Hoppa till huvudinnehåll

Martyrskap

Han önskade att han kunde säga något. Halsen kändes så torr, som om han kvävdes till döds medan ögonen fortfarande var vid liv. Han skakade.

Credits TEXT: Basima Al-Takrouri Översättning: Trifa Shakely, Viveka Bergh 11 september 2018

Basima Al-Takrouri är född i Jerusalem 1982. Hon bodde och arbetade i Jerusalem till 2014 då hon reste till USA för att studera. År 2017 flyttade Al-Takrouri till Montreal, Kanada. Hennes första roman ”Den frånvarandes stol” gavs ut 2001 av Palestinska författarunionen. Al-Tikrawi studerade engelsk litteratur och sociologi vid Betlehems universitet och tog en masterexamen i kommunikation vid Lasell College i Massachusetts 2016. Al-Takrouri har publicerat tre barnböcker på Tamer Institute for Community Education. Hon har också givit ut en bok med titeln ”Dagbok under ockupation”. Den översattes till franska och gavs ut år 2006 av Daar Lakourt Ishiil i Marseille. År 2009 utkom hennes roman ”Komplicerad övergång”. Den vann ett publiceringsstipendium av organisationen Next Beige och gavs ut av förlaget Al-Bayraq Al-’Arabi i Ramallah. Al-Takrouris texter har översatts till engelska, svenska, franska samt koreanska och har publicerats i flera tidskrifter och antologier.

Han betraktade rännilen av blod som ringlade ned från ansiktet. Den gjorde honom orolig. En stickande känsla i munnen spred sig som eld ned i halsen. Hans hand tycktes avlägsen, som om den förlorat kontakten med kroppen. Något måste onekligen ha hänt. Hur kommer det sig att han inte uppfattat gatstenarnas glans och lyster förut?

Jag kan inget röra i min fördömda kropp, tänkte han. Ansikten började närma sig hans, händer kände på hans hals, rörde sig över hans nacke. Den stickande känslan förstärktes. ”Han andas fortfarande …” Det är klart att han gör. ”Puls finns men den är snabb.” Det brände som peppar i hans andedräkt då han försökte ta ett djupt andetag. När han hostade fylldes halsen av blod. Han var nära att kräkas av ett plaströr som trycktes ned i halsen. ”Ta det lugnt, Sheikh!” Vid dina föräldrars liv, ta det lugnt, vi ska öppna luftvägarna”. Han önskade att han kunde säga något. Halsen kändes så torr, som om han kvävdes till döds medan ögonen fortfarande var vid liv. Han skakade. Ett svagt kvidande kom från honom varje gång han försökte säga något. ”Jag är Ayman, son till Sheikh Jihad Sa’ida, minns ni mig?” Det är klart att han mindes honom. ”Men varför håller du på i min hals, Ayman? Må gud vägleda dig”, sa han i tanken medan han spjärnade emot magens vändningar som gjorde motstånd mot plasten, som tycktes gräva sig en väg ned genom svalget.

Plötsligt mindes han. Han ville dunka handen i pannan, som han brukade göra varje gång han glömt något. Vad kommer hända med henne, Suaad?

Han kände en märklig sinnesro trots att han skrämdes av den växande blodpölen runt omkring honom. En sådan stillhet. Varje gång han försökte föreställa sig den sista timmen som Saiid varit vid liv, blödandes i närheten av Nationalbanken i Amman, övertygade han sig själv om att ett lugn hade omgett hans kropp. Han var fortfarande säker på att Saiids själ frigjordes lugnt och fridfullt tillsammans med blodet som dränkte sätet och axeln på Abu Alwalid. Han som lutade sig mot bilens ratt för att stabilisera Saiids huvud. Det sades att han varit med Saiid, i samma cell. Suaad besökte hans grav varje gång hon var i Amman, som om han vore hennes andra son.

Han brukade avsky att se henne slå sig själv i ansiktet gråtandes av smärta och ensamhet efter Saiids död. Abu Alwalid dog en timme innan honom. Sådana små detaljer som hon eftersökte och efterfrågade fram till sitt sista andetag. Han mindes en dag när han kände faran ta över Saiid. I all stillhet förberedde hon sig automatiskt för den korta resan till Amman eller Damaskus. Hon vandrade runt, packade ned ett enda klädesplagg och sina cigarettpaket, inget mer. Hon skyndade till telefonen. ”Jag vill beställa en bil”. Naturligtvis fanns ingen ”bil” som skulle köra till Amman den dagen.

Hans tankar på henne och på Saiid avbröts av en kraftig våg av smärta, som om den förvandlade hans bröstkorg till knivar som borrade sig in i hjärtat. Han hörde Ayman jämra sig. Ayman och hans vän följde hans andning medan de förflyttade honom med all kraft de hade.

De mumlade ”De har utplånat honom, må Gud hämnas dem bara”. Hans känsla av stillhet försvann med smärtan, som utflugen ur en flaska. Han kände en enorm hetta i ögonen och näsan. Även från hans näsa strömmade en konstig rinnande hetta. Plötsligt, ett ljud tog över hans öron, som om en radio plötsligt hade satts på. Skriken steg och skar sig. De blandades med ljudet av kulor och tårgasgranater. De fallande granaterna ekade i hans öron och skapade ett ringande ljud som översteg vad han kunde uthärda. Han ville gripa tag i sitt huvud och skrika ”min turban”. Ur honom kom ett ord som liknade en gammal dieseltraktors brummande. Ingen av de två oroliga unga männen förstod något av hans brummande. Emellertid fäste han blicken vid sin turban, vilket Ayman lade märke till. Han tvekade en aning. Varje sekund i denna galenskap var värdefull, antingen skulle han vinna den sekunden för den gamle mannens själ, eller också skulle han låta själen lämna honom. Ayman bestämde sig för att följa hans uppmaning, kanske var det den stackarens sista vilja. Han sprang mot turbanen, plockade upp den och återvände snabbt utan att förstå hur han kunde undvika alla människor som sprang åt olika håll, stenarna, skorna och träbitarna som blandade sig med de beväpnade soldaterna och skotten som inte nådde målet mellan alla springande.

Han såg på Ayman med belåtenhet, därefter på sin turban som låg hoprullad på hans bröst. En väldig sömnighet kom över honom. Han försökte fokusera på den gröna trädörren, innan han kände sin kropp skaka ovanför underlaget. Utsikten föreföll honom bekant, då de förde honom ut genom stadsporten. Han ville vinka till lejonungarna gjorda av sten, vilka omgärdade den gamla stenporten. De tycktes vinka honom tillbaka. Han svimmade av vid åsynen av porten till Bab Al-Rahma, begravningsplatsen, då de lyfte hans kropp och släppte in den i ambulansen. Han lämnade sin kropp åt sömnen, flyendes åsynen av sig själv när han lämnade över Saiids kropp till Al-Fostuqia.

Han visste inte varför han hade känt sin kropp lättare och mjukare nu än han kunnat föreställa sig. Bilden av Saiids brev som han inte hade förstört, utan hade stoppat in mellan böckerna, tog över hans tankar. Han kommer onekligen att dö. Det säger hans oerhörda smärtor honom obevekligen. Suaad kommer att sätta sig på hans sängkant, medan barnbarnen letar igenom hans böcker och hittar alla anteckningsböcker med hans tal och texter i papperskorgen. Han såg sitt yngsta barnbarn framför sig. Något som försäkrade honom och lugnade honom. Ingen utom hon kommer att lägga märke till brevet. Och hon kommer inte säga ett ord om det till Suaad. Det var ett av Saiids långa brev. Det fanns inget i det som skiljde det från de andra breven som han hade förstört. Men skammen, som fyllde honom från topp till tå när han läste det innan han slängde det i vattenhinken likt de andra breven, stoppade honom. Det var ett av de första breven. Det nakna klandrandet i det skakade honom, Och sarkasmen, de där förolämpande orden som plågar hjärtat, de gjorde ont i honom.

Han visste inte varför han vaknade igen. Blodet bubblade ur hans mun och han kände att själen lämnade honom bubblandes med blodet. Han tittade ut genom bakfönstret på ambulansen. Han förstod att han kommit fram till Olivberget och alltså till sjukhuset. Något nuddade vid hans hjärta. Självklart har hon ännu inte kommit hem från skolan. Alla skolbarn brukade lämna lektionerna för att strejka vid moskéns gård. Ikväll skulle han i vanlig ordning ha tagit med henne till sitt bibliotek. Hennes paket låg alltjämt på hans bord. Hon var inte ens två år fyllda förrän Suaad hade sagt det som uppfyllde honom: ”Hennes ögon, de har Saiids själ.” Ju mer hon tillfrågades ju mer gick hon vilse i sina mörkaste fantasier. Varje gång hon gladdes över en bok, över hans böcker, sken Saiid genom hennes ögon.

Han vet inte varför han log utan anledning. Rädslan lämnade honom. Som om han inte skulle lämna något bakom sig. Han ville inte öppna sina ögon. Det framstod för honom som om han skulle låta dem vila, då skulle hon förlikna sig med sitt öde. Alla tal om döden och dödsängeln och avskedets stund, allting kändes som ett skämt. Han kunde inte hålla sig, skrattet kröp upp från insidan av plaströret, inte hålla emot tårarna som vällde fram under ögonfransarna. ”Vad tar det åt dig Sheikh!”. Yttrandet kom från Ayman, sjukvårdaren, som milt svalde sitt skratt. Hans ord ökade skrattet. Allt han hade sagt om döden från moskéns talarstol, alla frågor han hade besvarat om den slutgiltiga tiden, for igenom hans tankar och fick honom att skratta ännu mer. En känsla av kärlek, fröjd och passion omslöt honom fick honom att känna en skön värme. ”Ro”, sade han till sig själv, medan han såg sig själv kyssa sin gamla frus huvud, Suaad, några timmar tidigare innan han hade gått ut. ”Om du inte tar med dig sötsaker hem, kom inte tillbaka.” Skrattet kom igen och överraskade honom tillsammans med fler tårar. Skrattet blandades med gråt. ”Det finns ingen makt och styrka som inte kommer av Gud den högsta och allsmäktigaste … Må Gud ge dig sin största barmhärtighet, Sheikh” … Medan de avlägsnade slangen flög skrattet ut i rummet, mellan hans gamla läppar och de blöta ögonfransarna.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök