Hoppa till huvudinnehåll
Afghanistan
16 min läsning

"Skyll inte på hundarna"

I det moderna Afghanistan har år av instabilitet och intern fördrivning skapat en utmanande miljö för författare av alla slag. Majoriteten av Afghanistans författare som har uppmärksammats i engelsk översättning är män; de flesta bor utanför landet, liksom de få afghanska kvinnorna som har skapat liv som författare. Förra året gick Untold – Write Afghanistanprogrammet (http://untold-stories.org) ut i en landsomfattande öppen uppmaning och bad om korta skönlitterära texter från kvinnor. Mer än etthundratjugo kvinnliga författare från hela Afghanistan skickade in berättelser skrivna på både dari och pashto. Av alla dessa bidrag har fyra valts ut att synas i den engelska antologin "My Pen Is the Wing of a Bird: New Fiction av Afghan Women" (utgiven av MacLehose Press/Quercus 2022).

Via kontakt med Untolds grundare Lucy Hannah har PEN/Opp fått tillåtelse att översätta novellen "Skyll inte på hundarna", skriven av författaren Masouma Kawsari . Kawsari valdes ut av ett team afghanska läsare för sin distinkta författarröst och för kraften i hennes berättande som kan intressera både lokala och globala läsare.

Masouma Kawsari fortsätter att arbeta med Untolds redaktionella program, från Sverige, där hon nu bor sedan Kabul återtogs av talibanerna i augusti 2021.

Credits Författare:Masouma Kawsari  Översättning från engelska: Ida Börjel 05 maj 2022

Det såg värre ut när Saber satt ner. Hans skugga på väggen tedde sig särskilt lunsig. Så som hans kropp kröktes över papperet hade någon kunnat tro att han letade efter något mellan raderna. Han var lång och spinkig, men i den ställningen tycktes han liten, ryggradens kurva var synlig.

Saber var petitionsskrivare. Det hade inte varit enkelt att få det här jobbet. Han hade inget sparkapital till att öppna ett garage. Snickare tjänade inte bra, och han hade inte råd med att köpa en symaskin för att arbeta som skräddare. Han hade inga kontakter heller och kände ingen på stadskontoret. Han hade dragit slutsatsen att det inte fanns något arbete åt honom någonstans i staden.

Han hade varit mycket ung när hans far övergav honom och hans mor. Hon hade arbetat som hembiträde när han växte upp. Nu, på gamla dar, arbetade hon fortfarande som det.

Efter att i åratal sökt en anställning fick Saber möjligheten att hyra en plats av kommunen på Sarak-e Mahkamah-vägen som ledde till domstolsbyggnaden. Vissa petitionsskrivare satt i skugga; andra, som Saber, höll till under markiserna till butikerna vid vägkanten. En smal, bräcklig man närmade sig och stannade framför Sabers bord.

”Skriver du petitioner?” frågade mannen.

Saber hade virat sin sjal tätt omkring sig till skydd mot vinden och regnet. Bara händerna stack fram, i sina fingerlösa vantar. Utan att höja blicken sa han ”Hej. Visst.” Han tog fram ett formulär ur lådan på det lilla skrivbordet av plåt som han arbetade vid. Papperet smattrade i den hårda vinden.

”Har du med dig din Tazkera, passfoto och kopior på dina dokument?”

Mannen stack snabbt ner handen i jackfickan och drog ut en plastpåse. Han lade den på bordet. Sabers fingrar hade stelnat av den bitande kylan, det gick knappt att hålla i pennan.

”Ge mig din Tazkera.” sa han.

Mannen tog jäktat fram papperen ur plastpåsen och räckte över id-kortet till Saber. Medan han lät en liten sten vila på papperen till skydd mot vinden, nickade Saber mot plaststolen framför bordet. Mannen satte sig, såg sig omkring och vred sedan på huvudet för att spotta ut tobaken som han haft under tungan. Han torkade av munnen med kanten på ärmen och stoppade sitt radband i fickan.

”Ditt namn är Nazir?”

”Det stämmer.”

”Son till Shir Khan?”

”Det är riktigt! Jag har ett frukt- och grönsaksstånd på marknaden.”

Nazir flyttade huvudet närmare Sabers och sänkte rösten till en viskning.

”Min far hade två fruar. När han dog gav inte mina halvbröder mig min del av arvet.”

Sabers penna fungerade inte. Han krafsade på papperet ett par gånger, men den gav inte med sig. Han svor tyst åt penntillverkaren, lånade en annan från petitionsskrivaren intill och började fylla i formuläret.

”Namn... Nazir, son till Shir Khan... Födelseort.... Nuvarande adress...”

Mannen vände på huvudet igen och spottade i snön, det gröna i salivet var ljusare än förut.

”De sa till mig ’Du är inte vår fars son och han har inte nämnt varken dig eller din mor i sitt testamente.’ Jag vill nu få mina och min mors rättigheter prövade.

Min far försörjde inte oss medan han levde. Min mor arbetade som hembiträde. Vi har gått klädda i begagnade kläder och ätit andras rester i hela våra liv. Jag gick inte i skolan, vi hade inte råd. Han gifte aldrig bort mig med någon.”

”Varför lämnade du inte in en begäran om era rättigheter medan din far ännu var i livet?” undrade Saber.

”Jag är inte läskunnig och min mor förstår sig inte på sånt där. Varje gång jag tog upp det svarade hon att hon var tvungen att försvara sin heder. Hon ville inte att folk skulle få anledning till att skvallra om min far. De skulle ha sagt att hon blivit dåligt uppfostrad som inte var lojal mot sin man och inte klarade av äktenskapslivets prövningar.”

”Har du något vittne om det skulle behövas vid tillfälle?” sa Saber.

Nazir reste sig upp. Han rättade till sin shalwar, svepte sjalen runtom sig och tryckte ner handen i jackfickan. Han fick fram en påse med tobak, tog sig en nypa och lade den under tungan. När han stoppade tillbaka påsen fick han upp sitt radband och han läste en kort bön.

”Ja! Jag har många vittnen.” Prillan i hans mun gjorde talet grötigt. ”Alla i området är mina vittnen. De känner mig allihop. Jag kan ta med så många vittnen som behövs.”

Saber fyllde i formuläret. Efter att ha tjafsat om priset tog Nazir dokumentet och gick sin väg. Nazir var Sabers första kund och det var redan mitt på dagen. Den isiga vinden som for fram över vägarna och markiserna framför de små butikerna hade inte lättat. Stanken från de intilliggande toaletterna kom rakt emot honom. Böneutropet från moskén på gatan bakom domstolen klyvde luften. Några petitionsskrivare täckte över sina bord med plastskydd och skyndade iväg för att be.

Saber hade inte gått till moskén på länge, inte heller hade han bett. Han kände sig osäker på allt – till och med Gud. Han drog plasten över sitt bord, sneglade upp mot den gråa himlen och gick bort till den höga betongmuren som de byggt runt domstolen för ett år sedan, efter attacken av en självmordsbombare. Myndigheterna hade låtit måla bilder av det gamla Kabul på den. En målning föreställde Darul Aman-palatset som byggts upp igen efter kriget. En annan målning föreställde en flicka som gav blommor till en afghansk soldat. I nedkanten av muren syntes urinfläckar, vissa var fortfarande våta. Saber täckte näsa och mun och virade in sig i sin sjal. Han lossade på snöret till sin shalwar och lättade på trycket, urindropparna föll på skorna och linningen till hans shalwar. Ångan steg och slog upp i ansiktet. Han sträckte på sig och såg hur den gula vätskan flöt ner från muren och bort till rännstenen som löpte utmed gatan, där den blandades med regnet och den smältande snön. Saber knöt snöret igen och köpte en bolani från en vagn i närheten. Han återvände till sitt gamla plåtbord, tog fram det fyllda tunnbrödet under sjalen och bet en tugga. Små bitar av purjolök fastnade mellan tänderna. Han drog av en tråd från sjalen, rensade tänderna med den och svalde vad han fick loss. Han hade nära nog ätit upp när han fick syn på hunden. Hon låg med sina valpar i öppningen som ledde till en av toaletterna. Hennes valpar diade, hon iakttog honom. Saber reste sig och kastade den sista biten bolani till djuret, gnuggade sina kladdiga händer och torkade av munnen med en flik av sjalen innan han satte sig ner igen.

Han hade lagt märke till hunden under den första tiden som han arbetade vid domstolen. Hon brukade ofta sova mittemot honom och det hände att också andra petittionsskrivare kastade en bit bröd till henne. Hunden hade varit borta ett tag. När hon kom tillbaka förstod Saber att hon var dräktig. Nu när valparna var födda uppmärksammade han henne så snart han inte hade några kunder eller något annat att göra. Han tog fram sin tobaksask ur fickan och knackade den mot handflatan ett par gånger. Han granskade sitt ansiktes högra och dess vänstra sida i den lilla spegel som satt i botten. Ansiktet såg smalare och blekare ut än vanligt, ögonen var insjunkna. Saber drog fingrarna genom det glesa skägget. Hatten som hans mor vävt åt honom täckte helt hans hår. Näsan, nu röd av kylan, liknade näbben på en örn. Han öppnade munnen och granskade sina tänder, tog en smula tobak från asken och lade den under tungan. Tobaken smakade bittert, men det var bitterheten han tyckte om. Den fick honom att må lite bättre. Saber hällde upp en kopp te – det som fanns kvar i termosen. Ångan kändes behagligt varm. Det hade blivit kallare men det regnade och snöade inte längre. Han svepte sjalen ännu tätare runtom sig och spottade ut tobaken.

Flagorna föll i snön och frös genast till is. En förbipasserande trampade på dem, de försvann under hans fot. En kvinna i blå burka kom och ställde sig intill Sabers bord. Hon såg utmed vägen, blicken stannade upp vid varje petitionsskrivare.

”Kan jag hjälpa dig, Maader?” frågade Saber.

”Salaam,” svarade hon.

Saber nickade till svar. Han kunde se genom nätet på burkan, av rynkorna runt hennes ögon att döma var hon en äldre kvinna.

”Jag vill att du skriver en petition åt mig. Jag har hört att du är bättre än de andra.”

Saber log och bad henne med en gest att slå sig ner. Hon satte sig, och med plastskorna nedkörda i modden började hon genast prata. Hon lät trött. Det var uppenbart att hon haft ett hårt liv. Hennes händer påminde Saber om hans mors, vars hud blivit så tunn av att tvätta kläder åt andra att hon behövde fetta in dem varje kväll. Kvinnan satte sig tillrätta.

”Jag var mycket ung när jag gifte mig. Min man dödades i striderna och lämnade mig ensam med mina sex barn. Min äldre svåger, som har fru och barn, sa till mig att ’antingen så gifter du dig med mig eller så tar jag min brors barn ifrån dig.’ Jag var tvungen att gifta mig med honom för barnens skull. Hans första fru tillät inte att han försörjde oss. Jag arbetade och uppfostrade mina barn på egen hand. Min svåger hamnade i bråk om markägor med en man. Han dödade den mannen. Nu vill min svåger gifta bort min dotter till offrets bror för att återgälda skulden.”

Kvinnan snyftade och torkade tårarna med en flik av burkan.

”Ska jag skriva en petition i ditt namn eller i din dotters?” frågade Saber.

”Nej, nej! I mitt. Om det blir några som helst problem framöver så tar jag hand om det. Min dotter kan inte göra det.”

”Har du fullmakt över dina barn?”

”Nej, vad är det?”

”Du borde ordnat det medan deras far var i livet. Såvitt jag vet lämnas fullmakten annars över till bror eller far på fädernet.”

”Jag förstår mig inte på sånt där. Allt jag vet är att de tvingar min dotter att gifta sig.”

”Petitionen bör innehålla din dotters egna ord,” förklarade Saber. ”Har du några dokument?”

Kvinnan snyftade igen och drog fram några papper ur en väska. På dess framsida syntes en bild på ris. Hon hade sytt dit en stor dragkedja för att göra den mera säker. Hon tog fram sitt, sin döde mans och sin dotters id-kort bland papperen, tillsammans med ett knippe fotografier som hon lade på bordet. Saber granskade id-korten i tur och ordning och tittade sedan på bilderna.

”De här fotona är flera år gamla. Du måste ta nya.”

Kvinnan såg hjälplös ut. Hon plockade upp fotografierna och stirrade på dem.

”Kan du inte använda de här? Det är svårt att få ut min dotter ur huset. De tillåter det inte. Det var därför som hon fick sluta skolan. Om de får reda på det kommer jag att få problem.”

”Nej, det går inte; de här bilderna är från när din dotter var liten.”

Kvinnan satt tyst under ett par minuter. Sedan stoppade hon tillbaka dokumenten i väskan.

”Ta nya bilder och kom tillbaka sen,” sa Saber vänligt, ”det är allt du behöver göra. Jag ser till att hitta vittnen här. Ordna bara med nya bilder på din dotter och på dig själv.”

Kvinnan reste sig och gick. Saber såg henne försvinna i slutet av vägen, hennes fotspår suddades snabbt ut av snön som nu föll tungt. Några petitionsskrivare hade slutat för dagen och gått. Fotobutiken i gatumynningen hade stängt tidigt. Under kalla eftermiddagar som denna låg vägen vid domstolen ofta öde.

Tystnaden regerade. Valparna hade druckit sig mätta. Nu klängde de över tikens huvud och nacke. Ibland vågade de sig fram till öppningen, sedan drog de sig tillbaka. Mamman låg slapp i smutsen och höll uppsikt. En stark vind blåste den stickande lukten från toaletten och odörerna från gatan rakt i Sabers ansikte. Han var van vid lukterna; de bekom honom inte. Ett gäng tjejer från träningscentret på den angränsande gatan passerade Sabers bord. En av dem böjde sig ner, tog en handfull snö och kastade på tjejen framför. Ljudet av deras skratt klippte genom tystnaden. Det påminde Saber om en tjej som han en gång såg på träningscentret när han var student. Han hade bara sett henne ett par gånger tidigare och eftersom han var blyg hade han inte vågat närma sig.

Hon var annorlunda än de andra flickorna och sötare än dem när hon skrattade. Saber hade tagit en bild av henne utan att hon märkt det. Han hade sett nästan hela hennes familj! Ibland brukade han följa efter henne till henne hus, men alltid på avstånd. Han brukade gå eller låna sin grannes sons cykel för att cykla till hennes gata. Väl där brukade han föreställa sig att fotografiet av henne satt på alla husens väggar. Sedan fick han veta att hon hade en fästman utomlands och en dag skulle ge sig av för att vara med honom för alltid.

”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket, Saber,” hade hans mor sagt, men hans hjärta var inte mottagligt för sådant prat. Så småningom kom han att acceptera sin belägenhet: att han var arbetslös, inte hade något eget hem, och att hans mor arbetade i andra människors hus. Men han kunde inte glömma flickan, Meena.

Gatan var övergiven nu, sånär som på Saber och några få andra som satt utspridda längs trottoaren. Saber tände en joint och slog sig ner för att röka. Han förde in jointen mellan läpparna och inandades djupt. Det här var det enda han verkligen älskade – hans enda verkliga tröst. Röken slingrade genom luften, till Sabers dubbla njutning. Det rörde honom inte längre att hans far hade övergivit honom. Han skämdes inte över att hans mor skötte tvätten i andra människors hus och att hon skulle komma hem med deras avlagda kläder. Han önskade lycka åt flickan han älskat i ett par år och tillstod att han inte skulle ha gjort henne lycklig. Nu längtade han efter någon som han kunde prata med – för att berätta vem Saber var, vad han tyckte om, vart han ville ta vägen och vad han var kapabel till. Han satt förlorad i dessa tankar när petitionsskrivaren intill hojtade ”Saber, tänker du sitta där hela kvällen?”

Han samlade sig kvickt. ”Nej, Kaka. Jag ska gå nu.”

Han reste sig och skyndade över trottoaren. Nästan alla hade gått och domstolspersonalen klev på anslutningsbussar vid ingången till domstolen.

Saber rensade sitt bord. Han hade redan lagt sin mugg och annat i lådan. Han låste den och sedan tog han i likhet med alla de andra petitionsskrivarna sina två stolar tillbaka till marknaden för uthyrning. Snön föll ännu tyngre när Saber återvände till vägen vid domstolen. Han satte sig vid öppningen in till toaletten och tittade på valparna. De var fortfarande små. Han tänkte att de kanske skulle dö av kyla och hunger under natten. Han kunde inte ta med dem hem – det fanns inte plats och hans mor skulle bli arg. Inte heller hade han pengar nog för att köpa bröd åt dem. Han hade tjänat precis så att det skulle räcka till mat för dagen och för att täcka morgondagens utgifter.

Han närmade sig tiken och klappade henne mjukt. Värmen från hundens kropp var behaglig mot hans hand. Hon andades långsamt, hennes bröstkorg höjdes och sänktes. Saber flyttade närmare. Hur ensam var inte den här hunden? Hur kunde hon klara sig med sina valpar i det kyliga vädret utan mat? Tänk ifall de skulle frysa ihjäl innan morgonen kom? Hunden måste ha känt av hans kärleksfullhet för hon höll sig alldeles stilla under hans smekningar.

Han hade aldrig erfarit kärlek. Hans mor försummade honom, särskilt om hon var trött efter arbetet eller upprörd över hyresvärdens beteende. Hon beskyllde honom för alla deras bekymmer.

”Om du inte blivit född så hade jag gift om mig. Din ynkliga far gjorde ingenting rätt.”

Sabers lärare hade inte heller visat honom någon kärlek. De tyckte synd om honom eftersom de visste att han var fattig och faderlös. Hans klasskamrater mobbade honom och kallade honom för Saber-e Kopak – Saber Puckelrygg.

Det började bli mörkt. Ljusen lyste i ett fåtal hus. Ikväll var det deras tur att ha elektricitet. Han tänkte på sin mor. Hon borde vara hemma vid det här laget, väntande. En kall vind svepte längs gatan. Saber kände sig gladare. Han föreställde sig Meena, flickan han älskade, leende med skrattgropar i kinderna. Hennes hår som lät sig anas under sjalen var långt och flätat. Saber sträckte sig ut för att röra vid det. Det var så mjukt och lent, som silke, det luktade sött. Han förde sina läppar närmare för att kyssa det, men drog sig tillbaka när han märkte att tiken följde efter en av valparna in till toaletten. Han log, förlägen över sina fantasier. Saber reste sig upp med besvär och skakade snön ur kläderna. Han drog ner hatten över huvudet, virade sjalen tätare runt kroppen och begav sig hemåt. Tystnad, mörker och kyla omgav honom.

Emellanåt hördes ljudet av hög musik ur någons bil på avstånd, varpå det hastigt passerade förbi.


page48image3096013120 page48image3095659216 page48image3095671136 page48image3096015504 page48image3095659888 page48image3095937088 page48image3096015008 page48image3095670464 page48image3095670752 page48image3095922848 page48image3095923136 page48image3095923424

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök