Någon gång i slutet av nollnolltalet började orden ”mångkultur” och ”multikulturalism” användas på nya sätt i Sverige. Om begreppen tidigare under en tid hade fungerat som positivt laddade ledord för migrations- och integrationspolitiken, ifrågasattes de nu av skribenter, intellektuella, politiker och i det mer vildvuxna åsiktsutbytet i sociala medier. Under 2010-talet hamnade orden i centrum för en hätsk debatt om svensk flykting- och invandringspolitik. Efter hand blev ”mångkultur” närmast till ett ironiskt skällsord, åtminstone i den mest raljanta delen av den digitala offentligheten.

Den tidens svenska debatt om ”mångkultur” var visserligen inte enbart osaklig. Trots att offentligheten konstant utsattes för trollning och injicerades med hatspråk och skrämselbilder från såväl höger som vänster kom debatten med tiden att lägga grunden för en något mer nyanserad förståelse för hela det jättekomplex av frågor som hör samman med allt som rör migration, integration, assimilation och en majoritetskulturs förhållande till minoriteterna. Samtidigt kom dock begreppen ”mångkultur” och ”multikulturalism” att genomgå en tydlig invektivisering: Med undantag för de personer som använder begreppen nedsättande eller som skällsord är det nog idag få som använder dem utan reservationer.

Detta blir ett hinder för den som vill diskutera ett fenomen som i viss mån kan beskrivas som en reaktion på ”mångkulturalismen”, nämligen vår tids monokulturalism. Alldeles oaktat de samhällsproblem som i Sverige och på andra håll kan kopplas till ”multikulturalismen” är det nämligen uppenbart att tiden idag är en annan än för tjugo år sedan och att det som akut pockar på att förstås inte längre enbart är mångkulturens utmaningar utan också de globala tendenserna till centralisering och likriktning inom kulturliv och språkpolitik.

De monokulturella tendenserna kommer till uttryck på olika sätt och ska inte nödvändigtvis förstås som uttryck för en och samma ideologiska eller politiska tendens. En grov åtskillnad bör åtminstone göras mellan å ena sidan all form av kulturell likriktning som genomdrivs politiskt, å andra sidan den som sker mer spontant till följd av globaliseringen, marknadskrafternas påverkan på kulturen och internationaliseringen av kultur-, media- och forskningssfärerna. Det är trots allt en avgörande skillnad mellan exempelvis Kinas våldsamma tvångsassimilering av uigurer och de likriktande effekter som landets växande ekonomiska och populärkulturella inflytande för med sig på andra håll. I USA bedrivs under Trump en kulturell centralisering som riktas mot minoriteters rättigheter, vilket är någonting helt annat än de globalt likriktande effekterna av den amerikanska populärkulturen och den amerikanska dominansen inom Big tech.

Det finns dock exempel på hur de båda formerna av monokulturell likriktning samverkar. I Belarus, vars statsmakt länge har bedrivit en russifieringspolitik som slagit hårt mot landets belarusiskspråkiga befolkning, har politikens kulturella enhetssträvanden förstärkts av att marknadskrafterna har främjat den ryska språkkulturen framför den belarusiskspråkiga. Ryska förlag, filmproducenter, musiker och andra kulturutövare har i årtionden haft ett enormt marknadsövertag på de betydligt resurssvagare belarusiska kulturproducenterna. På så vis har diktaturen och marknadskrafterna drivit samhället i samma monokulturella riktning, och i detta har stat och marknad haft gemensamma intressen.

Man kan för övrigt lägga märke till att monokulturalismens aktiva företrädare inte behöver vara konsekventa i sina strävanden. Den så kallade filosofen Aleksandr Dugin - en av putinismens mest välkända apologeter - målar gärna upp sig som en försvarare av de nationella kulturernas mångfald gentemot globaliseringens och den liberala marknadsekonomins likriktning, samtidigt som han försvarar den ryska krigföringen i Ukraina, vars målsättning tydligt nog är att få grannlandet att etniskt ”anpassa sig” till den ryska imperialismens intressen.

I Sverige är den sittande högerregeringens kulturella centraliseringssträvanden inte alls jämförbara i omfattning eller våldsamhet. Men utan att göra några jämförelser i övrigt bör man nog se att det finns vissa likartade tendenser. Den svenska regeringen har på ett mycket tydligare sätt än sina föregångare betonat den nationella gemenskapens betydelse som samhällskitt. Det kan i sig vara en naturlig, legitim eller åtminstone förutsebar reaktion i ett land som på relativt kort tid har tagit emot exceptionellt många invandrare i förhållande till sin befolkningsstorlek. Vissa av regeringens kulturella centraliseringssträvanden har också varit av ett ganska oskyldigt slag, exempelvis den hett omdebatterade ”Sveriges kanon”, en lista på företeelser som genom historien har varit viktiga för Sveriges utveckling och som är tänkt att användas vid utarbetandet av nya läroplaner och i undervisning av nyanlända i syfte att stärka den nationella gemenskapen. Vissa debattörer har tagit denna spretiga lista som en bekräftelse på regeringens ”auktoritära tendens”, vilket möjligen är något överdrivet.

Mer oroande är att regeringens kulturella centraliseringspolitik så ensidigt riktas mot minoritetsgrupper medan majoritetens kultur lämnas vind för våg. Om det verkligen var den svenska kulturen man månade om, hade man då inte behövt göra mer för att hantera den djupgående anglifieringen av svenskt kulturliv? Svensk forskning har i hög grad övergett svenskan som lärdomsspråk, och läsningen av böcker på svenska har i många år haft en brant sjunkande utvecklingskurva, samtidigt som engelskspråkiga förlag är på väg att konkurrera ut stora delar av den svenskspråkiga översättningslitteraturen då läsare går över till att konsumera litteratur på engelska. Regeringen har velat inskränka möjligheterna till hemspråksundervisning på utomeuropeiska språk, men den har inga invändningar mot att engelskspråkiga skolor ersätter svenskspråkiga skolor inom det nationella skolsystemet. Mönstret är tydligt: Minoriteterna ska försvenskas, majoriteten får avförsvenska sig bäst den vill. Det gör det svårt att inte misstänka att det finns grumligare drivkrafter bakom regeringens politik än den strävan efter en positiv ”gemenskap” som motiverar de kulturella centraliseringstendenserna.

Inom ramarna för temat ”Språk och översättning” vill PEN/Opp utforska ovan skisserade spänningsfält mellan nationella enhetssträvanden, globala likriktningstendenser och deras motreaktioner. Temat ska samla texter som belyser det problemområde som beskrivits av Internationella PEN:s kommitté för översättning och språkliga rättigheter. Kommittén verkar för den språkliga mångfaldens försvar, mot de likriktande krafter som marginaliserar mindre språk.

Kommittén har också pekat ut översättandet som en viktig kulturell solidaritetshandling. Och kanske har just översättarna en särskilt viktig roll i en tid av samtidig globalisering och kulturell centralisering? I synnerhet en översättare mellan två mindre språk upprättar ju en självständig kontaktväg mellan två kulturer som annars hade behövt ta omvägen via en större språkkultur för att mötas. Översättning kan vara en handling av nationell och språklig självständighet, samtidigt som den alltid inympar någonting nytt och utländskt i det inhemska. Betydelsen av det märks till exempel i utvecklingen i Ukraina efter den ryska invasionen 2014. Dessförinnan hade den ukrainskspråkiga översättningsmarknaden haft svårt att hävda sig gentemot de resursstarkare ryska förlagens utgivning. Men efter 2014 har den ukrainskspråkiga översättningsutgivningen expanderat kraftigt, som ett led i den större kampen för nationellt självbestämmande. Att översätta är här på en gång att öppna sig för världen och att bli mer självständig i världen.

Vår förhoppning är att temat ”Språk och översättning” ska inspirera till nya texter som kan belysa dessa frågor, vilket känns särskilt angeläget som vi av erfarenhet vet att det finns en naturlig koppling mellan kulturella enhetssträvanden och auktoritär politik. Att monokulturella tendenser slår över i oförsonlighet och våld är något som ofta sker runtom i världen, och de behöver inte heller bli så extrema för att stå i vägen för det fria ordet och individens fria utveckling.