Hoppa till huvudinnehåll
Språkliga rättigheter
18 min läsning

Modersmålet i Babel

”Globaliseringen är utan tvivel en syndaflod som under 2000-talet kommer att svepa med sig och dränka över hälften av världens språk”, skriver Carles Torner, katalansk författare och verkställande direktör för PEN International. I den här tankeväckande essän tar Torner med oss på en personlig utforskning av språkets betydelse där utgångsfrågan är: vad är modersmål, egentligen?

Credits Text: Carles Torner Översättning från katalanska: Maria Cederroth Foto: Marie Cirer 20 november 2019

Juni 2003, Mexico City. Avslutning för PENs internationella kongress i Mexico City, galamiddag på Plaza del Zócalo, i huvudstadens rådhus. Tal och diktuppläsning till efterrätten. Först läser tre utländska poeter dikter på sitt modersmål som genast översätts till engelska. Sedan följer tre poeter som skriver på några av de mexikanska urfolkens språk. Jag hade tillbringat kongressen tillsammans med dem, diskuterat de utmaningar de stod inför och hur deras litteratur skulle kunna integreras i det oändliga samtal mellan världens litteraturer som PEN International utgör. Den första att läsa sina dikter den här kvällen var mayapoeten Enriqueta Lúnez: hon läste på tsotsil, tolkades genast till spanska – och så var det klart. Hon gick och satte sig igen. Delegater från hela världen, som fått höra europeiska, afrikanska och asiatiska poeter på engelska, kunde inte förstå den mayaspråkiga poetens dikter, eftersom organisatörerna inte insett att också de borde ha översatts till engelska. Enriqueta och de andra poeterna som skrev på urfolkens språk hade faktiskt påpekat det för mig under middagen: ”Sist är det vår tur, det är alltid likadant: vi är steglitsorna. De älskar att höra oss kvittra”. Då begrep jag att det inte var meningen att det som poeterna läste skulle förstås av publiken, man skulle bara få höra hur urfolksspråken lät. Jag kände hur något klack till inombords och tog ett språng upp på scenen. Med mig hade jag dikten Vayijel som Enriqueta just läst och vände mig till samtliga kongressdeltagare med en improviserad översättning till engelskan utifrån spanskan. Och då hände det: så snart jag hade läst färdigt reste sig någon från presidiets bord, någon som jag inte kände, men som spände ögonen i mig. Han strosade ut ur salen. Långsamt, utstuderat. Senare fick jag veta vem han var, den intellektuelle som ansåg sig vara liberal och som ville markera för alla att han inte höll med om att mayapoeterna skulle översättas till engelska, att de, som andra, skulle bjudas in till vårt samtal. Att de skulle vara en del av det kära Babels torn som PEN utgör.

Detta är vårt privilegium: vår internationalism må vara sårbar, men den är flexibel och välkomnande. Vår världskarta är inte fastslagen, den är föränderlig. Välkomna till PEN, alla författare på mayaspråk, zapotekiska, nahuatl, inuitiska, ojibwa, mapuchespråk, quetchua, aymara, välkomna adivasis från Indiens ”tribal belt”, Australiens aboriginer, maorier och ... och kurder.

Juni 2005, Diyarbakir: PEN Internationals första sammankomst om språkliga rättigheter äger rum i Diyarbakir. Mötena simultantolkas till kurdiska, turkiska och engelska. Jag får veta att det är första gången man i staden håller ett möte där det kurdiska språket används för internationell kommunikation. För mig är det också första gången som ett PEN-möte jag anordnat får det mycket ovanliga nöjet att störas av arméns stridsflygplan som spränger ljudvallen när de stryker förbi ovanför våra huvuden. En varning. Tretton år senare, när Diyarbakirs borgmästare just blivit gripen och fängslad (som så många andra folkvalda borgmästare från det kurdiska HDP-partiet) ska jag tydligt minnas det öronbedövande dånet från de lågflygande planen när jag ser hur hantverkare på byggnadsställningar från rådhusets fasad sliter loss de bokstäver som bildar orden ”Diyarbakirs rådhus” – fast på de kurdiska medborgarnas språk.

September 2019, London. Varje dag när jag sitter vid mitt skrivbord på PENs kontor ser jag Ilham Tohtis ansikte. Och han ser vänligt tillbaka på mig från affischen som PEN låtit göra för att kräva hans frigivning. Tohti är dömd till livstids fängelse för att ha försvarat det uiguriska språket och försökt uppnå en fredlig överenskommelse mellan uigurerna och kinesiska myndigheter. Jag ser på honom och tänker på de drygt två miljoner av hans landsmän som lever under eländiga förhållanden i så kallade omskolningsläger. Två miljoner: så mycket grymhet, så många avbrutna liv ... Hur ska man tolka detta kinesiska undantag? Varför inleds inte våra nyhetssändningar dagligen med inslag om de kinesiska koncentrationslägren? I dag när jag öppnar mejlen har jag fått ett meddelande från Elnaz Baghlanian som ber mig skriva en artikel om modersmålet för PEN/Opp. Elnaz, vars modersmål är persiska (hennes föräldrar såg till att språket alltid talades i hemmet) och som leder tidskriften på svenska, engelska – och på artikelförfattarnas modersmål. Elnaz, som verkligen lever efter Amin Maaloufs idé från PENs internationella kongress i Tromsö 2007: att alla ska kunna uppleva sin värld på tre olika språk! Vilka? Modersmålet, engelska och ett tredje, valfritt, språk (eller ett man fått i sitt nya hemland).

Jag läser mejlet med Elnaz förfrågan, ser Ilham Tohti i ögonen och tänker att den som försvarar sitt modersmål ofta måste kämpa mot dem som helt enkelt vill utplåna det. Som vill att det inte ska talas. Att det ska gå förlorat för alltid. Det kan vara en hård blick från någon som reser sig och lämnar ett samtal. Det kan vara en anfallande armé, myndigheter som fängslar förtroendevalda ämbetsmän i Turkiet eller, som i Kina, låser in mängder av människor i så kallade omskolningsläger. Hur ska vi, författare och aktivister som kämpar för alla språk och litteraturer, alla utan undantag, definiera modersmålet för att kunna försvara det?

Juni 1995, Gandia, Valencia. Den vetenskapliga kommittén bakom den universella deklarationen om de språkliga rättigheterna presenterar resultatet av ett års arbete. Vi har redan sex eller sju utkast till deklarationen, vi har fått ett hundratal sidor med förslag från nätverkets organisationer: Världsrådet för urfolk, Institutet för aymaraspråket, Maoriska språkkommissionen, UNESCO-centret i Burundi, Kurdiska institutet i Paris; bortåt sextio organisationer som arbetar för språkliga rättigheter, förutom PEN-avdelningar över hela världen. Och vi är överens. De språkliga rättigheterna gäller, naturligtvis, varje individ som har ett modersmål. De språkliga rättigheterna tillhör också ett kollektiv: en grupp människor som äger sådana rättigheter, som kan kräva och utöva dem. Vad ska vi kalla denna grupp? En nation? Ett folk? Det kurdiska folket, aymarafolket, mayafolket, inuitfolket ...? Mapuchenationen, quechuanationen, tibetanernas nation, maoriernas? Vi har nått konsensus, offentliggör det i Gandia och beslutar att det ska utgöra den första artikeln i vår deklaration: vi ska kalla det språkgemenskap.

Maj 2019, San Cristóbal de las Casas, Chiapasprovinsen. Invigning av konferensen ”Att skriva framtiden på urfolksspråk”, anordnad av PENs kommitté för översättning och språkliga rättigheter tillsammans med UNESCO, Mexikos nationella institut för urfolksspråk och Universidad de ciencias y artes i Chiapas. Enriqueta Lúnez, som nu är chef för Kulturhuset i San Juan Chamula, talar och hon gör det på tsotsil. Nåja, till att börja med går det inte så bra – eftersom hon gråter innan hon kan ta till orda. I går hade en åldring dött, en av de sista fyra talarna av ett av världens språk: ”Godmorgon, allesammans,” säger Enriqueta. ”Ursäkta att jag grät. Det jag just sa på mitt språk (som inte är mitt första språk, utan mitt andra, eftersom jag lärde mig spanska först) blev så känslosamt därför att jag i går fick den sorgliga nyheten att en av världens fyra återstående kiliwa-talare har dött. Så går det för många språk, det är vår verklighet i dag: de försvinner. Jag vet att också mitt eget språk är på väg mot samma öde. På grund av diskriminering, bristande intresse från kulturella och pedagogiska institutioner, men också på grund av att vi själva inte värderar våra språk tillräckligt. Jag lärde mig tsotsil när jag var sex år. Jag hade gärna velat lära mig språket tidigare för att kunna kommunicera helt och fullt med mina far- och morföräldrar. Det är inte så att jag inte använder det nu, tvärtom vågar jag till och med skriva på tsotsil. Men det skulle glädja mig om också alla de som förnekar sitt språk, sina rötter, sina farföräldrar, återvände till dem. För det är nödvändigt. Det finns inget annat sätt att behålla kontakten med människorna, med vår historia, med det historiska minnet som varje kultur, varje folk, har och bevarar i den mängd berättelser som språket skänker oss. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna eftersom jag läste nyheten i går kväll och kom att tänka på min farfar.” Jag sitter på parkett i Daniel Zebaldúa-teatern i San Cristóbal mitt under invigningsceremonin och uppfattar tydligt vad Enriqueta just sagt: ”mitt språk är inte mitt första språk, utan mitt andra, eftersom jag lärde mig spanska först.” Vilket är då modersmålet: det språk du talade med din mor eller farföräldrarnas språk? Och den tanken förflyttar mig till en annan tid, för över femtio år sedan, till min barndom i Barcelona.

Barcelona, juni 1968: Jag är fem år gammal, jag sitter vid middagsbordet med mina föräldrar och min lillebror. Både mamma och pappa talar katalanska med mig. Det är också språket som mormor, senyora Maria, mina farföräldrar och farbror Enric använder när de talar med mig, alla i familjen talar katalanska med mig. Med min bror Quico, däremot, talar mina föräldrar kastilianska vid middagsbordet, medan vi äter. Varför? Det skulle ta lång tid att förklara. Jag skulle bli tvungen att berätta den långa historien om min släkt och mitt land, som en gång led under en grym fascistisk diktatur som med alla tillgängliga medel försökte utplåna det katalanska språket. Det skulle ta för lång tid, det enda som intresserar mig nu är att ställa mig frågan: Vilket är egentligen modersmålet när din mor talar ett språk med en bror och ett annat språk med den andre?

6 juni 1996, aulan i Universitat de Barcelona. Världskonferensen för språkliga rättigheter inleds med att den universella deklarationen läses upp:

”Artikel 1

1. Denna deklaration avser med språkgemenskap varje mänskligt samhälle som är historiskt förankrat i ett bestämt territorium, vare sig det är officiellt erkänt eller inte, som själv definierar sig som ett folk och har utvecklat ett gemensamt språk som kommunikationsmedel, ett språk som kulturellt håller samman gruppens medlemmar. Med beteckningen ett territoriums inhemska språk avses det språk som talas av den grupp som historiskt har bebott ett visst territorium.

2. Denna deklaration utgår från principen att språkliga rättigheter är såväl individuella som kollektiva. Förutsättningen för de språkliga rättigheternas fulla tillämpningär en språkgemenskap som är historiskt förankrad i sitt territorium, med vilket inte bara avses det geografiska område där denna gemenskap är bosatt utan även ett socialt och funktionellt område som är nödvändigt för att språket ska kunna utvecklas fullt ut. (...)

3. Enligt denna deklaration räknas också som förankrade inom sitt territorium och som tillhörande en språkgemenskap grupper

i. som på grund av politiska och administrativa gränser befinner sig åtskilda från merparten av sin grupp;

ii. som historiskt är förankrade inom ett begränsat geografiskt område, omgivna av medlemmar från andra språkgemenskaper; eller

iii. som är bosatta i ett geografiskt område de delar med medlemmar av andra språkgemenskaper med liknande historisk bakgrund.”

Sammanställningen av den universella deklarationen om de språkliga rättigheterna är ett kollektivt arbete i global skala som definierar likvärdiga språkliga rättigheter. Alla språkgemenskaper, utan undantag, har sina rättigheter. Oberoende av politisk och administrativ status. Oberoende av om de som historiskt har styrt dem anser att detta språk inte är standardiserat nog, eller inte har tillräckligt många talare för att det ska anses äga alla rättigheter. Oberoende av om språket har eller inte har officiell status på sitt territorium, om det är majoritets- eller minoritetsspråk, om det betecknas som ”modernt” eller ”arkaiskt”.

San Cristóbal de las Casas, maj 2019. Pedro Cayuqueo, intellektuell mapuche från Chile, presenterar idén att alla talare på kongressen ”Att skriva framtiden på urfolksspråk” ska ingå i en ny kulturell offensiv för urfolksspråken. Han vill ha en vänlig, radikal, attraktiv och lockande framstöt, en leende offensiv som bjuder in alla medborgare på mapuchernas, mayafolkets eller inuiternas territorium, alla utan undantag, att känna sig välkomna till urfolksspråken. Att lära sig dem i skolan. Att lyssna till språkets sånger. Att språken får höras på vanliga radiostationer. Att de används i tv-program med undertext. Under diskussionen som följde berättade Maialen Sobrino, representant för den interntionella baskiska samarbetsorganisationen Garabide, att det nu börjar finnas välfungerande metoder som kan användas som förebild: I Guatemala har man satsat på att mayaspråkiga skolor ska få bästa möjliga anseende, att de ska utbilda studenter som uppnår de högsta resultaten på examina. Man kan redan se att konceptet blivit framgångsrikt eftersom den ”vita” befolkningen, som aldrig förr har talat mayaspråket, börjar skriva in sina barn i mayaskolorna. Jag lyssnar på dem och tänker: på vilket sätt skulle PEN kunna stödja en ny kulturell offensiv för urspråken? Först, tänker jag, genom att inkludera urfolken i PEN International, så att vi alla deltar i just den här diskussionen och att vi gör den till en central fråga i vår organisation. Eftersom vi har de nödvändiga redskapen: för två år sedan medverkade internationella PEN mycket aktivt i att sammanställa, godkänna och offentliggöra Donostiadeklarationen till skydd för de språkliga rättigheterna, som fastställer en särskild plan för att hjälpa alla grupper att uppnå sina fulla språkrättigheter.

Varje språkgemenskap måste kräva att få sina språkliga rättigheter respekterade oberoende av vilka historiska betingelser som har format den. Mina historiska villkor, katalanernas, inbegriper en lång exil. Och exil innebär översättning. Efter det spanska inbördeskriget skingrades drygt en halv miljon republikaner som flytt undan fascismen över hela världen. Min mormor berättade alltid om sina båda bröder som levde i landsflykt i Argentina. Jag hade också turen att lära känna personer som, trots att de hade kunnat stanna i exil, bestämde sig för att återvända till Francos kulturella öken, till en katalansk litteratur som gått under jorden. Min litteraturlärare på gymnasiet hette Jordi Sarsanedas. Han hade många år tidigare lämnat sin tjänst vid Glasgows universitet för att återvända till Barcelona och undervisa skolpojkar som jag. Modersmålet, det språk vi kallar vårt eget, är på ett grundläggande sätt beroende av kollektiva rättigheter – som jorden behöver vatten behövs språket i undervisningen. Det var mitt privilegium: att magistern återvänt från sin landsflykt för att lära mig uppskatta den katalanska litteraturen, men också den franska. Samtidigt lärde han mig att mitt språk var ett europeiskt litterärt språk med en rik historia, ett språk som levde i översättningens lek. Jag ser ännu för mig hans kritdammiga fingrar, och orden på svarta tavlan som visade alla likheter och skillnader mellan de namn fransmän och katalaner använder för stenek och korkek, för eken med stora löv och eken med små löv ... Många PEN-veteraner känner igen Sarsanedas: han var ordförande för katalanska PEN från 1983 till 2001, deltog i en mängd kongresser.

September 2006: Jordi Sarsanedas har just dött. Jag gick på hans begravning. Under gudstjänsten läste jag ur Psaltaren. På hemväg skriver jag den här dikten:

Länk

till Jordi Sarsanedas

Det finns ett ögonblick som oväntat blir
en givandets handling. Du gav mig språket.
Vittnesbörden. Jag kan inte säga var
– i skolan? i Myter? i ditt Glasgow? –
inte heller vill jag tvingas välja
mellan mitt trettonde år
med ögon öppna för Villon, för Ausiàs March, för Rösten
som du dikterade för mitt hjärta, och det här lysande ögonblicket
på begravningen i Sant Gervasi
med Barcelona vid våra fötter
och hela minnet av ditt liv
svävande över staden
då jag säger farväl läromästare, farväl poet,
och tack för ordens ljus
som väver mina gators varp
än rutmönstrad, än slingrande.

Mellan den första gången du kom instormande
och ditt anspråkslösa, finkänsliga, glada, varma avsked,
jag tänker inte välja en tidpunkt mellan början och slutet
en blick
en tystnad, ett rop
–”Rösten måste vara värdig!”–,
en dag, då du gav mig språket,
mitt
språk (det här) alltid levande
i denna handling: att bli översatt eller översätta.
Det var gåvan jag fick.
Och i dag vill jag hejda dig och se på dig
och göra dig till min för alltid genom denna handling
som är grundläggande och ytterst anspråkslös,
en länk i en urgammal kedja
av samlad tacksamhet
som breder ut sina armar,
omfamnar mig och låter mig
öppnas för framtiden
och se tillbaka.
Där jag finner mig själv
som tackar
dig.

Översättning och språkliga rättigheter. För PEN går skyddet av språkrättigheterna och översättarens arbete hand i hand. I den diktantologi där hyllningsdikten till min läromästare Sarsanedas ingår kunde jag också ta med översatta dikter av de poeter han hade lärt mig att uppskatta: Victor Hugo och François Villon. Och där publicerade jag den katalanska versionen av Enriqueta Lúnez dikt som jag oförutsett hade översatt vid PEN-kongressens avslutning 2003.

Casa de la Cultura i San Juan Chamula, maj 2019. Det är den tredje dagen på konferensen om urfolksspråk. Under eftermiddagen har vi lyssnat till Tsering Kyis skrämmande vittnesmål om hur det tibetanska språket alltmer håller på att ersättas av mandarin i skolundervisningen. I år är det sextio år sedan Kina ockuperade Tibet. Om kvällen, framför kulturhuset håller vi en diktuppläsning där tzeltal, galiciska, inuktitut hörs klinga under bar himmel ...

Ekonomismens utopi om en globaliserad värld skulle gärna undanröja det ”hinder” språken utgör. Den strävar efter en värld där det är bättre ju färre språk som talas. Jag känner orubbliga anhängare av engelskan eller spanskan som helt enkelt föredrar att allt internationellt umgänge sker på det engelska språket, eller att de förmodade 400 miljoner och lite till som är spansktalande ska slippa leva tillsammans med baskiskan, wayuuspråket, mapudungun ellerzapotekernas diidxazá. Den framtid de föreställer sig och som de arbetar för att uppnå – de och hela den ekonomiska modell som globaliseringen bygger på – är naturligtvis dystopisk för oss som kämpar för språklig mångfald och fler översättningar. De hoppas att, förr eller senare, kunna avskaffa översättandet, eftersom det betraktas som ett hinder. Vi vill däremot ha ett överflöd av översättningar – en nödvändig strategi för att ge dem som utestängs från globaliseringen en hjälpande hand. Därför har jag alltid tänkt att vi måste använda vår fantasi till att formulera en mot-utopi som kullkastar de planer likformighetens förespråkare har.

Hur skapar man en mot-utopi? Kanske kan man börja med myten, med metaforen, med en intressant bild. När vi inledde arbetet med den universella deklarationen om de språkliga rättigheterna fick vi helhjärtat stöd av den polska poeten Wislawa Szymborska som också skänkte oss sin dikt Till arken.[1] Att Szymborska gett oss dikten fick mig att läsa om den många gånger. Tills jag en dag, i drömmen, såg stjärnhimlen och ett skepp som seglade fram över nebulosorna på sin muntra väg genom universum. Det stävade genom rymden mellan himlakropparna, lugnt, som en kör av röster.

Jag minns det nu, under Chiapas natthimmel, nu när vi har hört dikter på tsotsil, på inuktitut, zapotekiska och tigrinja och jag fick läsa min katalanska översättning av Enriqueta Lúnez Vayijel. Jag ser män och kvinnor som springer över stäppen, genom djungeln, längs flodstränderna i Nilens, Ganges och Amazonas deltan, i Chiapas berg; de springer bort från Babels torn som de monolingvistiska gudarna just har raserat. Men de skingras inte över jordklotet, utan springer alla mot hamnen och går ombord på den nya Arken, där Noa tålmodigt väntar på dem. Det är Babels ark. Medan de sista människorna ännu håller på att kliva ombord börjar det regna. Globaliseringen är utan tvivel en syndaflod som under 2000-talet kommer att svepa med sig och dränka över hälften av världens språk. Men medan störtregnet fortsätter att öka i styrka har arken redan lättat ankar och ger nu skydd till och med åt dem vars språk bara har en enda talare kvar … Babels ark seglar fram i stjärnornas tystnad med sitt öronbedövande larm. För ombord trängs folk från hela världen som på det övertäckta däcket, i gångarna, ja till och med i hytternas avskildhet, alla ägnar sig åt den äldsta och vackraste sysslan av alla: översättning. Översättning, som är själva modersmålet på Babels ark.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök