I takt med att konturerna av Syriens övergångsperiod blir tydligare framträder en oroande utveckling: en strävan att omdefiniera kvinnors plats i det offentliga rummet och gradvis tränga undan dem från det.

Efter varje regeringsbeslut eller nyhetsrapportering om åtgärder som inskränker kvinnors fri- och rättigheter höjer kvinnor sina röster i protest mot försöken att styra deras livsval. Men så snart de kritiserar dessa beslut, vare sig på sociala medier eller på andra tillgängliga plattformar, möts de av olika former av våld, framförallt det digitala våldet som tar sig uttryck i hotfulla och skrämmande kommentarer. Kommentarerna bemöter inte kvinnornas argument, utan riktar sig i stället mot dem som personer, angriper deras anseende och kan ibland till och med innehålla hot mot deras liv och deras familjers säkerhet.

Allt detta sker i en atmosfär där rättsliga mekanismer och effektiva skyddsåtgärder som kriminaliserar våld mot kvinnor saknas.

Beslut och åtgärder som riktar sig mot kvinnor kan inte skiljas från övergångsregeringens politik. I regeringens institutioner saknas påtagligt en rättvis kvinnorepresentation i öppet brott mot FN:s resolution 1325. Denna marginalisering återspeglas i kvinnors ställning i det offentliga livet och i det krympande utrymmet för kvinnor inom kultur och media, samtidigt som diskursen som reproducerar den manliga dominansen får allt större genomslag.

Det handlar därför inte längre om enskilda administrativa åtgärder här och där som förbud mot smink med hänvisning till reglering av tjänsteklädsel, eller kravet på att ägare av damklädesbutiker i vissa områden endast får anställa kvinnor, eller myndigheternas sponsring av kampanjer som uppmanar kvinnor att bära niqab. Detta är i själva verket en del av ett större projekt: en omformning av kvinnors närvaro i samhället och en reglering av vilka former och mönster deras deltagande tillåts anta.

Detta kvinnofientliga politiska klimat, oavsett om det förmedlas genom administrativa direktiv eller symboliska handlingar, är förankrat i en patriarkal ordning som ständigt omdefinierar vem som är en "acceptabel" kvinna, vem som är "problematisk" och vem som över huvud taget har tillträde till det offentliga rummet – och på vilka villkor. Till följd av detta blir kvinnor objekt för kontroll och reglering, snarare än självständiga politiska aktörer. Det krävs ingen djupgående analys av maktens praktik för att se detta. Den officiella bilden talar sitt tydliga språk. Kvinnor är antingen frånvarande, eller också närvarande fast på ett symboliskt sätt.

Studier visar att minskad politisk representation för kvinnor, stigande kvinnlig arbetslöshet och en återupplivning av hemmafruidealet var återkommande drag under perioden efter de socialistiska regimernas fall i Östeuropa. Detta bekräftas bland annat i en studie publicerad i Feminist Review (nr 76, mars 2004), som visar hur kvinnor åter pressades in i stereotypa könsroller och hur kvinnans plats i hemmet framställdes som en social dygd i syfte att begränsa hennes närvaro i det offentliga rummet.

Samtidigt blev denna period också en möjlighet för de feministiska rörelserna i dessa länder. Kvinnorna stärkte sin förmåga att organisera sig, kräva nya rättigheter och protestera mot inskränkning av tidigare vunna framsteg, vilket resulterade i viktiga lagändringar som gav kvinnor ett starkare skydd mot olika former av våld.

Kvinnors deltagande är en strukturell förutsättning för ett jämlikt medborgarskap och en grundbult i alla politiska projekt som gör anspråk på att verka för rättvisa och frihet. En stat som exkluderar kvinnor från den offentliga sfären, eller som begränsar deras närvaro där, omformar snarare maktrelationerna genom andra verktyg och ett annat språk – och den leder inte till någon politisk övergång till en bättre verklighet.

Inom slutna syriska kvinno- och feministgrupper förs diskussioner som många inte skulle våga delta i offentligt. Detta är en följd av självcensur som formas av social kontroll och av de osynliga gränserna för vad som är tillåtet att säga.

I dessa privata rum uppstår personliga berättelser som ofta bär drag av satir. Samtidigt är de också en motståndshandling. Genom vardagliga detaljer speglar de förmågan att överleva, om än bara genom symboliska handlingar. Det kan röra sig om att vårda sitt utseende, sitt hår eller sitt smink, men också om oron över att ett högt skratt ska leda till social fördömelse eller bestraffning.

Dessa vardagliga erfarenheter står i kontrast till maktens diskurs, som kontinuerligt återskapas genom till synes små detaljer men med långtgående konsekvenser. Syftet är att befästa de stereotypa bilder som kvinnor förväntas anpassa sig till.

Ett exempel är övergångsregeringens president Ahmed al-Shara och hans hustru, när de tog emot en grupp kvinnor i presidentpalatset. Samtalet kretsade till stor del kring "den uthålliga kvinnan" som ett socialt och moraliskt ideal. På samma sätt talade republikens mufti om "kommande strider". Han menade strider om konstitutionen, lagändringarna och särskilt om familjerätten, liksom om allt som rör "Guds lag", vilket enligt honom måste stå "över allt annat".

Denna bild förstärks ytterligare av marscher med niqabklädda kvinnor i flera delar av landet och deras kampanjer för vad de kallar "klädsel enligt sharia". Det är något som i sig inte kan betraktas som ett uttryck för individuellt val, utan snarare som ett sätt att göra kvinnokroppen till ett föremål för kontroll genom att dölja den, definiera normer för kyskhet och anständighet samt begränsa kvinnors synlighet i det offentliga rummet. Steg för steg etableras därigenom en symbolisk och juridisk ordning av ökad kontroll och förmynderi.

Ju större rädslan för kvinnors frigörelse och för deras ökade närvaro i beslutsfattande positioner, desto hårdare kontrolleras deras kroppar genom klädsel, rörelsefrihet, röst och politisk representation. Resultatet blir att kvinnors deltagande förblir begränsat och villkorat.

Problemet handlar dock inte enbart om innehållet i lagar och beslut som inskränker kvinnors rättigheter, utan också om hur övergångsregeringen styr. Den tillämpar en strategi som i maktforskningen kallas avsiktlig tvetydighet (deliberate or strategic ambiguity).

Detta innebär att ett beslut formuleras tydligt och kategoriskt med hot om sanktioner. Men när det uppstår starka reaktioner följer därefter en kedja av inofficiella dementier, mediala nedtoningar, omtolkningar och förklaringar – utan att beslutet faktiskt upphävs eller ändras.

Oklarheten fungerar på så sätt som en ventil som absorberar den offentliga ilskan, samtidigt som beslutet i praktiken fortsätter att gälla. Tillämpningen överlåts åt tjänstemän och myndigheter att själva tolka beslutet, med utrymme för både mildare och strängare tillämpningar. Makten undviker på så sätt att ta fullt politiskt och juridiskt ansvar.

Dessa praktiker är inte slumpmässiga. De förkroppsligar den patriarkala maktens dominerande diskurs, som sträcker sig bortom kvinnors situation och berör varje individs personliga friheter. De påminner om Michel Foucaults begrepp "biomakt".

Makten nöjer sig inte med att styra den politiska sfären. Den ingriper även i vardagslivet, i kropparna och i de moraliska normerna. Den utövar sin hegemoni genom mjuka verktyg och moraliska normer, som den framställer som nödvändiga för att skydda samhället och dess värderingar.

I själva verket verkar den för att normalisera den styrande regimens kontroll, underkuva individer och omforma deras liv i enlighet med dess ideologiska ramverk, samtidigt som den utesluter alla andra alternativa sätt att leva.

Att skapa ett nytt kollektivt medvetande i linje med övergångsregeringens kvinnofientliga diskurs kräver kontroll över den offentliga berättelsen och marginalisering av kritiska röster. Här spelar sociala medier en avgörande roll. På maktens både kvinnliga och manliga anhängares plattformar intensifieras försök att legitimera repressiva beslut och praktiker som gradvis införs. De framställs som "nödvändig organisering" eller "sekundära detaljer" jämfört med "det blod som spillts och fortfarande spills för att bygga den nya staten".

Samtidigt används tusentals falska konton för att förlöjliga kritiska röster. Det digitala våldet tilltar särskilt mot kvinnliga aktivister. Deras yttrandefrihet och personliga friheter angrips. De ställs inför en moralisk domstol vars lag definieras av makten själv. Detta utsätter dem för risker och påtryckningar som begränsar deras deltagande i det offentliga livet, inte minst mot bakgrund av kidnappningar av kvinnor, speciellt från minoritetsgrupper som utsätts för ett tilltagande våld.

Det har blivit enkelt att utsätta kvinnor för förtal och moraliska smutskampanjer när de avslöjar maktmissbruk, kritiserar korruption eller uppmärksammar godtyckliga frihetsberövanden och andra övergrepp. De bemöts inte med argument och logisk debatt, utan med angrepp på deras karaktär i en klassisk exkluderingsprocess som syftar till att tysta kvinnliga och feministiska röster utan att ta till öppen repression. Många kvinnor och feministiska aktivister tvingas till självcensur eller tystnad.

Dessa praktiker kan inte skiljas från maktens retorik och patriarkala logik. Genom att lyfta fram föreställningar om kyskhet och anständighet som moraliska ideal reproduceras ett system där sådana begrepp används som verktyg för social kontroll.

I stora delar av det syriska samhället är föreställningarna om kyskhet och heder, som bekant, nära knutna till kvinnokroppen. Familjens heder anses vila på kvinnan, vilket historiskt har lagt en orimlig symbolisk börda på henne. I konflikter har kvinnor ofta fått betala priset när deras kroppar förvandlats till arenor för hämnd och maktdemonstrationer. Kyskhet förvandlas därmed från ett moraliskt värde till ett argument för att skuldbelägga offret snarare än att skydda henne och ställa förövarna till svars.

Situationen blir än mer problematisk när en särskild modell för ”den rätta kvinnan” etableras utifrån patriarkala normer. Kvinnor som avviker från denna modell stämplas som besvärliga och utestängs. Lydnad och underkastelse blir därmed politiska dygder, och kvinnors legitimitet i det offentliga livet mäts inte utifrån kompetens eller självständighet utan utifrån deras anpassning till påtvingade normer. Det som många av övergångsstyrets anhängare inte inser är att de själva, eller åtminstone deras familjemedlemmar, direkt eller indirekt drabbas av inskränkningarna i kvinnors möjligheter att arbeta, deras minskade närvaro i yrkeslivet och de begränsningar som alltmer präglar deras vardag.

Även om tvivel har börjat växa fram inom vissa regimtrogna kretsar kring följderna av myndigheternas politik för kvinnor, familjer och det syriska samhället i stort, återstår det att se om denna oro kan utvecklas till ett organiserat politiskt medvetande. Ett sådant medvetande skulle kunna lägga grunden för en ny samhällsdiskurs som försvarar rättigheter och friheter och konfronterar maktens ökande kontroll över samhället.