Hur kunde det bli så, trots att större delen av min familj vande mig vid att älska mitt modersmål?

Jag tror att det finns flera olika skäl.

I stora städer som Qazan, där folk lever blandat och halva befolkningen är rysk, betraktades tatariskan som ett andrarangsspråk, som bara talades på landet och av enkelt folk, medan ryskan var stadens språk och framstegets språk – den stora ryska litteraturens, intelligentians, författarnas och poeternas. Ryskan var default på de flesta inrättningar, och merparten av massmedia och litteratur var på ryska. Men det visade sig på ett mer privat plan också – genom skämt och parodier på den tatariska brytningen, i spydigheter om de krångliga tatariska namnen, i vanan att förse tatarer med ryska namn, och inte minst i den allmänna dikotomin stad/landsbygd.

Långt senare, i Berlin, lärde jag känna människor från andra kulturer och insåg att många hade liknande erfarenheter av språkförlust. Den belarusiska poeten Julia Tsimafejeva har skrivit en essä som heter ”När språket löses upp”, där hon beskriver skammen och uppdelningen av språk i ett lantligt (belarusiskan) och ett kultiverat (ryskan).

Ja, det var först många år senare – när jag hade flyttat till Berlin och ett för varje dag allt större avstånd låg mellan mig och Qazan, när jag hade hört de andras historier – som jag förstod att denna förryskningspraktik – halvt överlagd, halvt oavsiktlig och en bieffekt av den imperialistiska statliga diskursen – hade drabbat runt hundra etniciteter och kulturer som lever på de vidsträckta territorier som en gång i tiden kallades Sovjetunionen.

Det tatariska språket skrevs en gång i tiden med det arabiska alfabetet (i och med islams ankomst till den turkiska världen och övergången från det fornturkiska skriftsystemet). 1923 uppstod i Sovjetunionen en rörelse för latinisering av de flesta icke-slaviska språken, och ett latinskt alfabet (det så kallade ”jaꞑalif”) infördes för tatariskan från 1927 till 1939. På 30-talet utgjorde Turkiet en potentiell fiende till Sovjetunionen, och för de sovjetiska byråkraterna var den latinska skriften en symbol för Väst. Av denna anledning införde man det kyrilliska alfabetet för majoriteten av Sovjetunionens språk, så också för tatariskan 1939.

Det kyrilliska alfabetet motsvarar inte tatariskans fonetiska system, och trots att nya bokstäver infördes återspeglar det inte somliga ljud.

1999 antogs i Tatarstan en lag om att återinföra det latinska alfabetet, men den hejdades genom ett beslut i Ryska federationens konstitutionsdomstol, varigenom Ryssland antog en lag om ”en enhetlig grafisk grund”, som slog fast att det kyrilliska alfabetet var det enda möjliga skriftsystemet för alla folk i den Ryska federationen.

I början av 2016 stängdes institutionen för tatarisk och turkisk filologi vid Qazans federala universitet, där bland andra lärare i tatariska språket hade utbildats. Skälet som angavs var att den ”inte längre behövdes”.

2017 antog den ryska staten en lag som avskaffade tatariskan som obligatoriskt ämne i den tatariska grundskolan.

Den 19 juni 2018 antog Rysslands Statsduma ett lagförslag som gjorde utbildning på alla andra språk än ryska frivillig, vilket i praktiken upphävde de lagar om nationell autonomi som hade gällt fram till nu och reducerade undervisningen i ursprungsbefolkningens språk till två timmar i veckan.

Den 10 september 2019 tände den udmurtiske språkaktivisten Albert Razin eld på sig framför den regionala regeringsbyggnaden i Udmurtiens huvudstad Izjevsk, där en lag just behandlades om att sänka det udmurtiska språkets status i republiken. Mellan 2002 och 2010 hade antalet talare av udmurtiska sjunkit från 463 000 till 324 000. Andra ursprungsspråk hade konstaterat liknande nedgångar. Antalet tatarer som talade på tatariska hade sjunkit från 4,9 miljoner år 2002 (vilket utgjorde 88% av tatarerna i Ryska federationen) till 3,6 miljoner 2010 (68%) och 2,76 miljoner år 2021 (59%). På tjugo år hade det med andra ord nästan halverats.

2020 antog den ryska Statsduman och senare Federationsrådet ett paket med förändringar i den Ryska federationens konstitution. En av dessa förändringar var att det ryska språket fastslogs vara ”det statsformerande språket” och att det ryska folket var den etniska grupp som låg till grund för nationen. Enligt uppgifter från folkräkningen 2010 var det bara 77,7% av befolkningen som identifierade sig som ryssar, år 2021 hade detta tal vuxit till 81%. Fortfarande identifierar sig 19% av befolkningen som icke-ryssar – mer än 27 miljoner personer.

2022, efter Ryska federationens fullskaliga invasion av Ukraina, drabbades jag av poetisk stumhet. Jag kunde inte skriva på flera månader. Då kom min första dikt på tatariska till mig. På ett enkelt, barnsligt språk sjöng den om förlusten av ett språk. Då inledde jag projektet lostlingual – ett poetiskt experiment, där jag använder mitt modersmål i den mån jag kommer ihåg det. Det är ett försök att utforska hur det gick förlorat och ersattes av andra språk – och ett försök att återbörda det genom experimentell språköverskridande poesi.

När jag började lägga ut dessa texter påpekade mina tatariska vänner att jag använde ord som inte finns (trots att de hade tydliga innebörder inuti mitt huvud), och att jag stavade fel. Och jag som hela tiden hade trott att min skrivkunnighet var närmast medfödd – trots att jag inte kan några regler skriver jag korrekt både på engelska och ryska. När jag såg mina misstag på tatariska förstod jag att det inte alls handlade om medfödd färdighet, utan bara om beläsenhet: på ryska och engelska hade jag läst en massa, på tatariska nästan ingenting. Därför har jag bevarat orden i deras muntliga form i mitt huvud, och sedan har huvudet självt hittat på stavningen.

Dessa stavfel och icke-existerande ord rättar jag inte i mina texter. De får vittna om hur språket inte bara faller i glömska när det inte används aktivt, utan också muterar och omvandlas till någonting nytt.

Det som började som ett personligt och i någon mening antropologiskt utforskande har blivit ett poetiskt experiment.

Mitt begränsade språkliga förråd gjorde min tatariskspråkiga poesi helt olik den som jag hade skrivit på ryska – det språk som jag behärskade bättre än något av mina andra.

Jag var länge rädd för att skriva på tatariska, det kändes omöjligt på min barnsliga nivå. Men efterhand insåg jag att poesin är ett smidigt instrument, som gör det möjligt att skriva oavsett på vilken nivå man behärskar språket (ja till och med helt utan språk). Och det instrumentet hade jag lärt mig att använda. Bokstäver och ord tecknar mönster på sidorna, när man läser dem högt ljuder de likt musik, och på så vis ger de upphov till bilder och innebörder. Autokommentarer förklarar ordlekar och skämt som annars skulle ha gått läsare som inte kan tatariska förbi.

När jag skriver på ett språk som jag mest använde i min barndom drar det dessutom fram bortglömda och djupt begravda minnen, och texterna söker sig av egen kraft till teman som de aldrig sökte på ryska.

För några år sedan försökte jag översätta någonting till tatariska, men det visade sig vara så svårt att jag fick använda ordbok, och jag kunde inte fullt ut själv förstå texten som tog form. Till lostlingual använder jag ingen ordbok: om jag inte kan ett ord på tatariska skriver jag det på ett av de tre andra språk som jag använder dagligen, eller också tar nya ord form av egen kraft som en del av minnesprocessen. Under den tid som projektet har pågått har jag lärt känna mig själv bättre, jag har omprövat min syn på litteratur och läs- och skrivkunnighet. Jag visste att poesi kan se ut hur som helst, kan ha vilken form som helst, den kan vara mångspråkig, full av ockasionalismer, det finns dikter som består av ett enda ord och dikter som inte har några ord alls. Nu ser jag att också orden själva kan ha vilken form som helst, existerande eller icke-existerande, de kan följa ordlistorna eller ”stavas fel”, olika språk kan blanda sig med varandra i ett och samma ord. Dessutom behöver poesin inte vara nedskriven: många ursprungsbefolkningars språk har bara funnits i muntlig form, och deras dikter, sånger och sagor har traderats och bevarats muntligen.

Mina texter har förändrats under det ett och halvt år som lostlingual har pågått. De har blivit längre och mer komplicerade, tatariskan tar allt större plats. Under hela denna tid har jag inte studerat tatariska, men jag har prenumererat på ett par olika tatariska Instagram- och Telegramkonton, jag har hittat ett community för tatarer och tatariska språkaktivister, och vi umgås på tatariska, om än inte så ofta som jag hade velat. Pö om pö återvänder språket.

En gång bjöd min vän, aktivisten Marsel Ganejev, in mig till sin podcast Tatar Identity. Det är en podcast på tatariska, men Marsel sade att om det behövdes kunde vi alltid gå över till ryska eller engelska. Det var jag säker på att vi skulle bli tvungna att göra, att min tatariska inte skulle räcka till. Men istället pratade vi på i en och en halv timme på tatariska. Jag fick byta ut några ord som jag hade glömt mot enklare ord eller ord på ett annat språk, men bara några dagar senare kom jag ihåg dem igen, de dök upp i mitt huvud av sig själva.

När vi skildes åt kände jag att mina tankar hade slagit om till tatariska – förmodligen för första gången sedan jag var liten. Jag hade en känsla av att jag existerade i en parallellvärld, i en annan verklighet – och den känslan var så stark att jag var rädd att råka ut för en trafikolycka (jag hade tagit cykeln den dagen). Sedan, när jag började samtala med mina väninnor på engelska och ryska, slog tankarna om igen.

Övergången till att skriva poesi på tatariska innebar att jag förlorade större delen av min publik, som i många år läst mig på ryska. När jag började publicera dikter på tatariska skrev läsare till mig: ”Vad betyder det här?”, ”Jag förstår inte”, eller rentav att jag hade ”hakat på modet”. Det sistnämnda ett uttryck för den upplevelse som många ryssar idag har av att den ryska kulturen och det ryska språket är utsatt för orättfärdig »cancelling« – ett ressentiment som dessvärre alltså inte bara finns i den officiella ryska propagandan. Att skriva och att dela med sig är tungt om man inte har någon som läser det, men mångspråkigheten, autokommentarerna och mina fåtaliga tatariska läsare har räddat mig. Inte desto mindre var det ett stort steg ut ur min bekvämlighetszon, som med tiden ledde till ett slags förlagsmässigt limbo: de ryskspråkiga tidskrifterna slutade publicera mig eftersom jag inte längre var en ryskspråkig poet, samtidigt som det helt enkelt inte finns några tatariskspråkiga tidskrifter som skulle trycka det jag skriver.

Jag får fortfarande frågan: När kommer nya dikter på ryska? Tänker du verkligen inte skriva någonting mer på ryska?

Samtidigt finns det människor som vill läsa på tatariska, till och med om de inte förstår, och som ber mig att spela in ljudfiler. Tack vare dem har jag börjat göra reels, och det har öppnat en ny dimension, ett sätt att tillägna sig dikten genom ljudet, genom rytm och melodik istället för genom innebörden. Ibland kommer oväntat översättningar till parallellt med själva dikterna (mångspråkiga också de, och ibland indirekta: jag översätter det som i originalet gömmer sig mellan raderna). Mina mångspråkiga texter är sammansatta av bekanta fraser och ord, likt ett pussel.

Trots att min publik har krympt är det jag gör nu viktigt och nödvändigt. Att skriva genom att experimentera och vidga gränserna för det möjliga leder till upptäckter och överraskningar, det öppnar ett helt nytt lager i ens relation till poesin. Jag får inspiration av förnimmelsen av att färdas tillsammans med dem som delar min erfarenhet, som också försöker ta tillbaka det de förlorat, att hitta sig själv och sitt/sina språk.

Under de första månaderna av projektet lostlingual besökte jag den feministiska konstnärliga konferensen Room to Bloom i Sverige. Jag bestämde mig för att berätta om projektet istället för att som vanligt läsa översättningar av mina ryskspråkiga dikter. När jag hade berättat min historia om språkförlust bad jag alla som delade denna erfarenhet att komma upp på scenen. Tio konstnärer reste sig ur auditoriet och ställde sig bredvid mig.

”Jag vill att vi skriver en mening var på vårt modersmål på den här affischen, en mening som uttrycker antingen smärta eller vrede över förlusten av det. Om ni inte kan skriva på ert modersmål, skriv på det språk som har kuvat det och ersatt det.”

På så vis skapade vi en kollektiv dikt på nio olika språk. Sedan läste vi den i kör – var och en läste sin rad, upprepade den gång på gång och flätade in sin röst i en gemensam besvärjelse. Känslan av gemensam förlust förbyttes i en känsla av tillhörighet och acceptans.

Denna händelse inspirerade mig att starta ett skrivlaboratorium på glömda modersmål – TEL:L. Ordet tel betyder ”språk” eller ”tal” på tatariska, och det andra l-et skapar det engelska ordet ”berätta”.

Våra intensivsessioner varar i tre- fyra timmar, själva laboratoriet är tio veckor lång. Vi försjunker i barndomsminnen, familjehistorier, vaggvisor och mytologi, lekar och sagor, kultur och litteratur.

Deltagarna i laboratorierna behärskar sina språk i mycket olika grad – för poesin behöver vi inte många ord, vad som behövs är vilja och nyfikenhet. På en workshop skrev en deltagare en dikt, trots att hon bara kunde ett enda ord på sitt modersmål burjatiska. Hon skrev ner det på alla alfabeten som detta språk skrivits på – som för att avspegla folkets historia och dess kolonisering. Djɵgɵür, en stående deltagare i våra laboratorier, talar sitt modersmål sacha flytande men har aldrig skrivit på det, och när han väl började skriva upptäckte han nya dimensioner hos språket. Inspirerad av laboratoriet ringde Malika till sin mormor i Charkiv och försökte prata tatariska med henne. Först då fick hon reda på att mormodern inte var tatariska, utan basjkiriska. Av dialogen gjorde hon en readymade-dikt på de tre språk den fördes på.

I samband med avslutningen av TEL:L brukar vi uppträda i Berlin, deltagarna delar med sig av sina historier och texter. Många i Europa och andra delar av världen känner inte ens till att våra kulturer och språk existerar: om vi har ett pass utfärdat av den Ryska federationen betyder det för er att vi är ”ryssar”.

I många etniska republiker försöker aktivister popularisera sina språk med hjälp av modern teater och musik. Sedan jag flyttade från Tatarstan för nio år sedan har det dykt upp många kulturella initiativ, som tänkts ut och genomförts av engagerade personer – som till exempel teatern Moꞑ, som spelar både på ryska och tatariska för att väcka intresse hos och locka till sig också dem som inte talar tatariska.

Men med litteraturen står det betydligt sämre till. Den är svår att foga in i popkulturen. För att skapa eller ta del av den behövs tid och språkkunskaper.

I Tatarstan finns det ett tatariskspråkigt förlag, men än så länge finns det ingen plats för att utveckla en modern litteratur i republiken på andra språk än ryska. Författare som är queer, feminister, neurodiversa eller psykodiversa, eller som helt enkelt inte vill reproducera patriarkala och propagandistiska schabloner, har ingenstans att vända sig. Det finns inga festivaler, bokmässor eller utgivare för någon litteratur som helst som faller utanför det självreproducerande sovjetiska narrativ som de så kallade nationella ”författarförbunden” företräder.

Någon modern poesi på tatariska finns det nästan inte. Och när jag talar om modern litteratur tänker jag på textens grad av frihet och inte på utgivningsåret – jag håller just nu på att läsa den tatariska poeten Ğabdulla Tuqays dagböcker från 1909, och de känns moderna, de är fria till form och tanke (vi läste honom i skolan, men då läste vi helt andra texter, som länge stötte bort mig från honom).

Samma sak pågår i många andra språk, varav somliga befinner sig under hot att försvinna helt.

I fjol fick jag en inbjudan till ett open call som hette någonting i stil med ”Den tatariska kulturens renässans”. Det lät storartat! Men så läste jag det finstilta: bara texter på ryska är välkomna, halva juryn är ryskspråkig. Så ser det ut idag.

För mig hänger denna tragedi samman med främlingsfientlighet och nationalism, med upprättandet av hierarkier och maktstrukturer, som jag betraktade som normen när jag var yngre. Eller rättare sagt helt enkelt inte lade märke till – det var helt enkelt så omvärlden var funtad.
Det sägs ofta att det är familjens fel om barnen inte pratar sitt eget språk, det är inte statens eller samhällets ansvar. Min erfarenhet vittnar om motsatsen. Trots att både pappa och əbika och många andra släktingar bara pratade tatariska med mig läste jag aldrig böcker på tatariska, inte ens med andra tatarer umgicks jag på tatariska. Men det fanns aldrig en tillstymmelse till skam över att vi var tatarer, tvärtom hade vi vår egen främlingsfientlighet, riktad mot ryssarna: det finns ett föraktfullt ord för ”ryss” på tatariska (på den tiden lade jag inte märke till detta heller, det var först långt senare som jag blev varse att det är ett vanligt mönster hos förtryckta i förhållande till förtryckaren). Jag minns när jag för första gången stod på en scen och läste en rad på mitt modersmål. Den dök upp i texten helt oväntat, och plötsligt förstod jag att jag inte längre hade kvar någon skam över att tala tatariska utanför familjen. Äntligen hade tatariskan tagit sig ut ur föräldraköket. Det var bara det att jag nästan var trettio, och varken köket eller familjen finns kvar längre: allt hände inuti mig.

Det gick fem år till innan jag insåg att jag kan skriva på tatariska (och det utan att fullständigt behärska språket) och gav mig själv lov att göra det.

Det blev en viktig process för mig. Det är mitt blygsamma bidrag till arbetet att bevara och återuppliva en icke-rysk kulturell identitet, istället för den ryska som alltför länge har pådyvlats oss. Det är intressant att tillämpa postkoloniala och dekoloniala modeller och perspektiv på min familjehistoria, att fördjupa mig i mina minnen, ompröva traditioner och intressera sig för andra kulturer, som har liknande erfarenheter av förryskning. Medan jag drivit mina laboratorier har jag lagt märke till hur detta utbyte av historier väcker empati, nyfikenhet och aktning för andra kulturer, det ger en bättre förståelse av ens egen, hur det blir lättare att se skönheten i världens mångfald från olika utgångspunkter, inte bara europeiska – och hur mina egna fördomar och begränsningar, min egen främlingsfientlighet syns tydligare, och därför blir lättare att ifrågasätta.

På tatariska har vi ett ordspråk som lyder başlagan eş – betkən eş – ”en påbörjad sak är en avslutad sak”. Nu är jag mitt uppe i en process som handlar om att ompröva min identitet, min litteratursyn, jag vill dela med mig och utbyta tankar, skriva tillsammans och utforska tillsammans. Kanske kan vår gemensamma omprövning, vårt (pånytt)finnande och/eller pånyttillägnande av modersmålet en dag leda till att de förföljda ursprungsfolkens kulturer och språk kan ta sig upp till samma nivå som kolonisatörernas, befriade från förtryck och hierarkier. Kanske kommer jag en dag att kunna öppna en feministisk roman på tatariska och läsa den fritt. Kanske kommer jag rentav en dag att skriva min egen.


[1] För stavning av tatariska ord används 1927–1939 års latinska tatariska alfabet, moderniserat 1999 (jfr t ex https://en.wikipedia.org/wiki/Tatar_alphabet). (Ö.a.)

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök