Dikter av Mizar Kemal
På Världspoesidagen publicerar PEN/Opp fyra dikter, nyligen översatta från arabiska till svenska av poeten och översättaren Jasim Mohamed. Mohamed arbetade intensivt med dessa dikter tillsammans med poeten Mizar Kemal i en workshop arrangerad av Littfest i samarbete med ICORN och Sveriges Författarförbund 18:e mars i Umeå. Dikterna framfördes på scen på fredagskvällen och publiceras här för första gången på svenska.
Dikten Min mun är fritt tolkad med poetens godkännande. Dikterna vittnar om en krigserfarenhet högst aktuell i dessa dagar.
Mizar Kemal är en irakisk journalist och poet. Han är Stockholms fristadsförfattare.
Jag som överlevt kriget
Jag som har överlevt kriget 
är rädd för fyrverkerier 
folksamlingar 
och militära uniformer även när jag ser dem i klädbutiker 
Jag är rädd för soldater som står på gatorna 
rädd för väggar också
för fönster som släpper in ljudet av flygplan 
Jag är rädd för ambulanser och läkare 
Röda korset och svarta banderoller på husfasader 
Jag är rädd för husfasader också 
Jag är rädd för tält och hjälporganisationer 
rädd för flaggan, nationalsången 
och nyhetsrapporteringen 
Jag som överlevt kriget 
är rädd för väskor, pass
och flygplatser 
Jag som överlevt kriget 
är rädd för att ge mig av 
***
Min mun
Före kriget
sprang jag runt på gatorna
och ropade till mina vänner
På min tunga
slog en blomma ut
varje gång jag sa ett av deras namn
Min mun blev till sist
en blomstrande äng
När kriget kom
blev min mun
en gravplats
Där jordfäste jag mina vänner som dog
De var många
Min mun blev en stor gravplats,
mycket stor gravplats
***
Mitt dödsdömda hjärta
himlen, denna natt, är sorgsen 
grå som silver 
tungt sjunker den över höghusen 
dystra, höghus 
hus som liknar mitt hjärta denna natt 
mitt hjärta som liknar dessa ensamma ensliga 
dystra hus 
mitt silversorgsna hjärta 
mitt längtanssjuka hjärta 
det besvär mig, det plågar mig 
det slår tungt i mitt bröst som en dödlig tumör
slår
kyligt som en isbit 
mitt hjärta sorgset som silver 
sjukt av längtan 
tungt som dödlig tumör 
kyligt som en isbit 
mitt dödsdömda hjärta
***
Till Unoka, den lättjefulle flöjtisten
Vi som är lättjefulla tänker sällan på morgondagen 
och till skillnad från alla andra 
är det för oss sak samma 
om den kommer eller uteblir 
Vi ber aldrig till gudar
om regn och bättre jamsskörd 
Vi värdesätter högt 
det goda sällskapet och älskar 
att vandra i soliga årstider 
Visst är vi fattiga 
men vi bär på en outtömlig skattkammare 
av musik och sånger 
Vad beträffar vin så dricker vi 
ända till vår sista slant, 
palmvin 
och det räcker som skäl för gudarna 
att hata oss, 
och för de fromma församlingarna 
att jaga bort oss 
Som en flock av glador
överger vi våra hyddor och återvänder till skogen
när torkan besegrar grottornas gudar 
Där det blå är vår spegel
sjunger vi för de som återtar
sin mänskliga skepnad 
Vi som är lättjefulla 
lyckas aldrig att hålla kvar en familj
eller att skaffa oss en ärofylld titel
När krig kommer på tal känner vi oss illa till mods 
Vi är de fegaste som finns
Från våra förfäder ärver vi deras djupaste visdom 
Men vi avstår mer än gärna
från deras efterlämnade spjut och yxor 
När vi anländer till byarna 
sjunger vi och spelar på våra flöjter och ogene 
Vi lyser upp deras mörka nätter med sånger 
tills månen återvänder till nätterna 
och inget hjärta förblir dystert
Vi som är lättjefulla 
när vi ger oss av från fattiga byar 
gråter barn och gamla kvinnor efter oss 
Men till skillnad från alla andra 
är det för oss sak samma 
om morgondagen kommer eller uteblir
(Unoka är en gestalt i romanen Allt går sönder av den nigerianska förafttaren Chinua Achebe 1930–2013)