Hoppa till huvudinnehåll
Ungern
6 min läsning

Dikter stående

Krisztina Tóths andra novell för PEN/Opp. En berättelse om hierarki och ojämlikhet med många bottnar.

Credits text: Krisztina Tóth Översättning: Eva-Teresia Lundberg 13 mars 2018

Krisztina Tóth är författare, med ett tjugotal böcker bakom sig, såväl poesi som prosa. Tóth är en uppskattad och läst författare, vars böcker säljs i stora upplagor i hemlandet. Hon använder ofta vardagliga motiv i sina verk, som ger en osminkad bild av det ungerska samhället. 2015 introducerades hon på svenska med collageromanen Pixel.

Jag har kommit fram till det småstadsgymnasium där jag idag, på Poesins dag, ska hålla en litteraturlektion. Läraren som organiserar det hela väntar på trappan utanför entrén. Hon heter Erzsike, verkar ha lite rampfeber och ber mig att gå in till rektorn innan programmet börjar, eftersom han vill utbyta några ord med mig.

En bister man med tjurnacke tar emot oss. Han låter mig sitta ner i en fåtölj, själv tar han plats bakom sitt skrivbord. Poesin är en vacker sak, börjar han, och han tycker att det är viktigt att eleverna lär sig något av detta möte. Han hoppas att evenemanget ska flyta på utan incidenter; dessvärre kan han inte själv närvara på grund av allt administrativt jobb han måste ta hand om. Det finns ingen annan, fortsätter han eftertryckligt, som kan ta hand om dessa uppgifter, och – här kastar han en blick på läraren, som förblivit stående – på den här institutionen faller allt på hans lott.

Jag får intrycket att han skulle ha varit mycket gladare om man bjudit hit en riktig författare, inte en kvinna. En med skägg, eller mustasch, eller åtminstone ett par jäkla glasögon.

Jag undertecknar avtalen, tar emot min kopia och tackar för mig.

Rektorn säger att han ska försöka titta in mot slutet av poesiuppläsningen, om han blir färdig med sitt arbete i tid.

I korridoren försöker jag förklara att det inte är någon poesiuppläsning jag förberett utan att jag gärna vill ha en diskussion med eleverna, varpå Erzsébet snäser att det kommer att finnas tio minuter till det också, eleverna har förberett frågor.

Vi går in i aulan, som är mättad av den välbekanta svettdoften från min barndoms skoltillställningar. Eleverna står upp, de är finklädda och hälsar på mig i kör. En nyfriserad och dräktklädd ungersklärare närmar sig och välkomnar mig soldatmässigt, hon proklamerar sedan att eleverna är väl förberedda och nu ska vi lyssna på uppläsningen. Jag nickar förskrämt. Hon är moderator också, viskar hon, men hon kommer inte att sätta sig bredvid mig riktigt än; som lärare förväntas hon nämligen dela elevernas lidande. Jag förstår inte vad hon menar med lidande, men några sekunder senare går det upp för mig.

Vägledda av hennes stränga ansiktsuttryck kliver eleverna en efter en fram ur ledet och rabblar med tomma ansikten upp dikterna, dikter som jag har skrivit, och som jag kan svära på i sin tryckta form varit laddade med någon sorts mening. En mening som alls inte framgår av det här korta urvalet. Glasartade blickar, händer som pillar med kjolfållar, brydda ansikten. För dessa barn är mötet med poesin en exercis: ett sorts förhör, ett prov. Programmet avlöper utan fadäser, läraren kör ner eleverna från podiet och vi börjar samtala.

Jag vänder mig till publiken och ställer en fråga. Ingen svarar, de stirrar med tomma ansikten, som straffångar utfösta på en rastgård. Jag blir orolig att läraren ska tvinga någon att prata, då är det bättre att jag reciterar något, så kanske stämningen lättar. Jag börjar läsa en dikt med referenser till Attila József och läraren nickar instämmande. I detsamma blir jag varse att rektorn klivit in i aulan och att han vinkar till mig: han verkar vilja signalera sin ankomst.

När jag läst färdigt uppstår en rörelse i publiken, alla vrider på huvudet. Längs stolsraderna kommer en äldre lärare tassande; som en senkommen biobesökare smyger hon sig fram, med ryggen krökt och med en lapp i handen. Någon på första raden tar emot lappen, som skickas vidare och till min förvåning slutligen hamnar hos mig, uppe på scenen. På den står skrivet, med tryckbokstäver: HÄR LÄSER VI DIKTER STÅENDE!

Häpen lyfter jag blicken och ser hur den tjurnackade rektorn än en gång viftar åt mig. Och nu förstår jag gesten – han vill att jag reser mig upp.

Jag läser upp hans meddelande i mikrofonen. Några uppviglare på första raden skjuter ut hakan och uppmanar mig att förbli sittande, varpå de kastar förstulna blickar bakåt. Vi ser på varandra från varsin ände av aulan, rektorn och jag, och jag säger i mikrofonen att jag föredrar att läsa mina egna dikter sittande, om han inte misstycker. En upprorisk stämning sveper genom salen, lärarna väntar med blossande ansikten på vad som ska ske härnäst. Ungerskläraren på podiet säger att jag kan göra som jag vill, och spanar samtidigt utåt aulan som för att försäkra sin överordnade om att hon beklagar det hela: det här var verkligen inte hennes idé, hon hade kunnat tala om från början att levande författare innebär risker, det var Erzsikes påfund alltihop.

Jag börjar tala, och medan jag gör det far det genom huvudet att jag kanske har äventyrat någons ställning. Till exempel Erzsikes, hon som kom med förslaget att de skulle bjuda in mig. Kanske också andras; kanske har jag ställt till det för alla dem som sitter där och håller i mina böcker i väntan på att jag ska signera dem. Det är i första hand till dem, där på första raden, jag talar, och till barnen.

Och det jag försöker säga någonting om i denna hopplöst instängda och ekande sal, är att dikten är musik, att dikten är vi själva, att dikten är vår tillvaro, vår identitet, att vi inte ska läsa dikt utantill utan med hjärtat, och inte vackert, utan hur som helst och var som helst. På en sandig, sank slätt, i ljuset från ett kupéfönster, liggande på mage tvärs över ett tågtak, sittande på en glittrande klippa, sakta, eftertänksamt, lågmält, mumlande.

Rektorn försvinner ut ur aulan, barnen applåderar, en lång grabb med handsvett överräcker blommor. Kanske kommer de att minnas mig, kanske försvinner jag omedelbart, likt viltets spår i skogen – jag vet inte.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök