DEL 1: FÄNGELSET GILLAR INTE FRISKA FÅNGAR

Fängelser vill inte ha starka fångar. Golven i fängelset är hala, man måste vara försiktig och tänka sig för inför varje steg. Fångar får, oavsett om de sitter ned, vankar av och an eller äter mat, aldrig glömma att de sitter i fängelse. Fångar har inte ens tillgång till rent vatten; som reformeringsstrategi tvingar staten dem att tvätta sig med återanvänt vatten. Alla godtar det, men kroppen gör det inte. Ättlingar till de som härskade över hela kontinenter tvingar på oss sådant människokroppen ratar. På teven började en journalist i glittriga kläder prata om våra kraftfulla drönare och stridsdrönare. Jag vred mig i smärta med miljoner människors hat mellan mina sammanbitna käkar. ”Turkiets framsteg och ledarskap fortsätter på alla fronter”, sa journalisten på teve. Jag sträckte ned handen mot knäskålen, drog upp mjukisbyxorna och klöste av skorpan från såret i en enda rörelse. Jag lyfte huvudet mot himlen i tron att en drönare från staten som ger smutsvatten till sina egna medborgare kanske skulle flyga förbi där uppe, men såg inget annat än grå moln.

”Uppställning, mina herrar!” ropade vakterna. Dussintals fångar intog sina platser på rastgården med blickarna fästa i betonggolvet. De började ropa i korridoren: ”Lystring, leden ska räknas in.” De roade sig, som om det här var en kasern där de var befälen och vi fotsoldaterna. Plötsligt strömmade vakterna ut på rastgården. ”Frid vare med er!” ”En, två”, började de fängslade räkna in sig själva. Den äldsta vakten, som ansåg sig vara befälhavare, stod med händerna låsta bakom ryggen och försökte möta fångarnas blickar. Vakterna gick in och började rota bäst de ville. De skar av och tog bort: förlängningssladdarna vi fixat till våra radioapparater, antennerna för bättre räckvidd, förhängena vi tillverkat till våningssängarna, repen. För varje ljud av något som slets ned lossnade en skorpa från mina sår. Fångarna började, med pannorna i djupa veck, vända bort sina blickar fyllda av besvikelse blandat med hat, sorg blandat med utmattning. ”Ut därifrån, ta de där flaskorna också”, ropade den äldsta vakten, som inte var någon befälhavare. Vakterna tog allt vi hade skapat för att göra det här stället bättre, som vikterna vi fixat genom att fylla flaskor med vatten, och gav sig sedan av med orden: ”Gud hjälpe er.”

För dem är idealfången en som är svag, sjuk och i stort behov av hjälp. Lite som väljare, alltså.

De vill inte att fångar ska träna eftersom vi då skulle bli friska och starka. De vill inte att vi ska sätta upp antenner och lyssna på annan musik eftersom vi då skulle bli på gott humör. De vill inte att vi ska stötta varandra eftersom det skulle ge oss makt. För dem är idealfången en som är svag, sjuk och i stort behov av hjälp. Lite som väljare, alltså. Dörren slog igen och fångarna stormade in för att städa upp i cellerna. Rep drogs ned, rep tillverkades, förhängen sattes upp, ledningstrådar drogs och radion slogs på. ”Kom hit imorgon, riv ned allt och bär bort det, imorgon sätter vi upp allt igen.”

DEL 2: JAG SKA ALDRIG GLÖMMA ER, JAG SKA ODÖDLIGGÖRA ER

Till morgonuppställningen steg fångarna ut på rastgården en och en, huttrande med hakan i tjocktröjan. Några dussin var vi som ställde upp oss i ett U och väntade på vakterna i regnet. Den kyliga luften och regnet drog oss närmre varandra. Axlar strök mot varandra och delade både ensamhet och värme. Vakterna, som kom till uppställningen med befälhavarminer, skar av repen och smällde sedan ännu en gång igen dörren i ansiktet på oss efter att, som segrande soldater med näsorna i vädret, ha sagt: ”Gud hjälpe er”. ”Gud hjälpe ER”, viskade jag och trängde mig in bredvid farbror Toso.

Farbror Toso, som med vänster hand sakta drog i cellens tyngsta radband, tog ett bloss från cigaretten i sin högra hand och sa: ”Så här är det, vännen min, att en dag kommer den här dörren att öppnas för oss alla, vare sig vi lever eller är döda. Det som spelar roll är inte hur vi kom hit, utan hur vi tar oss ut. De som tar sig härifrån blir antingen ihågkomna för sina gärningar eller sina mödrar.”[1] ”Är inte det enda som anstår en dödlig ett hedervärt liv, farbror?” Jag tände dagens första cigarett, fyllde lungorna med snabba bloss. Jag gick förbi fångarna som med uttryckslösa ansikten gjorde frukost och vände snabbt på mitt radband. ”Luckan är öppen, Lärare*, de kallar på dig, gå och prata med vakten.” Jag hoppade upp ur sängen och lutade mig mot luckan, där två släta vaktansikten log: ”Gör dig i ordning, du ska flyttas.” Flyttbeskedet spreds genast till alla celler på avdelningen.

Som avskedspresent kom vissa med kakor de sparat i flera veckor att ha till någon bra film, medan andra kom med chips och dryck de hade tänkt spara till Champions League, och fyllde väskan jag hade fått att ta med mig. Inom fem minuter var mina tillhörigheter och min proviant redo. Jag fick ögonkontakt med Presidenten*, som sa: ”Wow, Doktorn*, de skickar iväg dig, men när vi väl kommit att älska någon släpper vi aldrig taget.” Jag tog trappan två steg i taget, förbi de unga människor som ville säga hejdå, och hittade Abdülhalit. Jag kramade om Abdülhalit tills jag tappat känseln i armarna, och han sa: ”Lärare*, lämna oss inte, ge dig inte av, låt dem inte ta dig härifrån.”

Ur min mun kom inte ett ord. Jag hade ingen känsel i armarna, jag kunde inte släppa taget om Abdülhalit, jag tror aldrig ens jag kramat en släkting på det sättet. Du må vara en knarkkung, Abdülhalit, men du är som en far för mig. Utan att sluta le sa han: ”Våra bästa dagar tillbringades i fängelset. Vårt barn växte upp, men vi fick inte se honom växa upp. Han började på universitetet, men vi fick inte se det inte hända. Vi kommer inte heller att få se honom gifta sig.” När man börjar leva på utsidan börjar man brytas ned. Abdülhalit har nyligen börjat leva på utsidan. Det är inte bara Abdülhalit; när någon börjar leva med världen där ute sprids samma känsla till hans omgivning. Det är lätt att säga, men vissa har fem år framför sig, andra har femton. På utsidan säger man: ”Låt de skyldiga avtjäna sina straff.” Det är naturligtvis lätt att säga tills man själv är fången.

Farbror Toso hoppade hastigt upp ur sängen, stack handen i fickan och tryckte den hopvikta lappen i handen på mig. Speedy betraktade mig från hörnet med den där blicken som kunde fyllas med alla känslor samtidigt – arg, sorgsen, blyg. Vi kramade om varandra och han sa: ”Vi ses på utsidan, broder.” Jag släppte taget om mitt radband, viskade: ”Ge det här till Ortodoxa Aslan” och gick mot utgången medan jag viskade ”Må gud belöna er” till de som stod uppställda i trappan. Eser väntade på mig med deltagande blick. Han kramade om mig, kysste mig på axeln och sa: ”Fortsätt, vi står bakom dig.” I den stunden dundrade Presidenten*: ”Doktorn!*” Vi kramades, och vid dörren såg jag in i farbror Tosos blanka ögon med orden: ”Hälsa chefen.” Jag gick ut genom dörren, vände mig om och såg på fångarna med sina brustna hjärtan, valkiga händer och stela, raka ryggar. Jag sa till mig själv: ”Jag ska aldrig glömma er; jag ska odödliggöra er…”

DEL 3: VAD GÖR DU HÄR?

Järndörren vid min fotända öppnades. ”Du ska till rätten. Är du redo?” ”Jag är redo, jag är redo. Jag vet inte om de är redo, men det får vi se när vi kommer dit.” Jag tog med mig tre cigaretter med tanken att tända dem om vi hittade någon tändare i domstolsbyggnaden. ”Ska du ta med dig handlingarna?” frågade vakten. ”Nej”, sa jag avfärdande. Vad skulle jag ens med handlingarna till? De skulle bara ge mig maxstraff och skicka tillbaka mig till fängelset, eller hur?

Utifrån fångarnas ansikten var det tydligt att de flesta kom från anstalt nummer 3. Det finns 10 olika anstalter på Silivri, avsedda att dela upp fångarna efter brottslighet: narkotika, misshandel, stöld, vapen, terrorism, organiserad brottslighet, och så vidare, alla har varsin ”siffra”. Vi anlände till Çaǧlayan-domstolens sjunde våning. Domstolshäkten är platser där intagna umgås. Vissa väntar på sina medbrottslingar, vissa på sina fiender, och vissa kommer med hälsningar och meddelanden att föra vidare. Mellan trettio och fyrtio intagna satt inlåsta bakom järngaller, mätte varandra med blicken och frågade sig: ”Har jag en fiende här inne?” Det var en kaotisk stund, och ingen visste om ett gäng på två, tre unga män de aldrig träffat förut nu var ens självutnämnda fiender. Men fångar behöver andra fångar, och ingen är mer medveten om det än fången själv.

Det fanns cigaretter men inga tändare. Alla väntade på det första draget, ovilliga att vara först med att visa att de hade cigarett eller tändare, tills en fånge i toaletthörnet plockade fram sin cigarett och tände den som vore han på stranden. Garderna var sänkta, murarna nere, och de som hade cigaretter gick bort till hörnet och började bjuda bort dem till de som stod utan, som om de varit vänner i 40 år. Senaste gången jag hetsigt skickat runt en cigarett hade varit i gymnasiet. ”Var kommer du ifrån?” ”Nummer nio.” ”Men oj, är det inte där de gripna borgmästarna sitter också?” ”Ja.” ”Vad jobbar du med?” ”Jag är journalist.” ”Hur gammal är du?” ”29.” ”Är du gift?” ”Nej.” ”Var bor du?” ”Jösses, det är som att sitta i förhör.” ”Jag vet inte, du svarar ju så snabbt, så jag ställer bara de frågor som dyker upp.” Jag brast i skratt.

”Vi fattar varför vi sitter här, men journalister, borgmästare, parlamentsledamöter, forskare – vad gör alla ni i fängelset?”

Någon som hade hört “Nummer nio” kom fram till oss och sa: ”Trivs du med att vara ensam? Man hade blivit galen där inne”, ”Finns det teve?”, ”Man hade blivit helt från vettet om man inte fick prata”, ”Har du sett de fängslade borgmästarna?” Häktet var fyllt med rök, delvis från cigaretter, delvis från droger, delvis från gäng som satt och spelade. Den allmänna åsikten var: ”Vi fattar varför vi sitter här, men journalister, borgmästare, parlamentsledamöter, forskare – vad gör alla ni i fängelset?”

DEL 4: FÄNGELSEPSYKOLOGEN

Luckan till min isoleringscell öppnades och med två steg var jag framme vid järndörren. Ett bekant ansikte mötte min blick: ”Varför är du här igen, välkommen tillbaka.” ”Trevligt att se dig, mår du bra?” ”Bara fint, bara fint med mig, varför är du här igen?” ”Journalistik. Vad annars?” ”Gör dig i ordning, vi ska till sjukstugan.” Jag satte på mig de vita skorna som alltid fick mig att känna mig bekväm och gick ut från cellen. Jag önskade att jag hade haft skinnjackan också, men den har jag inte eftersom skinn är förbjudet i fängelset. Vi gick upp för trappan och ställde oss och väntade utanför sjukstugans dörr. Vi genomgick samma ritualer på samma plats med samma människor. Det spelar ingen roll. Här inne eller där ute spelar ingen roll; är inte livet ändå bara en serie upprepningar?

Så fort jag kom in fick jag syn på ännu ett bekant ansikte: ”Jaså, du är tillbaka.” ”Det är hemskt där ute. Vad skulle vi annars göra?” Min fängelserutin bestod av samma korta, bekymmerslösa, lätta samtal som under högtider. ”Kom igen, gå in och träffa fängelsepsykologen och få det överstökat.” ”Visst, mannen.”

Psykologmottagningen är den plats i fängelset jag gillar minst. Frågor som ställs bara för att ställa dem, svar som ges bara för att få det överstökat, ett ständigt tassande runt varandra. ”Doktorn, jag har med mig vår stammis”, sa han och visste att jag inte betvivlade hans uppriktighet. Jag satte mig i stolen och eftersom jag inte hade suttit på en stoppad möbel på länge bestämde jag mig för att dra ut på undersökningen.

”Har du någon gång i ditt förflutna upplevt något oförglömligt som skakade om dig, som bedrövade dig?” ”Det är klart att jag, som alla andra människor, har upplevt min beskärda del av bedrövande dödsfall.” Jag ville förlänga samtalet, men kunde inte. Vem har aldrig i sitt liv skakats om av döden, aldrig sörjt? Ja, herrn, det finns dödsfall jag inte kan glömma, dödsfall som får mig att vilja skära tänder av ilska. Jag kan inte glömma de stackars barnen som brändes till döds i ett skjul, de som dog hungerstrejkande i fängelset, de som dödats av polisvåld på öppen gata, de som staten torterat till döds utom synhåll. Tycker du att vi borde glömma? Jag gav raka svar på frågorna utan att utveckla något och gick ut ur rummet för att gå till min cell och tända en cigarett. På väg ut med vakten hörde jag slagord från revolutionärerna i Block C. ”Jag har saknat ljudet av slagord”, sa jag och min eskort skrattade till.

DEL 5: BEHOVET ATT GÖRA EN SAK TILL

Jag har saker att berätta, saker att skrika om, saker som måste bli hörda. Jag måste skriva, jag måste rapportera, i detta nu. Min andning sviker mig, mina ord räcker inte till, min penna sticker inte tillräckligt djupa hål i deras halsar. Jag måste göra något mer, något annat – artiklar, berättelser, essäer, försvar räcker inte till. Jag behöver något mer, som inte släcker elden utan får den att flamma upp – något mer, en berättelse, en artikel, en bok … Det räcker inte, jag behöver något mer.

“Om jag bara kunde ösa ut allt jag tänker just nu, allt som far igenom medvetandet, allt jag inte har skrivit än”, sa jag för mig själv och drog två pärlor i taget på radbandet jag fått av min broder, som är lika mycket en far till mig som min egen far. Jag visste inte hur länge jag suttit med radbandet i handen medan jag flyttade bärnstenspärlorna snabbt och bestämt, som för att ta sönder dem. Jag öppnade cellfönstret och tände en cigarett för att täcka över avloppsstanken från rastgården med rök. Jag snubblade över Evanescences låt på teve. ”Vart kom den ifrån?” sa jag. Det måste vara i gymnasiet jag lyssnade på den. Det fanns åtminstone en elgitarr; att bara höra ljudet av den var trevligt. Även om jag tyckte att den var för barnslig och mjäkig för ett riktigt metalfan lyssnade jag på låten ”Bring me to life”, som alla på ett eller annat sätt har en relation till. Jag bet ihop, klottrade ned några romantiska rader och virade snabbt radbandet runt mitt finger.

Jag tänkte på nyheterna jag måste skriva om medan jag pillade på skorpan jag hade på örat. Jag måste både pilla på skorpan och bli av med den. Vem kommer att göra det? Vi, så klart. Vi är inte, och kommer aldrig att bli, den sorts människor som väntar på att någon annan ska göra något och sedan dör. ”Frid vare med er”, hördes en röst i korridoren. Det var samtalsdags i korridoren, där sju celler låg sida vid sida. Jag steg upp från min stol, bredde ut den svarta sopsäcken framför järndörren och lade mig ned för att höra bättre. Det finns en smal glipa under den tunga järndörren som skiljer en från livet i de andra cellerna. Den glipan är ens länk till yttervärlden, till livet självt.

(*: smeknamn)