Hoppa till huvudinnehåll
#5 2012
9 min läsning

Alla nödrop från Syrien riktar sig till dig

Hela världen följer övergreppen mot civila i Syrien. Det har vi kunnat göra i ett år nu. Det enda som verkar omöjligt är att finna politiska vägar att få slut på mördandet. Vanmakten tycks total och allra värst är det för dem som har inblick i situationen genom anhöriga och vänner. Den syriska författaren Manhal al-Sarraj delar här sin oro och ångest över situationen och över vilken roll litteraturen kan eller inte kan spela.

Text: Manhal al-Sarraj Översättning från arabiska: Mats Andersson 02 juli 2012

De fasor som Syriens folk nu genomlider får mig att stå fullständigt frågande inför politiken i mitt fosterland. Jag följer med häpnad nyhetsrapporteringen. Syrien har nu blivit känt i hela världen på grund av alla dessa fasor.

Jag försöker få besked om min mamma, om min syster, om min andra syster och om deras barn, är de över huvud taget vid liv? Jag hoppas vid Gud att så är fallet.

Så fort jag trycker på datorns tangenter börjar bilderna av massakrer, dödande och tortyr passera revy framför mina ögon. Det rör sig om bilder som jag knappt kan uthärda och aldrig ens kunnat föreställa mig. Jag vill knappt ens skriva om dem – för att läsaren ska slippa lida.

Ett klipp visar en liten pojke, inte ens ett år gammal. När han kommer ut från ruinhögarna som granaterna har lämnat efter sig tittar han sig gråtande och skräckslagen omkring. Jag fylls av skam. Hur kan det tillåtas att barn ber om hjälp, utan att någon vill hjälpa dem? Det känns som om luftens atomer måste gråta för hans skull. Men det enda jag gör här i Stockholm är att resa mig upp, dra på skorna, öppna dörren och springa, springa med alla mina tårar och med ett tyst skrik i mitt inre. Ibland bestämmer jag mig för att vara stark och kämpa emot och när jag kommer tillbaka hem tvingar jag mig själv att spela orientalisk musik och försöker låtsas vara glad.

När jag ser tillbaka på vad som hänt det senaste året inser jag detta tillstånd aldrig kan bli ett naturligt sätt att leva. Men trots det anstränger jag mig till det yttersta för att bevara mitt lugn och försöker trots bitterheten att verka så oberörd som möjligt medan jag skriver.

Jag har ägnat mig åt att skriva i arton år, men det sista årets händelser har fått mig att känna att det jag gör är meningslöst. Vad är det för mening att producera romaner och andra texter samtidigt som vi tvingas bevittna den ena slakten efter den andra?

Om jag bara vore lite modigare, och en annan också lite modigare, och även en tredje lite modigare, skulle vi syrier inte ha befunnit oss i en så fruktansvärd situation. Jag tar som utgångspunkt för detta resonemang att min, den andres och allas vår rädsla har gjort oss syrier oförmögna att visa barmhärtighet och medmänsklighet … Men samtidigt tänker jag att problemet kanske inte är rädslan, för fienden är sammansatt och egendomlig i sitt hat och det hjälper inte hur mycket tapperhet och mod man än har. Vi måste se sanningen i vitögat; Det rör sig om en fiende som överlagt och utan den minsta tvekan stympar, dödar, torterar och våldtar, medan det drabbade folket inte gör något annat än att begrava sina döda, för de är oskyldiga till det de anklagas för. Skulle finnas ungdomar som tagit till vapen beror det på att situationen tvingat dem till detta, inte på att det är något de planerat eller önskat.

Jag försöker komma på ett sätt att hantera denne fiende, men finner det inte. Vi vet inte ens hur vi ska konfrontera honom. Jag vet inte ens hur man skulle kunna ge upp – om det nu vore möjligt.

Nej, hur ska vi kunna göra det med en fiende som begår sådana övergrepp? En fiende som inte tvekar att skära halsen av barn?

Vad har demonstrationer för frihet för mening? Vet inte redan hela världen att det kokar i folket? Tyder det inte bara på okunnighet och hysteri att gång på gång bara fortsätta kräva frihet?

Jag betraktar världens människor och deras välmenande ansikten. Men varför rusar inte världen till vår hjälp? Varför slutar inte världen upp med att tillverka och förse de där människorna med vapen?

Nu, medan jag sitter och skriver ned de här orden, är det bara en liten tid sedan jag fick ett telefonsamtal från Hama och fick veta att min mamma lagts in på sjukhus, efter att ha drabbats av en hjärtattack. Både vi syskon och vår mor blev vittnen till händelserna och massakern i Hama 1980–82, när de flesta av stadens gamla kvarter lades i ruiner. Tusentals oskyldiga drevs bort ifrån sina hem, dödades och begravdes i massgravar, där de fortfarande vilar. Nu, under händelserna 2011, har min mamma blivit lite glömsk, och ibland när jag lyckas komma fram och prata med henne kallar hon mig för ett annat namn. Min syster glömmer bort att tala om för mig hur det står till med mamma. Min syster har fortfarande inte kommit över vad som hände dem på vägen till sjukhuset. De utsattes för upprepade hot fastän det bara är två kvarter mellan mammas hus och sjukhuset.

Vägar och städer och helvetet …

Min systerson skriver till mig. Han ber att jag ska be hans mamma att inte skicka honom till skolan eftersom han är väldigt rädd. Han har hört att de kidnappar barn och skär av dem fingrarna. Detta händer i vissa delar av Syrien, medan läget i andra delar av landet fortfarande är stabilt och man precis som vanligt kan ägna sig åt att bestjäla folket. Redan under de första dagarna började många familjer skicka bort de unga männen och pojkarna. I de delar av landet där det förekommer protester anfaller, hotar och dödar man just de unga männen, men om pojkarna skickas bort kan ingen säga varifrån de kommer.

Jag följer varenda artikel och varenda kommentar och allt känns bara värre och värre. Syriens kulturpersonligheter drar antingen fördel av sakernas tillstånd – de deltar i hoten – eller hotas själva. Våra ledare ger ingen vägledning. Nyhetsmedia tjänar inte medborgaren och talar inte om vem som är förövare och vem som är offer.

Jag uppdaterar min status på Facebook med ett försoningens budskap. Men snabbt dyker det upp en annan status med annan uppfattning, eller en text som är själva motsatsen till min och som gläds åt döden och blodet och uppmanar alla att döda och kämpa för att bli vad man brukar kalla ”martyr”. Sedan läser jag att min stad bombarderats. Det känns med ens som om skrivandet bara skadar folk i stället för att vara till nytta och att vi därför borde tiga. Men när jag tiger kommer tanken att vår tystnad låter det ohyggliga sprida sig och låter mördaren vara ostörd med sitt offer och ger dem möjlighet lägga beslag på allt de döda lämnar efter sig. Därför kan vi inte förbli tysta, och så vidare …

En vän blir arresterad och jag tvekar, ska jag ta kontakt för att höra hur han mår? Nej! Kanske kommer det bara att öka hans lidande. Kanske måste jag hålla mig på avstånd, men om alla håller sig på avstånd kommer han att få möta alla prövningarna på egen hand, utan stöd från sina vänner. Jag dras in i en virvel av oroliga tankar som blandas med vad som kanske bara är hjärnspöken. Vi kan inte göra oss kvitt smärtan och känslan av förnedring.

I varje minut faller eller piskas ett nytt offer, förnedras en man, dödas ett barn eller våldtas en flicka. Jag hör hela tiden nödropen och märker att de riktar sig just till mig. Detta trots att jag är bara är en vanlig människa, som det kanske aldrig är någon som tänker på där borta.

En människa med tomma händer … vem kan tro att hon ska kunna uträtta något mitt i detta helvete?

Om träden och de milda fåglarna hade talets gåva skulle de också ropa på hjälp, för det som händer med invånarna händer också med ruinerna, husen, boskapen och jorden.

Jag ägnar mig åt att skriva och åt att uppfostra min son, men det kommer inte att rädda någon. Jag har inga kontakter med ministrar, ledare eller politiker, varken här eller där. Jag förstår inte varför man skapat Förenta Nationerna och Säkerhetsrådet och alla olika människorättsorganisationer, eftersom de är oförmögna att rädda barn och vuxna från en organiserad slakt som nu har pågått i mera än 380 dagar.

Jag ringer hit och jag ringer dit; vad är det egentligen som kommer att möta mig om jag reser till Syrien? Jag har rätt att vara i Syrien. Mitt och min faders hus. Jag fylls av en stark längtan, liknade min sons när han intensivt önskar sig någonting. Jag blir besatt av denna önskan. Det kommer avrådande svar från familjen. En del av dem förvånar sig över min envishet som de betraktar som en slags lyx. Jag borde i stället tacka Gud att jag är trygg. De kommer inte att kunna hjälpa mig om jag arresteras redan vid flygplatsen, eftersom det kommer att bli omöjligt att hitta mig bland säkerhetstjänstens alla instanser. Sedan förklarar de snabbt att vägarna är farliga och att de därför inte kommer att kunna möta mig vid flygplatsen.

När jag läser om vad jag skrivit inser jag att jag inte förändrats sedan jag var en liten flicka. En liten flicka som skrev och som förlitade sig på skrivandet. Hennes framtid skulle bestå av skrivande. Hennes vapen var ord, medan regimen envist och välorganiserat fortsatte på sin inslagna väg, antingen det gynnade folket eller inte. Sedan följde mördandet, tortyren och det fullständiga förnekandet av människors värde. Där är vi fortfarande.

Manhal al-Sarraj är en syrisk exilförfattare bosatt och verksam i Sverige. Hennes första roman, As the River Must, handlar om massakern i Hama 1982 och har förbjudits i Syrien.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök