Till sin sorg fick många ge honom rätt. I slutet av augusti i år, då denna virtuella dialog utspelade sig, stängdes frivilligorganisationer ner på löpande band i Belarus, och den ”alfabetiska” logiken i repressionen var fullt synlig. Belarusiska PEN, grundat 1989, likviderades av domare Anna Sakalauskaja vid Högsta domstolen den 9 augusti, och den 1 oktober beslöt domare Ihar Milto att stänga Belarusiska författarförbundet – landets äldsta litterära organisation, vars historia går tillbaka till 1932.

Den 13 juli meddelade Lukasjenka Putin att han hade för avsikt att inleda en ”häxjakt”, och den 30 juli gjorde han följande uttalande: ”Som ett resultat av vidtagna åtgärder har vi kunnat isolera 185 destruktiva strukturer, som utgör ett potentiellt hot mot den nationella säkerheten.” Fram till slutet av november 2021, då jag skriver dessa rader, har runt 270 frivilligorganisationer blivit likviderade. Det är ett bra exempel på vad de i det gamla Sovjet skulle ha kallat för ”planöveruppfyllelse”.

Bland de ”åtgärder” Lukasjenka nämner fanns oanmälda kontroller av frivilligorganisationer, som företogs på Justitieministeriets initiativ, samt husrannsakningar och gripanden, som genomfördes av en styrka inom antikorruptionspolisen som kallas för ”Lukasjenkas opritjniker”^[2]. Iförda svarta masker bryter de sig in i organisationernas lokaler med en våldsamhet som skrämmer människor halvt till döds, och väl inne ställer de till med veritabla pogromer och lämnar lägenheter och kontor i fullkomlig förödelse.

Av tjänstemännen från Justitieministeriet fick Belarusiska PEN besök redan i juni, en smula tidigare än sina kollegor vid Författarförbundet, men husrannsakningen den 14 juli drabbade PEN och ett tjugotal andra frivilligorganisationer samtidigt. Hos PEN tog den visserligen en oväntad vändning. Efteråt kunde Tatsiana Njadbaj, viceordförande i Belarusiska PEN, meddela följande till pressen: ”Med anledning av pandemin har personalen vid Belarusiska PEN arbetat på distans under mer än ett års tid, och av det skälet var ingen av oss fysiskt närvarande på vår juridiska adress. Istället genomförde polisen husrannsakan hos en annan organisation, som delar adress med oss. All utrustning beslagtogs och personalen drogs in i rättsprocessen – som vittnen.”

Denna husrannsakan var ett skådespel i ordets bokstavliga bemärkelse: den sändes i statsteve och lades ut på olika regimtrogna internetsidor. Och när propagandisten Ljudmila Hladkaja fick se klippen av hur en risograf – en skrivare, som alltså kan användas till att skriva ut röd färg på en vit bakgrund – bars ut från lokalerna vägg i vägg med PEN:s utropade hon glatt: ”Nu vet vi vad västlakejen Svetlana Aleksijevitj egentligen sysslar med!”^[3]

Allt som har med tryck att göra, vare det sedan av upprop eller klistermärken med den vit-röd-vita flaggan, är något som propagandan och polisen är särskilt besatta av – som om det inte fanns något som hette internet i landet. Kanske hänger det samman med att målgruppen för deras hetspropaganda (en målgrupp som förresten ytterst utgörs av en enda person – gissa vem) är uppfödd på filmer om andra världskriget, där umgänget mellan befrielsetrupperna som närmar sig och den ockuperade befolkningen oavsett sida äger rum medelst flygblad som filmiskt kastas ut över byarna från flygplan. Det enda som vore verkligen komprometterande med nyheten att PEN sysslar med att skriva ut saker och ting på en risograf (vare den sedan aldrig så modern) vore därför antydan att organisationen fortfarande lever kvar på nittonhundratalet. Som en författare skrev på sin Facebooksida: ”Har de konfiskerat Skarynas tryckpress på PEN?”, syftande på den Frantsysk Skaryna som 1517 utgav den första tryckta boken på belarusiska, och som därmed på sätt och vis var den som satte i gång alltihop – bokutgivningen, den kulturella renässansen, yttrandefriheten…

I den juridiska processen för att likvidera Belarusiska PEN har Svetlana Aleksijevitj varit en nyckelperson i sin frånvaro. Formellt har organisationen stängts ned för att den erhållit ”finansiering från utlandet”. Så väljer domstolen att klassificera den hjälp som Nobelpristagerskan gett till organisationen – trots att Aleksijevitj både är belarusisk medborgare och skattskriven i landet. Den världsberömda författaren blev tvungen att emigrera till Tyskland sedan poliser försökt ta sig in i hennes lägenhet i Minsk i september 2020. Den gången samlades diplomater från Litauen, Tyskland, Polen, Slovakien, Tjeckien och Sverige i hennes hem för att förhindra att hon frihetsberövades.

https://twitter.com/AnnLinde/status/1303643890185121794

Sommarens angrepp på frivilligorganisationer och massmedier har inte gått spårlöst förbi för dem som är kulturellt verksamma. Många som arbetat för frivilligorganisationer och oberoende massmedier har hamnat bakom galler. En av dem är Volha Rakovitj, som sköter räkenskaperna för såväl PEN som andra kulturorganisationer. Somliga har frigivits efter några dygn, medan andra fortfarande befinner sig bakom lås och bom. Till den senare kategorin hör redaktörerna för den oberoende belarusiskspråkiga tidningen Nasja niva, Andrej Skurko och Jahor Martsinovitj, liksom publicisten och föreståndaren för människorättscentrumet Vjasna, Ales Bjaljatski. Belarusiska PEN dokumenterar fortlöpande brotten mot kulturella rättigheter i Belarus. Enligt denna statistik har mer än sextio personer ur de litterära kretsarna drabbats av repressionen under 2021 – människorättsaktivisterna kategoriserar dem med den poetiska termen ”Ordets människor”. Av dem sitter runt tjugo fortfarande bakom lås och bom.

*

”Kan ni visa mig ett belarusiskt Babij Jar,
där de avrättade ligger i drivor, kan ni visa mig det?
Jag ska svara på din fråga, du behöver inte göra dig besvär.
Vi tänker utplåna vartenda kräk
som ni har finansierat.”

Med denna motsägelsefulla tirad reagerade Lukasjenka när BBC-journalisten Steve Rosenberg nämnde de 270 utplånade civilsamhällesorganisationerna i den intervju han gjorde med diktatorn den 20 november. Jag har med avsikt valt att återge hans ord så här, som en sorts naivistisk dikt. Det enda sättet att utifrån förstå det som pågår i Belarus nu är att ta sig in huvudet på diktatorn. Förmodligen är det en övermäktig uppgift för en logiskt tänkande människa. Kanske måste man vara surrealist för att lyckas.

Våldsretoriken är vanlig när Lukasjenkas uttalar sig, och lika uppenbar är hans besatthet av blod och krig. Under åren som föregick protesterna uttalade han sig ofta i nedsättande ordalag om belarusierna – av allt att döma på grund av deras fredliga karaktär. Händelserna hösten 2020 visar att diktatorn hade föredragit om de sköt eller åtminstone kastade sten mot honom, för då hade han kunnat skjuta eller kasta någonting tillbaka. I intervjun med Rosenberg är det därför också så han skildrar protesterna efter valet den 9 augusti – hans inre bild har inget gemensamt med verkligheten. Belarusierna gick ut på gatorna i ickevåldsprotester, under sång och musik, de arrangerade konserter, performanceföreställningar och helt vanliga tebjudningar på sina gårdar. Och det är precis det som de nu ”utplånar” folk för. ^[4] Som till exempel medlemmarna i gruppen ”Irdorath”, som nu sitter i fängelse, åtalade för att med sina säckpipor och trummor ha slagit an takten åt demonstrationerna. Samtliga medlemmar i rockbandet ”RSP” fick femton dygn för en spelning de gjorde på en av gårdarna. Nu befinner de sig i exil. Och i Brest har till dags dato mer än hundra personer dömts för att de deltagit i en folkloristisk ritual – de har dansat ringdans.

I denna situation av terror diskuterar kulturanalytiker två framtidsscenarier för Belarus’ litteratur.

Det ena kan man till nöds kalla för ”optimistiskt”. Enligt det kommer de belarusiska författarna inte att ”utplånas” målinriktat, eftersom litteraturen saknar betydelse i Lukasjenkas värdesystem. Detta är en paradox i sig, eftersom den belarusiska diktatorn samtidigt är en härskare av Neros snitt, och inte skulle dra sig för att bränna ner vilket Rom som helst för den poetiska inspirationens skull. (Vilket får många belarusier att hysa allvarliga farhågor beträffande kärnkraftverket i Astravets, som togs i drift 2020 i norra Belarus, alldeles på gränsen till EU.)

Av hans reaktioner att döma är författarna inte till någon nytta för makten, men de gör inte heller någon nämnvärd skada. Skönlitteraturen minskar idag i betydelse i hela världen, till förmån för teknologi, massmedia och underhållning. Det är därför så många av dem som drabbats av ”adresserad repression” i Belarus kommer från IT-sfären eller är berömdheter som programledare, supermodeller eller idrottsstjärnor – ”influerare”, som man säger nu för tiden. Dit hör, enligt regimen, varken författare eller poeter. De författare som hamnade i fängelse sommaren och hösten 2020 gjorde oftast det för att de deltagit i massaktioner – för att de, med andra ord, gett uttryck för sin medborgerliga ståndpunkt. Det gäller poeterna Hanna Komar och Uladzimir Ljankevitj (båda medlemmar i PEN), Dmitrij Strotsev (medlem i PEN och Författarförbundet), latinprofessorn Ales Zjlutka och många andra.

Däremot finns det bland ”Ordets människor” en handfull personer som den belarusiska diktatorn betraktar (eller betraktade) som sina personliga fiender. Hit hör Vasil Bykau, som försett den europeiska litteraturen med klassiska skildringar av Andra världskriget. Bykau fördömde skarpt Lukasjenkas politik på 1990-talet och tvingades tillbringa de sista åren av sitt liv i exil sedan han blivit föremål för kampanjer i statliga medier. Idag gäller det Svetlana Aleksijevitj, som alltid varit en öppen kritiker av regimen, och som i egenskap av Nobelpristagare är ett ständigt irritationsmoment för diktatorn – för att hon åtnjuter precis det internationella anseende som han själv alltid eftersträvat. Och så är det Uladzimir Njakljajeu, författaren och politikern som för tio år sedan öppet utmanade Lukasjenka i presidentvalet, men som blev misshandlad och kastad i fängelse på själva valdagen, den 19 december 2010. Idag befinner han sig i exil, hans nya roman ”Gehennas dal” om Janka Kupalas död är tryckt i Polen.

Litteraturvetaren Aljaksandr Fjaduta sitter i ett KGB-häkte i Minsk, anklagad för förberedelse till statskupp.^[5] Fjaduta var en av Lukasjenkas vapendragare 1994 och känner till många detaljer om hur han kom till makten, men blev snart en av den första belarusiska presidentens främsta kritiker.

Som en indirekt gisslan hos Lukasjenkas hat kan man betrakta författaren och kulturvetaren Julija Tjarnjauskaja, änkan efter mecenaten Juryj Ziser, som ägde den största mediaportalen i Belarus – tut.by. Ziser gick bort i maj 2020 efter flera års kamp mot en svår sjukdom. Under sina sista år i livet gjorde han titaniska ansträngningar för att hindra att tut.by uppslukades av staten. På det hela taget lyckades han: för att använda den krigsretorik som Lukasjenka själv är så förtjust i kan man säga att portalen ”stupade utan att kapitulera”. Demonstrativt nog raderades portalens servrar på årsdagen för grundarens död, den 18 maj 2021. Allt material, resultatet av tjugo års arbete (i praktiken en objektiv krönika av de senaste tjugo årens liv i Belarus), utplånades, redaktionsmedlemmarna kastades i fängelse och Tjarnjauskaja själv sitter i husarrest sedan ett halvt år tillbaka.

Eftersom författare i allmänhet inte är ute efter makten kan man anta att regimen föredrar att undvika direkt strid med dem, och hellre marginaliserar dem och/eller tvingar dem i landsflykt. Nu när kulturorganisationerna har likviderats har redan de flesta av oss förlorat vår status som ”kulturarbetare”, vilket gör oss till ”lösdrivare” i lagens mening – en grupp som i dagens Belarus, liksom i det sena Sovjetunionen, är utsatt för ekonomiska repressalier.

Den andra framtidsprognosen är ännu mindre uppmuntrande. Enligt den har det fullständiga krossandet av kultursfären bara skjutits upp tills vidare, medan Lukasjenka är upptagen av att spela ut sin ”migrationskris”.

Civilsamhället är på väg att ”utplånas” sektor för sektor, och kanske har turen bara inte kommit till författarna. Den belarusiska regimen ”förfogar dessvärre över en omfattande potential för inrikes repression”, som mediaexperten Maryja Sadouskaja-Kamlatj konstaterar. Enligt uppgift försöker de olika polisorganen just nu som bäst att lägga ett gigantiskt pussel av de 270 likviderade organisationernas historia i syfte att påvisa en eller annan fruktansvärd, humanitär sammansvärjning. I detta pussel kommer författarna och översättarna bara att vara en del av den större bilden, tillsammans med ornitologerna och curlingentusiasterna (vars sällskap också har förbjudits i Belarus).

Om en sådan skenprocess blir verklighet kommer den bara att ha en enda åskådare. Gissa vem.

När Författarförbundet och Belarusiska PEN likviderades som juridiska personer reagerade deras ledningar på samma sätt: ett förbund som bygger på medveten tankegemenskap går helt enkelt inte att likvidera. Som Yuval Noah Harari påpekar uppstår den ”juridiska personen” alltid först i medvetandet hos en grupp människor, först senare fixeras dess existens på papper. I dagens Belarus är juridiken helt satt ur spel, och i den situationen gör det varken till eller från om ett sällskap är registrerat eller ej, så länge det har en uppgift som är tydlig för alla inblandade.

Däremot har de två viktigaste litterära organisationerna valt olika strategier. Det oberoende Författarförbundet har blivit kvar i Belarus. Organisationens kontor i Minsk på Kuzma Tjorny-gatan är plomberat och all utrustning är beslagtagen. Av säkerhetsskäl kan jag inte berätta mer än så om dess situation i ett öppet forum som detta.

Belarusiska PEN har omlokaliserat sitt beslutsfattande centrum till ett säkert grannland. Det belarusiska centret inom Internationella PEN kommer att få en ny juridisk status i en miljö som är gynnsammare för frivilligorganisationer, men i allt väsentligt kommer det att förbli samma organisation som det var i Belarus, och kontinuiteten kommer att bevaras. Under 2021 har PEN:s viktigaste litteraturpris delats ut online. Det gäller Natallja Arsennevas-priset för poesi och Carlos Sherman-priset för översättningar. Den 26 november delades Jerzy Giedroyc-priset ut till årets bästa prosabok på belarusiska. Och när 2021 års pristagare av Frantsisjak Aljachnovitj-priset skulle tillkännages – ett pris som Belarusiska PEN delar ut tillsammans med Radio Libertys belarusiska avdelning för litterära verk som har skrivits i fängelse – då upptog listan dessvärre hela sju namn: mediaexperten och poeten Andrej Aljaksandrau, mecenaten Aljaksandr Vasilevitj, som skrivit sagoboken Pappan och pingvinen till sin dotter, juristen, poeten och prosaisten Maksim Znak, översättaren Volha Kalatskaja, som förde dagbok under sin tid i fängelse, poeten Svjatlana Kuprejeva, poeten Mikola Papeka, samt redaktören för barntidningen ”Duda” Andrej Skurko, som också han skriver sagor och dikter för sin son i friheten.

*

Företrädare för Belarusiska PEN har skrivit följande deklaration som svar på likvideringen av civilsamhällesorganisationerna i Belarus:

Manifest för en oviss tid

Belarusiska PEN förenar Ordets människor.

Belarusiska PEN ser det som sin uppgift att främja kulturell utveckling, dialog och förverkligande av den konstnärliga potentialen hos Ordets människor samt att försvara deras medborgerliga och kulturella fri- och rättigheter.

Belarusiska PEN betraktar litteraturen och kulturen som grundvalen för ett stabilt demokratiskt system.

Belarusiska PEN grundar sin praktik på de mänskliga rättigheterna.

I denna tid av kris och ovisshet kommer Belarusiska PEN att bevara kontinuiteten genom att hålla fast vid de mål och värden som präglat verksamheten under de trettio år organisationen funnits.

Belarusiska PEN vägleds som tidigare av PEN:s Charter och andra grundläggande internationella PEN- dokument, samt av de principer som vägleder Belarus’ människorättsaktivister.

Belarusiska PEN fortsätter att bekämpa alla yttringar av hat och vill rikta världssamfundets uppmärksamhet mot de brott som idag begås mot de mänskliga och kulturella rättigheterna i Belarus.

I denna tid av kris och ovisshet manar Belarusiska PEN Ordets människor att bemöta regimens försök att splittra samhället med enighet och dialog.

Belarusiska PEN deltar inte i några processer som imiterar ”dialog” mellan regimen och Ordets människor.

Belarusiska PEN förblir solidariskt med de medborgare och invånare i Belarus som drabbats av repressionen och med deras familjer.

Belarusiska PEN betraktar den nuvarande situationen i Belarus som en situation av terror och manar regimen att omedelbart få ett slut på den.

I denna tid av kris och ovisshet anser sig Belarusiska PEN ha rätt att förmedla sin egen vision av Belarus’ framtid.

I denna tid av kris och ovisshet kommer Belarusiska PEN att sträva efter att finna konstruktiva sätt att handla, som grundar sig på ömsesidig respekt, solidaritet, ickevåld, transparens och ett konsekvent försvar av de egna värdena och rättigheterna.

I denna tid av kris och ovisshet betraktar Belarusiska PEN inte territoriet, utan värderingarna som det viktigaste kriteriet på tillhörighet till den belarusiska kulturella gemenskapen.

Belarusiska PEN anser att fokus på Belarus är den viktigaste principen för vår verksamhet. Allt vi gör gör vi med tanke på Belarus och för Belarus’ skull.

Belarusiska PEN är för språklig mångfald såväl i Belarus som bland belarusier runtom i världen. Samtidigt kommer Belarusiska PEN att särskilt måna om och värna den belarusiskspråkiga litteraturen.

Belarusiska PEN inrättar en Initiativgrupp för att fortsätta sin verksamhet under de nya villkoren.

Den 17 september 2021

Svetlana Aleksijevitj

Ljavon Barsjtjeuski

Maryja Martysevitj

Tatsiana Njadbaj

Andrej Chadanovitj

med flera

*

Hemsidorna till såväl Belarusiska PEN (penbelarus.org) som Belarusiska författarförbundet (lit-bel.org) är blockerade av Informationsministeriet och går bara att komma åt från utlandet. Det går att följa organisationernas nyheter på sociala medier, till exempel Facebook och Telegram:

https://www.facebook.com/pencentre

https://t.me/PENBelarus

https://www.facebook.com/litbel

https://t.me/lit_bel

Idag befinner sig Ordets människor i en svår situation i Belarus. Det går att stödja dem på plattformen Go Fund Me:

https://gofund.me/25248717