Hoppa till huvudinnehåll
HBTQ
16 min läsning

My.Kali: En roman att lägga på minnet

Antonia Kreissl möter författaren Saleem Haddad i ett samtal om identitet, kön och sexualitet och romanens delaktighet i att forma en queer, kosmopolitisk identiet.
Credits Text: Antonia Kreissl Översättning från engelska: Jan Henrik Sawhn 18 december 2017
Antonia Kreissl
Jag växte upp i Jordanien, i en miljö där jag kände att om jag kom ut skulle konsekvenserna bli fruktansvärda: jag skulle bli utfryst, förödmjukad, ställd vid skampålen, sårad. Jag åkte på mycket stryk under gymnasietiden, ofta grovt, en erfarenhet som många hbtq-personer kunnat vittna om. Så redan i unga år lärde jag mig att dölja vem jag var av ren överlevnadsinstinkt. Att publicera boken var att blotta den här såriga sidan av mig själv.
En sak som många tagit fasta på i boken är problemet med att vara arab och queer och all den kamp som den identiteten för med sig. Vad är ditt intryck av diskussionen om att vara queer i ett arabiskt perspektiv; har den diskussionen breddats och blivit mer välunderbyggd sedan Guapa publicerades?
Jag tycker att romanen har tagit upp mina egna frågeställningar kring betydelsen av dessa olika identiteter som jag uppehöll mig kring under skrivandet – hur de kan och inte kan försonas med varandra och om att finna ett eget rum inom dessa olika identitetsmarkörer som människor ofta påstår är oförenliga. Den aspekten av romanen har verkligen drabbat många läsare och det har betytt mycket för mig. Den berör ett område som många kämpar med, inte bara inom arabiska hbtq-kretsar utan mer allmänt eftersom den tar upp frågor om identitet, kön och sexualitet.
Jag är glad över att romanen ger folk verktyg att tänka runt de här frågorna. Vad jag för egen del har hört från en rad arabiska läsare är att gestaltningen av en queer arabisk kultur, i baren, i dragscenerna eller i sättet som folk pratar med varandra i boken, har betytt mycket. Bara detta att få se det på pränt, liksom. Det gjorde att de fick sin egen identitet bekräftad, något som egentligen inte var mitt syfte. Det får helt enkelt ses som en väldigt positiv effekt av boken. Lägg till det en mängd andra arabiska queeraktivister och kulturyttringar som vi nu kan ta del av, som till exempel det alternativa rockbandet Mashrou' Leila, My.Kali eller andra, så känner jag att min roman bidrar till att forma en ny queerarabisk identitet, som också är väldigt kosmopolitisk. Detta ser jag som något stort.
Varför finns det en allmän uppfattning att arabiskhet och queer är två till synes oförenliga ting?
Jag tror att ett antal kulturella, sociala och politiska faktorer spelar in här. Om du blickar tillbaka en smula i orientalismens historia, särskilt när det gäller det narrativa och hur sex och sexualitet framställs, så är bilden av det konservativa Orienten, så som vi ser den i västerlandets kulturproduktion i dag, ett ganska nytt fenomen.
Det är alltså först på senare tid som uppfattningen i väst om sexualiteten i Mellanöstern gått mot en bild av Orienten som en fientlig och farlig plats för kvinnor och hbtq-personer. Detta narrativ kan ha påverkat dessa grupper i Mellanöstern på så sätt att de börjat känna att enda sättet för dem att bejaka sin identitet är att lämna samhället. Därför hittar du så många berättelser om att du måste ge dig av om du vill ha din frihet, du måste fly bort. Bege dig till väst. För att det är enda sättet att komma bort från förtrycket i Mellanöstern. Vad jag vill komma åt är att denna stereotypa uppfattning om sexualiteten i Mellanöstern som "förtryckt" främjat föreställningen att hbtq-kategorier är ett västerländskt påfund. Det är också en tanke som radikala islamister och sekulära nationalister i Mellanöstern propagerar för. Allt detta bidrar till föreställningen att du inte kan vara gay och muslim och inte gay och arab. Jag tror att detta utgör ett svårt dilemma för många hbtq-personer i dag.
Koppla sedan detta till det faktum att i Mellanöstern är folk vanligtvis inte särskilt öppna när det gäller att prata om sex och samlevnad, spelar ingen roll om man är hetero eller homo. Och det säger sig självt att i en miljö där dessa frågor inte diskuteras öppet blir sådant som könsidentitet och sexuell läggning lätt osynliggjort.
Vad jag då ofta reagerar på är när folk säger: "Sex och sexualitet är liksom inget man pratar om, oavsett om det handlar om hetero- eller homosexuella." Då svarar jag: "Visst, men då glömmer du att ni har heterosexuella bröllop och andra högtider som firas hela tiden." Heterosexualitet är en integrerad del av det sociala livet i det arabiska samhället. Homosexualitet firas sällan på det sättet. Bara där har du att göra med en väldigt stark marginalisering.
​Du nämnde den politiska eliten, islamistisk eller sekulärt nationalistisk, som utnyttjar sexualiteten för att utöva påtryckningar mot och kontrollera dem som de har makten över, genom att bekämpa vissa sexuella identiteter samtidigt som de förordar sexuell frigörelse via andra agendor. Varför tror du att sexualiteten har kommit att bli ett sådant maktinstrument?
Det är en väldigt bra fråga. Det skulle vara ett ypperligt ämne för en diskussion i baren Guapa (som fått ge namn åt romanen). Jag känner att den frågan på sätt och vis var vad som fick mig att skriva boken. Jag skrev den delvis för att jag ville försöka förstå var den enskilde slutar och politiken tar vid – om det nu över huvud taget går att föreställa sig en plats där vi kan skilja mellan det personliga och det politiska. Kön och sexualitet är en absolut integrerad del av samhället, politiken och kulturen. Det är nästan ogörligt att tänka bort dessa saker från alla övriga aspekter som till exempel den socio-ekonomiska dimensionen och klassperspektivet liksom även den politiska dimensionen som jag nuddar vid i romanen, som det här med mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Detta är olika system som alla är länkade till varandra och det är den sortens sammanhang som romanen försöker blottlägga.
Varför tror du att ställen som Guapa, baren i din roman, är viktiga?
När jag ser tillbaka på mitt liv i Mellanöstern tänker jag på hur jag bodde hemma och verkligen inte hade något eget utrymme där. Hemma var vi fullt upptagna med att spela "den gode sonen" eller "den goda dottern". På en bar kan du säga vad du vill. Caféer och barer blev extremt viktiga ställen för ungdomar att träffas och prata. Av egen erfarenhet – jag har jobbat i många olika länder i Mellanöstern – vet jag att detta är ett mönster som hela tiden upprepas. Även i länder som Jemen finns det kaffeställen där män och kvinnor kan mötas. Det är den enda möjligheten för dem som vill umgås utanför hemmet. Det är så viktigt med dessa ställen som gör det möjligt för folk att diskutera politik, kultur och sociala problem på ett sätt som hade varit omöjligt någon annanstans.
När det gäller Guapa rent specifikt så tror jag att du hittar sådana ställen inte bara i Mellanöstern, runt om i världen finns liknande queerställen och barer som fyller samma livsviktiga funktion och lär fortsätta göra det framöver eftersom den sorgliga sanningen är att de flesta ställen är farliga för oss. Även på en gata i London skulle jag tänka mig för både en och två gånger innan jag höll min pojkvän i handen.
Varför tror du att säkra ställen blir allt färre överallt, inte minst i Mellanöstern? Varför är de hotade och måste hållas hemliga?
De utgör ett hot mot status quo. Vi går mot alltmer auktoritära styren i regionen och en alltmer spridd uppfattning om att det inte finns någon "tredje väg". Antingen IS eller sekulär diktatur. Lösningar som pekar åt ett annat håll uppfattas som hot. En annan anledning till varför antalet queerställen är begränsat har att göra med klass. Det arabiska samhället håller på att bli alltmer ojämlikt och många ställen är otillgängliga för vanligt folk. Om du tittar på städer som Beirut och Amman råder det ingen brist på caféer och barer som Guapa. Du går in och betalar 20 jordanska dinarer för en öl! Det är det inte alla som har råd med! Jag överdriver lite nu men i Amman kostar en öl 8 dinarer på väldigt många platser. Jag tycker det är viktigt att prata om sådana här uteställen och deras bristande tillgänglighet, samt att de har många hot hängande över sig av en rad olika anledningar av politisk och ekonomisk natur.
Känner du till något projekt för att överbrygga gapet mellan arab, queer och fattig?
Inget specifikt men jag är säker på att sådana existerar. Jag tror att det pågår en vidare diskussion och vi behöver prata om hur folk identifierar sig själva och hur det spelar in när det gäller åtkomsten till vissa ställen. Till exempel finns det många syriska flyktingar som skulle kunna bli en del av hbtq-gemenskapen men som kanske inte identifierar sig som hbtq. Det är vad många volontärer och NGO-arbetare som arbetar med dessa frågor har upptäckt. Till exempel kan en man säga "Jag älskar den här mannen" och vara väldigt öppen med sin kärlek för honom och att de har varit tillsammans länge, men han skulle aldrig kalla sig själv för gay.
Jag tror att det finns en del aktivister ute på fältet som försöker vidga idén om hur vi formulerar vår gemenskap och hur den benämner sig själv. Dem ser jag som en del av oss, det hoppas jag framgår. Vi har alltså å ena sidan de som säger jama’at al-meem, som i grund och botten är arabiskans motsvarighet till hbtq, men det finns å andra sidan de som pratar om gender och sexuellt nonkonformistiska individer – den sortens språk.
Projekt som ger utrymme och röst åt en mindre privilegierad arabisk queerhet är förmodligen inte lika lättfunna eller tillämpliga ur en mer privilegierad akademisk synvinkel.
Jag är säker på att sådana finns, här och på annat håll. Om du tar USA till exempel och tittar på hur färgade från arbetarklassen som är queer – de säger inte arbetarklass men du vet vad jag menar – ser på sig själva och sitt sammanhang, så skiljer det sig ganska rejält från en privilegierad vit man som är gay och bor på Manhattan. Det finns en väldig skillnad i hur folk uttrycker sin könsliga och sexuella nonkonformism. Och det tycker jag är helt i sin ordning. Vi är en väldigt stor gemenskap. Vi är inte alla likadana, ska inte försöka vara det heller. Och det leder oss tillbaka till frågan om vad som är representativt. Till exempel så är inte Guapa ett ställe som alla skulle skriva under på. Det representerar en aspekt av gemenskapen och mycket mer än så kan det faktiskt inte göra.
Kan du nämna några tillfällen då den arabiska queeridentiteten har förnekats?
Efter attacken i Orlando förra året gjorde jag en del intervjuer och jag märkte då att de envisades med att göra mig till muslim. Gång på gång frågade de mig "Hur är det att vara muslim och queer?" och jag förklarade då att "för det första så är jag inte muslim" men det var inte vad de ville höra. De kunde inte ta in att man faktiskt kan vara arab utan att vara muslim, och om de accepterade det till slut så började de istället fråga "hur kan du vara arab och samtidigt queer?" som om de bad mig att reda ut något som inte gick att förklara. Det var som om de försökte komma underfund med hur jag kunde vara samtidigt både full och nykter. De diskuterade det som om det var två helt motstridiga saker. Det kändes helt bisarrt att få den frågan, som om någon frågade "men hur kan du över huvud taget existera?!" Som att fråga "hur kan den här pennan vara blå och ändå finnas?" När du möter den sortens frågor från båda håll så är det som om din hjärna blir helt uppfuckad, jag hittar inget bättre ord.
Det här förnekandet kan leda vidare till frågor som "Vad betyder det att vara arab?" och dem ställer man sig verkligen inte lättvindigt. Som jag ser det går vi igenom en omvälvande identitetskris som sträcker sig långt bortom sexualiteten. Vad betyder det att vara arab? Är du arab eller muslim? Är du jordanier eller libanes? Det finns en sådan enorm ängslan kring det här med identiteten som nu på olika sätt blir direkt och våldsamt ifrågasatt i Syrien, Jemen och Egypten.
Skulle du kunna utveckla lite hur denna identitetsängslan tar sig uttryck?
Långsamt har vi blivit varse, genom inbördeskriget i Syrien, kriget i Irak och den arabiska våren att det är själva den arabiska identiteten som är satt under attack. Inte alla i Mellanöstern och Nordafrika ser sig som araber. Du har kurder, turkmener, armenier, berber och det komplicerar allting. Och sen har du folk som säger: "Nej, vi ser oss i första hand som muslimer, inte araber" men även den synen är ifrågasatt! Du har religiösa minoriteter som inte refererar till sig själva som muslimer. Jag antar att det är det jag menar med ängslan kring begreppet identitet. Vi frågar oss själva vilka vi är och vad det i så fall innebär.
Var tror du de här identiteterna har sitt ursprung? Är de sprungna ur socio-ekonomiska processer eller finns det något förkulturellt i dem?
Den frågan öppnar för världshistoriska perspektiv. Vi kan nämna Sovjetunionens kollaps, ideologiernas död och så vidare, som lett fram till den etnisk-religiösa identitetens era. Men, jag menar, det är så här det ser ut, eller hur? Och då har vi en identitetskris som tar sig extremt våldsamma uttryck i Mellanöstern men den har även manifesterat sig i USA och i Europa med detta ständiga: "Vem är vi?" som delvis är en följd av globaliseringen och delvis av nyliberalismen. För mig med min väldigt brokiga bakgrund har det alltid funnits en undran om var jag kommer ifrån. Jag får erkänna att det är en fråga som börjat trötta ut mig något.
Har du inte besvarat den redan, när du sa: "Du är hemma överallt där det finns gott kaffe och bra wifi?"
Ja, kanske. (Skrattar) Det är möjligt.
Inom parentes sagt: detta ger dig en viss social status.
Jo, det kan nog stämma. Vi får se. Jag menar, frågor om hemhörighet är väldigt komplicerade för mig, efter att ha bott det senaste decenniet i London och rotat mig där utan att nödvändigtvis känna det som mitt hem. Begreppet "hem" har blivit väldigt splittrat för mig. Det växlar hela tiden. Jag skriver om detta just nu så mina tankar på den här fronten är "work in progress".
Ett sista språng tillbaka till uppkomsten av etnisk-religiösa identiteter och vad de ersatt: Tror du på den här så kallade guldåldern, ett queerarabiskt förflutet före den europeiska imperialismen, då Abu Nuwwas skrev homosexuell kärlekslyrik och den könsliga identiteten tilläts vara mer flytande – om man får tro till exempel Joseph Massad?
Jag vet inte, jag känner mer för att ställa en motfråga: varför är vi så besatta av att vända blicken mot det förflutna för att rättfärdiga vad vi gör i nuet? Kanske är jag på så sätt mer en modernist och pragmatiker. Jag är en smula kritisk till detta ständiga åberopande av det förflutna, även om det görs med "progressiva syften", för att visa att homosexualitet har en lång och rik tradition i Mellanöstern. Sanningen är att situationen för queerpersoner just nu är fruktansvärd, inte minst för transpersoner – de lider verkligen. Att då säga att det var bättre för 500 år sedan och fördjupa sig i det känns för mig inte särskilt konstruktivt. Det har hänt mycket på 500 år! Visst, låt oss utforska historien för att få inspiration men svaren på våra nuvarande problem hittar du inte där. Vi måste försöka verka i nuet och ta itu med de problem som vi står inför här och nu.
Du kan givetvis berätta för någon som är homofob och arab att "Abu Nuwwas var gay! Och poeten Rumi var gay!" – än sen?! Jag är mer intresserad av att han ska vända sig om och upptäcka att hans kusin är gay och hans dotter transa. För jag tror att det är där det verkligen håller på att ske en förändring, i detta att vi inte ryggar undan för verkligheten längre. Om människor tror sig kunna erövra en känsla av autenticitet genom att inse att en poet som levde i Mellanöstern för tusen år sedan var gay, inga problem! Men varför förvåna sig så över att det förekom homosexualitet i Mellanöstern för tusen år sedan? Det fanns homosexualitet i Mellanöstern för hundra år sedan också, det fanns homosexualitet i Mellanöstern för fem minuter sedan! Det har alltid funnits homosexualitet i Mellanöstern. Ibland känner jag att enda sättet att vinna den här diskussionen om "Homosexualitet i Mellanöstern – autentisk eller främmande för regionen?" är att helt enkelt leva den och vara den och på så sätt sakta börja skapa kulturen. Och det pågår, det är det som är så spännande.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök