Den som inte kan förstå dig men ändå, av någon anledning, känner sig tvungen att ha med dig att göra, placerar dig helst i en färdig mall. Och du måste krympa eller göra dig själv större för att passa in i mallen som är avsedd för sådana som du.

Men de av er som inte förstår mig, behöver inte ha med det att göra, så ni kan bara ignorera och exkludera mig.

(Häri ligger saken)

”Lås inte in mig i en bild!
Människor lämnar aldrig bilderna
och jag behöver dansa
Jag har en afrikansk själ
Naken snurrar jag i rummet
Jag dansar med bädden
stolarna
bordet
väggen
Till slut, äntligen har jag en spegel
att onanera …”

Jag föddes 1988 som en förbannelse för en traditionell och religiös familj, och dessutom av beduinsk börd där en flicka är en skamfläck. Som jag sagt i en av mina dikter:

”Jag föddes vid medelhavet med en bur som gåva från Gud.”

I den stora världen finns en plats som heter Gaza där Hamas härskar med rasism och förtryck av oliktänkande. För en kvinna som jag är denna plats ett fängelse inuti ett fängelse inuti ett annat fängelse. ”Gazas stora fängelse, samhällets fängelse, familjens fängelse som är det hårdaste och svåraste av alla.”

Jag började skriva poesi ganska sent i mitt liv, mer exakt efter att jag avslutade mina arkitektstudier. Jag fick mer tid för mig själv som jag fyllde med att läsa, titta på filmer och skriva.

Mina tankar förändrades gradvis och jag blev alltmer upprörd över allt: över samhällets lagar som kväver mig; över religionen som förminskar mig till ett objekt som mannen förfogar över; över min familj som otåligt väntar på att jag ska gifta mig och bli en hemmafru; över min slöja, det plagg som jag är tvungen att bära vart än jag går.

Jag ville helt enkelt att mitt hår skulle få andas, att min kropp skulle vara bara min egen, att jag kunde göra med den vad jag ville.

I mitten av 2014 började jag publicera mina texter på Facebook. Det blev en chock för många och reaktionerna lät inte vänta på sig. Jag kallades allt möjligt: lesbisk (sexuell avvikande som de säger), hora, gudsförnekare, avfälling och så vidare. Detta till trots fann mina texter ändå beundrare och de gav mig många riktiga vänner.

Men det som har kastat den skarpaste skuggan över mitt liv var min familjs reaktion. När de läste mina texter blev de rasande, slog mig, satte mig i husarrest och förbjöd mig att använda internet och att över huvud taget ha kontakt med omvärlden.

Det var då som jag började söka ett sätt att undkomma detta helvete. År 2015 läste jag att al-Qattan Institutet hade utlyst en tävling för unga författare. Min glädje var gränslös. Jag tänkte att nu skulle äntligen någon med förmågan att konstnärligt bedöma mina texter läsa det jag skrivit, någon som inte dömde efter andra kriterier än det litterära.

Mina texter, så som jag betraktar dem, är tillräckligt poetiska för att inte göra läsaren för uppmärksam på möjliga sexistiska och religiösa tolkningar, speciellt om denna läsare själv är poet och har det delikata uppdraget att sitta i juryn för en poesitävling där han förväntas vara helt neutral.

Lördagen den 20 februari 2016 offentliggjordes tävlingens resultat. Jag var chockerad och besviken, inte för att jag inte vann utan för juryns kritik. Diktsamlingen fick ett hedersomnämnande.

(De svarade mig: Vi tycker att den här diktsamlingen utmärker sig, men vi vill inte publicera den!)

Ordagrant stod det så här: Juryn omnämner diktsamlingen Från törst till törst av Doaa Kamel Abou Shaghibeh (Gaza). Denna prosalyriska diktsamling får läsaren att stanna upp. Med sitt bekännande tilltal skönjer den en modig röst som försöker djupdyka i den vardagliga relationen till kroppen trots att den går för långt i sin behandling av ämnen som sex och nihilism. Att den pendlar mellan ironi, vrede och likgiltighet påverkar inte sammanhållningen i dikterna, där påträffas uttryck som är laddade med poetiska och humanistiska ställningstagande beträffande frågor som gäckar vårt moderna samhälle”.

Jag darrade när jag läste vad de skrev om mig. Det fanns ingen skillnad mellan dem, min familj, det övriga samhället och Hamas. Jag blev rädd och kände mig bortstött. Jag var mest rädd för att min familj skulle läsa kommentarerna. Jag kunde inte föreställa mig deras reaktion på en mening som till exempel: ”… trots att den går för långt i sin behandling av ämnen som sex och nihilism.”

Efter tävlingen hände något oväntat, något som jag inte kan ignorera eller bara nämna i förbifarten. Det var nämligen så att vinnaren av tävlingen Nidal al-Faqawi hörde av sig. Han är poet från Gaza och är insatt i mitt skrivande. Han var intresserad av mina erfarenheter. Nidal envisades om att dela prispengarna med mig för att jag, enligt honom, var den som förtjänade priset mest av alla. Detta var ett av de mest ädla bemötanden som jag någonsin varit med om i hela mitt liv.

Han trodde på mig och ville hjälpa mig. På sin Facebook-sida skrev han därför denna post den 26 februari 2016:

”Eftersom fängelsecellen smalnar kring den fängslade, eftersom det fuktiga taket blir uppäten av korruption, eftersom det inte finns någon vinnare i poesin och eftersom det som händer med oss inte är annat än oerhörd fattigdom, vill jag förklara här att jag inte tycker om att vissa diktsamlingar bara fick ett hedersomnämnande utan att få hjälp med utgivning trots att de är speciella och poetiskt betydelsefulla. Jag vill också varna för att se min invändning som protest mot juryn eller mot de ansvariga för tävlingen. Det är en invändning mot situationen som vi hamnat i och mot det snäva utrymmet som den kreativa människan har knuffats in i. Jag vill passa på och visa mitt missnöje med de institutioner som i stället för att främja kreativiteten tvingar oss att tävla om priser som vore vi möss som slåss om en ostbit. Jag känner mig generad för det som har hänt och det som fortfarande händer. Jag tillhör en generation som söker yttrandefrihet och en kreativitet som gör livet lättare. Med detta sagt gör jag vad jag kan och detta är att dela prissumman med den nyskapande poeten Doaa Abou Shaghibeh från Gaza.”

Klockan 18:00 söndagen den 19 juni 2016 anlände jag till Ramallah på flykt från allt. (Det bottenlösa stora fängelset, familjen, samhället och en regering.) Mitt enda brott var att jag var annorlunda. Skrivandet och poesin var min passion. Jag trodde aldrig att det skulle leda till förföljelse.

Jag kom till Ramallah med stora drömmar om frihet och rättvisa, som om jag kom till det förlovade landet. Men inget gick som jag trodde. Jag ville fortsätta skriva, lära mig fotografera, dansa, medverka i massa aktiviteter och göra allt som var förbjudet för mig. Jag fann ett samhälle som inte bara var lik det i Gaza. Det var till och med hårdare mot en ensam tjej som jag. För dem var jag en tjej som rymt från sin familj och sågs därför som ett lätt byte som skulle kunna utnyttjas på olika sätt.

Åh herregud (jag är en hora igen ...!)

Jag jobbade med allt som erbjöds: piga i de rikas hus, barnvakt, kassörska och mycket annat. Jag utsattes för alla sorters exploatering, rasistiska bemötande och sexuella trakasserier. En del arbetsgivare har tvingat mig att jobba extra timmar, jobba veckoslut och högtider med motivering att jag inte har en familj som mina andra kollegor.

För ett tag sedan var jag i stort sett hemlös och hade ibland svårt att hitta någonstans att sova. Men trots allt tror jag fortfarande på att jag kommer att få ett bättre liv och att jag kommer att bli behandlad rättvist, såsom det anstår mig. Mina texter kommer att uppskattas. Mina erfarenheter som poet och som en ung kvinna med stark integritet och med kraft att stå på egna ben trots alla motgångar kommer att betraktas som intressanta.

Eller, som Sylvia Plath skriver:
”Du kommer att ha en evig måndag
Du kommer att stå i månljuset ...”

Värt att nämna är att jag skickade ett bidrag till samma tävling 2018, men mitt manus fick inte vara med. Jag sökte ett vistelsestipendium men fick avslag där också. Jag har förgäves försökt få kontakt med enskilda individer på institutet som jag nämnde innan, bara för att få visa mina texter. Jag har också försökt visa dem för ansedda individer i kulturlivet samt visa dem för bokförlag med hopp om ett positivt besked. Men svaret har hittills alltid varit detsamma: ”Vi vill inte ha problem. Du skriver alldeles för frispråkig för det här samhället.” Jag har fått erbjudande om att bli publicerad men villkoret har varit att skiva om mina texter eller stryka det som ansågs vara frånstötande. Men något sådant kommer jag aldrig att gå med på!