Hoppa till huvudinnehåll

I isen

"Mellan din erfarenhet att leva både i ditt hemland och ditt värdland upplever du psykologiska och existentiella svårigheter, så när har man sinnesro till anpassning?"

Credits TEXT: Afrah Nasser Översättning: Trifa Shakely 11 september 2018

Afrah Nasser är en oberoende jemenitisk journalist som bor i exil i Göteborg, Sverige. Hennes rapportering om Jemens politiska angelägenheter har publicerats i ett tiotal internationella publikationer, som Huffington Post, CNN, Al Jazeera English och The National. År 2017 vann hon International Press Freedom Award från kommittén för att skydda journalister. Hon har också fått Pennskaftpriset år 2016 och Dawit Isaakpriset år 2014.

Jag är från generationen som växte upp med det kända programmet ”Vi fixar biljetten, du fixar visumet” från nittiotalet.

– Kasst! Är inte förskaffandet av visumet den svåraste delen av resan?

Jag är resultatet av en kultur som uppmanar varje arabisk medborgare att emigrera till väst.

Jag kommer ihåg att jag vid två tillfällen ville emigrera från Jemen. En gång när jag var nio år besökte vi några av våra släktingar för att ta farväl av dem innan de åkte till Amerika. Jag minns att jag kom hem i tårar, och undrade: Varför åker inte vi också? Varför kan inte vi fly från fattigdom och min grymma pappa?

Andra gången var jag vuxen. Jag var i en relation med en kille och vi skulle förlova oss. Han sa: ”Vi måste emigrera ihop,” och jag samtyckte. Han sa: ”Du är bra på att skriva.” Så han kommenderade mig att skriva ett brev till någon utländska ambassad för att se till att vinna deras sympati. Vem vet, de kanske skulle tycka synd om oss. Han skulle ansvara för att skicka brevet till ambassaden. Jag brydde mig inte om att följa upp saken. En månad senare blev det dåligt mellan mig och killen och vi var tvungna att göra slut.

Han misshandlade mig verbalt och försökte slå mig fysiskt. Jag stod fast och hård emot hans våld och insåg att jag var tvungen att vägra låta mig bli ett offer för omständigheterna. Dessutom skulle jag påminna mig om att rättigheter är något som tas och inte skänks. Jag vände blad, och med det försvann även tanken på att emigrera.

Men hur kommer det sig att jag är i exil idag? I isen?

Frågan faller ned på mig som vattnet i ett vattenfall, via mejl och Facebook. Här menar jag inte dig eller er som har skickat frågor till mig om det enklaste sättet att emigrera och få asyl i Sverige. Jag förstår hur vårt hemland blivit trångt för oss alla och enda sättet att komma bort är att emigrera. Hur kunde jag emigrera till Sverige? Det är en svår fråga. Men den svåraste frågan är den andra, den som brukar följa på den första: Trivs du i Sverige? Jag funderar länge innan jag svarar, hur ska jag kunna svara utan att förstöra den frågandes förhoppningar eller ge ett oberättigat hopp om ett nytt liv? Hur ska jag beskriva Sverige, som himmel eller helvete? Hur ska jag kunna svara och sammanfatta min lilla erfarenhet som ändå fått mig att växa 20 år som människa?

Detta är mitt sjunde år i Sverige. Självfallet var de första åren de svåraste.

Vintern 2011 blev jag bekant med en kurdisk dam som pratade arabiska med skakig irakisk dialekt. Låt oss kalla henne fru Oras. Oras är en kvinna på närmare trettio år, mor till en flicka på fyra. Efter att hon hade bjudit över mig på lunch och serverat mig allt från fyllda zucchinis, buryani och inlagda grönsaker som hon var utmärkt på att laga, berättade hon att hon kom till Sverige via en smugglingsoperation från Irakiska Kurdistan till Sverige. Att hon under den förbannade resan blev våldtagen av flera personer. Hon avbröt sin berättelse en stund för att minnas igen, hon brydde sig inte mycket om gruppvåldtäkten eftersom hon redan hade lidit sig igenom våldet att bli bortgift som barn. Hennes make var den första man som våldtog henne.

Oras tackar först sin andra make, som hon hade träffat på flyktingförläggningen i Sverige, eftersom det var han som hade räddat henne från helvetet att bli våldtagen om och om igen av många våldtäktsmän. Oras väntade fyra år utan att få ett positivt besked från svenska migrationsverket. Sverige accepterade inte henne som en ”legal” person i landet. Det var denna sista make som gav Oras hennes legala papper. I gengäld, blev Oras som en piga hos honom. Oras berättar: ”Han slog mig på dagarna och våldtog mig på nätterna … Hur som helst, det är över, jag är stark nu.”

Oras skilde sig senare och lever nu lycklig med sin dotter.

Samma vinter, träffade jag en fantastisk ung iransk kvinna, passionerad kring konst och filmskapande, vi kallar henne Nasrin. Under en rast mellan två svenskalektioner gick vi ut på stan. Nasrin försjönk i tankar medan hon lekte med sin cigarett, sedan sa hon: ”Jag betalade femtontusen dollar till smugglaren för att ta mig till Sverige. Situationen i Iran var outhärdlig. Myndigheterna i Iran arresterade mig flera gånger på grund av mina filmer. Vad ska jag säga om fängelset i Iran? Det dödade min moral. Sedan kom jag hit genom smugglare, men svenska myndigheter jagade mig vid gränsen och satte mig i fängelse. Men jag måste säga, svenska fängelser är som ett femstjärnigt hotell jämfört med iranska fängelser.”

Nasrin log och blev tyst. ”Mitt problem i dag är hur ska jag anpassa mig här, tycker du om idén med att anpassas, Afrah?” frågade Nasrin mig.

Mellan din erfarenhet att leva både i ditt hemland och ditt värdland upplever du psykologiska och existentiella svårigheter, så när har man sinnesro till anpassning?

Det enda som håller dig kopplad till ditt hemland är försöken att hålla kontakt med de du anser vara dina vänner. Via Skype, Viber eller Whats Up eller ”gilla” markeringar på Facebook. Några av dessa ignorerar dina försök, helt obrydda om dig, det händer till och med att du läser deras sarkastiska kommentarer kring den ”migrerade Jemeniten”. Men de grymmaste är de som tagit bort dig helt från sina kontakter. Du har svikit dem, skämt ut dem, du hedrar dem inte, du representerar dem inte. Du försöker förklara och tydliggöra, helt utan resultat. Din önskan är att inte dö helt främmande från ditt hemland. Du läser ”De som dör som främlingar” av den jemenitiska författaren Muhammad Abd al Wali och förstår att detta är en normal verklighet för lyckliga jemeniter.

Ditt nya isiga land väljer dig mycket noggrant: Om du är användbar för systemet är du välkommen, men om du är en börda är det adjö som gäller. Jag hade förutsättningarna att vara till nytta och fick stanna. Nytta? Hur är det möjligt att värdera en människas existensberättigande genom dennes användbarhet? Hur kan en människa tillåtas att leva öppet medan den andra lever gömd enbart för att den senare kom hit på ett olagligt sätt?

Menar de alltså att fattigdom, förnedring, diktatur och blodbad i våra arabiska länder är det lagliga?

Skulden över att du är användbar jagar dig som din skugga. Ditt vapen i detta är att använda dina privilegier genom att tjäna de svaga och de som inte har någon röst i denna klassrasistiska regim. Emigrera, men välj din användbarhet. Detta system ser dig som olaglig, du förtjänar inte att leva i värdighet om du inte är till någon nytta. Om du säger att vi lever i våra hemländer utan värdighet, då gratulerar jag dig för valet av din strid. Välj din strid för ett bra liv. Att leva är inte enkelt, inte här och inte där heller. Glöm inte att du kommer att vara både sviken och svikaren, då du svek ditt hemland och då ditt hemland svek dig.

Förresten, jag fick ett mejl från den unge mannen som beordrade mig att skriva till den där ambassaden. Han berättade att han hade tagit bort mitt namn från ansökan innan han skulle lämna över den. Tydligen ville han emigrera ensam, så han bad om ursäkt. I dag lever han fortfarande i Jemen och jag är i isen

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök