Hoppa till huvudinnehåll

Jag heter Wisam och jag är en man

"När tecknen på kvinnlighet började visa sig i min kropp var jag noga att gömma dem. Jag var inte accepterad ens hos min egen familj."

Credits TEXT: Nasreen (Wissam) Ben Khemisa Översättning: Trifa Shakely 11 september 2018

Nasreen (Wissam) Ben Khemisa är en transperson* (FtM, FTM), född den 27 mars 1992. Ben Khemisa är semi-marathon-specialist. Han valde Sverige som ett säkert land eftersom han anser att Sverige är ledande i världen för homosexuellas och transpersoners rättigheter. Han hoppas att landet ska acceptera att han är flykting som söker skydd. Han är rädd för att tvingas att återvända till Tunisien, där han mottagit dödshot från sin familj.

Min historia började när jag var fyra år gammal, det var då jag upptäckte att jag var annorlunda. Jag bodde i byn med mina fem systrar. Min mor brukade köpa dockor till var och en av oss. Men jag var avvisande inför leksaken, jag brukade ta sönder den och kasta den. Jag föredrog helt enkelt att leka med en leksakspistol eller en leksaksbil. Jag tillbringade det mesta av min tid med att spela fotboll med grannpojkarna.

Mitt lidande startade när jag började gå i skolan. Min lärare behandlade mig annorlunda än resten av eleverna eftersom jag klädde mig i pojkkläder. Hon tvingade mig att sätta band i håret för att jag skulle se ut som en flicka. Jag hatade det, men var tvungen att sätta bandet i håret. Hon brukade slå mig och behandla mig illa enbart för att jag var annorlunda.

Jag blev säker när jag var nio år gammal och blev förälskad i en flicka. Jag fick uppleva känslornas behagliga puls. Men jag vågade inte, var rädd att hon inte skulle acceptera mig eller att det skulle leda till problem. Jag bestämde mig för att ta min tillflykt till fantasivärlden. Precis, fantasin, det var där jag levde det liv jag önskade. Hade jag något annat att ta mig till? I fyra år levde jag i en kärlekshistoria med en flicka, som jag drömde om varje natt. Det var underbara stunder. Jag smakade på kärlekens sötma och hörde livets melodi, tolkad genom ett förälskat hjärtas rytm.

Men varför denna illusion! Jag kunde inte längre tåla dessa falska känslor. Nog för att jag ville uppleva en äkta kärlekshistoria och situationen förvärrades av pubertetens komplicerade labyrint. Jag kunde inte länge acceptera min kropp. Jag var en man fångad i en kvinnokropp.

När tecknen på kvinnlighet började visa sig i min kropp var jag noga att gömma dem. Jag var inte accepterad ens hos min egen familj. Min far särbehandlade mig jämfört med mina systrar, till och med när det gällde de mest basala saker. Till exempel: om en av mina systrar kom försent kunde hennes del av maten läggas undan tills hon kom hem, men när det var jag som var försenad till middagen fanns ingen mat kvar för mig att äta.

Min fars trakasserier ökade med tiden, varje dag kom utskällningar och fysiskt våld. Det var hårda ord och sårande samtal som skar mitt hjärta itu med vassa knivar. Ju äldre jag blev ju mer ökade min ensamhet och sorg. Varje gång det var ramadan väntade jag in ”qadirnatten”. Jag brukade tillbringa denna heliga natt mellan bön och samtal med Gud medan jag studerade himlen. Jag bönade och bad till Gud i hopp om att vakna på morgonen och finna mig själv som man. Men jag brukade vakna och finna mig så som jag hela tiden varit, och en oerhörd sorg brukade ta över mina sinnen. Allt detta, och ändå försökte jag hitta en utväg, och det fanns en utväg. Idrott blev en ventil för allt som fanns inom mig. En utväg från all press jag var utsatt för.

Det började i skolan och sedan utvecklades denna fritidsaktivitet till något mer, och jag fick delta i världsmästerskapen i löpning. Trots detta gick det inte att ändra samhällets syn på mig. Samhället såg mig som ett monster och menade att mitt sätt att leva gick emot naturen.

Jag kunde inte länge stå ut. Vad var mitt brott? Till och med mina närmaste hade svikit mig och vägrade att acceptera mig.

Jag bestämde mig för att fly och komma till Sverige. Här fann jag mina rättigheter. Jag fann ett samhälle som accepterade min olikhet, och respekterade mig som en medmänniska med rätt att leva i frihet.

Jag kom till Sverige i april 2017. Jag var ett Dublin-fall, då jag hade kommit med visum från Frankrike. Men jag föredrog att komma till Sverige för att jag ansåg att Sverige är ledande i världen vad det gäller rättigheter för HBTQ-personer. Under en lång period levde jag gömd. Det var extrem svår tid. Jag hade inga pengar, kunde inte svenska och hade ingenstans att bo. Jag började samla pantburkar för att kunna köpa mat för, ibland åt jag och ibland inte. Jag började sova på gatan och min hälsa sviktade, samtidigt som jag var rädd att polisen skulle få tag på mig och skicka mig tillbaka till Frankrike eller ännu värre till Tunisien.

Så var det tills jag träffade en person som blev min vän, och som senare presenterade mig för organisationen RFSL. Jag fick många vänner, fick gå på många möten och lära mig svenska.

Jag älskar Sverige extremt mycket, ett sådant humant samhälle går inte att beskriva. Ett samhälle som accepterat mig, hjälpt mig och behandlat mig med respekt. Det svenska samhället gett mig stort självförtroende och jag hoppas att framtiden skulle bli ännu bättre för mig när jag får besked att jag får stanna i landet. Här blir det bra för mig, jag kan vara fri.

* "Trans" är en förkortning för transperson, som är ett paraplybegrepp för personer som bryter mot samhällets normer för kön och könsidentitet. Gemensamt för transpersoner är att ens könsidentitet eller könsuttryck inte stämmer överens med det juridiska kön en tilldelades vid födseln och som bestämdes av hur ens kropp såg ut och tolkades då.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök