Svenska (current)

6 min read

Dikter av Ija Kiva

Ija Kiva är poet, översättare och journalist, född i Donetsk 1984. Hon skriver på både ryska och ukrainska. När den ryska aggressionen i Donbas inleddes 2014 tvingades hon fly till Kyjiv, där hon levde fram till mars 2022, då hon på nytt fick fly, nu till Lviv, där hon vistats under hela kriget. Hon har gett ut de två ukrainskspråkiga diktsamlingarna Lång bort från paradiset (2018) och Vinterns första sida (2019). I fjol utkom hon med en samling intervjuer med belarusiska författare under titeln Vi kommer att vakna upp som andra: samtal med belarusiska författare om historien, samtiden och framtiden för Belarus.

Dikter: Ija Kiva Översättning: Mikael Nydahl June 17 2022

* * *

har vi varmt krig i kranen
har vi kallt krig i kranen
är vi verkligen helt utan krig
dom lovade ju att det skulle komma tillbaka i eftermiddag
jag såg meddelandet med egna ögon:
»kriget kommer att vara tillbaka klockan fjorton noll noll«

och nu har det redan gått tre timmar sen kriget försvann sex timmar sen kriget försvann
och hur blir det om kriget inte kommer tillbaka på hela dan
utan krig blir det ingen tvättingen matlagning
inte ens en enkel kopp te att smutta på

och nu är det åtta dagar sen kriget försvann
vi luktar illa
våra hustrur vill inte ligga i samma säng som vi
våra ungar konstrar och har glömt hur man ler
hur kunde vi inbilla oss att kriget aldrig skulle ta slut

och nu, ja nu blir vi tvungna att gå runt till våra grannar
på andra sidan vår gröna park
och be om lite krig
och att frukta att spilla ut det på vägen hem
och att försöka se på detta liv utan krig
bara som en tillfällig olägenhet

i våra trakter ses det som onaturligt
om kriget inte rinner i ledningarna
i varje hem
i varje klunk.

(15 december 2016)

***

snälla personer frågar
hur står det till därborta i Donetsk
hört nåt nytt från fälten
har du kontakt med folk

tack säger jag det gläder mig
att ni är så intresserade
av mina kära donetskbor

maken till en av mina föräldrars klasskamrater
tog livet av sig
mitt under en familjhögtid
han gick in på badrummet och kom inte ut igen

maken till en av mina dagiskompisar
övergav henne och deras lilla dotter
och flydde till Västeuropa
han förlät alla var inte skyldig någon något
varken fosterland eller underhållsbidrag

min vänninas man
fick armen bortsprängd 30 meter från sitt eget hem
när han gått ut för att köpa bröd
en rejäl karl familjeförsörjare
nu dricker han mycket hatar alla

sonen till en bekant
blev dödad på spårvagnshållplatsen
17 år gammal hade aldrig älskat
aldrig ens kysst någon

och nu
den 20 december 2017
kan Voice of America meddela mig
att läget i Donbas, dessvärre, inte blivit bättre

(20 december 2017)

***

»hur länge har du varit dotter?« frågar man på hebreiska
när man vill veta någons ålder
och i kroppen väller modersblod och faderslymfa upp
och det klena familjeträdet skjuter rötter i den tjocka svartjorden tänk om det rotar sig den här gången
hur många gånger kan man plantera om det
från Poltava till Dnipropetrovsk
från Berdytjiv till Stalino
från Orjol till Kaunas
från Huljajpolje till Chomutovskyjsteppen

minns du hur vi brukade plocka fjädergräs och timjan
hur gruvarbetarna sjöng »popplar, o popplar, förälskade i min stad« på bröllopen
hur slagghögen vid kyrkogården alltid grät med blodfärgade vallmor i juni
hur fabriksvisslan från de metallurgiska verken i Donetsk avbröt våra skalövningar med sin stämgaffel
och hur vägen hem från musikskolan alltid var täckt med rosenkvistar

växtplatsbyten är alltid abrupta
den 30 juni 2006 slutar spårvagnarna att gå i Makijivka
sedan ställs tågen mellan Donetsk och Kyjiv in
efter det kallas den här platsen på kartan för ett hål och du vet inte längre i vilken riktning du lever

»hur gammal är du?« »skilki tobi rokiv?« »ile masz lat?«
hur länge har du varit en siffra i livets räkenskapsbok
du för scannern till ditt ansikte och läser av tidens streckkod
trettiotre eller tre enligt den nya tideräkningen
och du väntar på att korset runt din hals ska skjuta sitt första gröna löv

(23 januari 2018)

***

Slå på ofärdstrummorna

livet går mot sitt slut
när flaggorna i din stad inte längre visar upp två band
när din granne instruerar »anhängarna av federalisering«
det vill säga ockupanterna och de förbannade separatisterna
hur man enklast mördar ukrainska medborgare
från huset mittemot
när ordet »vår« förlorar sin gängse betydelse
den ryska våren fan ta den den eviga våren fan ta den
våren och våren och våren och än en gång våren
och alla andra årstider har hetsats till döds

verkligheten går mot sitt slut
när gatorna fylls av hysterikor och dårpannor
när första bästa resa från ändhållplats till ändhållplats
förvandlats till ett massmöte med inslag av karneval
befolkad av hjältar ur berömda sovjetiska filmer och matroser från Sevastopol
»nu är vår tid kommen bröder dags å slå ihjäl dom fäna
sätta det ukrainska packet på plats störta tsaren i Kiev«

luften går mot sitt slut
när rosorna förlorar sin doft
och inte duger till annat än törnekransar åt stadens invånare
och vännerna på andra sidan trottoarkanten
när tystnaden blir outhärdlig
alla har gett sig av mamma alla har kastat staden på soptippen stanken sprider sig från hus till hus grälen sjukdomarna

tiden går mot sitt slut
när utegångsförbud proklameras i staden
när vanliga fotgängare är lika rädda för varandra
som för de beväpnade gröna små männen
när spårvagnarna rullar tomma genom kvarteren
när drömmarna är fulla av hål efter automatsalvorna
och alla köerna i affärerna gäller vodka
»hallå hur mycket kostar den här flaskan, i rubel alltså?
vadå sa du? då tar vi en hel låda helt sjuka priser ju«

all mening går mot sitt slut
när man tappar räkningen i sina försök att hålla reda på förlusterna man böjer finger efter finger och det är som om man högg av dem den sönderskjutna flygplatsen den sårade järnvägen
stadens intill oigenkännelighet vanställda ansikte
gatornas rådbråkade lemmar
de vita popplarnas vettskrämda toppar
de invanda vägarnas förvridna ådror

slå på ofärdstrummorna
låt världsalltets klockor klämta till larm
döda barn fyller övergivna gruvschakt och kalla sängar
maskarna dansar i stadens tomma buk
slå slå slå på ofärdstrummorna slå

(2018)

***

att i åtta år säga: det är krig i mitt hem
för att till sist inse att kriget är mitt hem
ett långsamt tåg på vilket livet förs av döden
från landets östra ända till dess västra

natten tränger ner i marken i vissnade blommors kramper
och in i våra munnar i tigandets ruttna tänder
vårt språk är nu volontärernas och flyktingarnas chattar
där sirenerna sjunger sina sånger för Odysseus

vårt minne är nu frihetens smutsiga broderade skjorta
dess långa vandring från hjärta till hjärta

(13 mars 2022)

***

på de namnlösa gravarna över våra liv
planterar kriget sina pappersblommor
denna kvävande färg av frusen tid
i vilken seklen sprättar upp sidorna med dödens kniv

gränserna mellan ljus och mörker blir till en flat tallrik skratt
över den gamla sagan om hur det goda besegrar det onda

du trivsamma värld dina oönskade barn
har förlorat förmågan att höra någontning annat än atonal musik har förlorat förmågan att bygga ordet »kärlek« av lego-klossar
har förlorat förmågan att se framtiden an
med förtroendefulla ögon lika tomma som föräldrarnas hem

frihetens epos är lika långt som vägen till säkerhet
och fläckat av blodet av historiens nya alfabet
där varje ord måste läras in med ordbok

och våra munnar är uppfyllda av kroppen av jord
som ligger likt ett majestätiskt djur i modets fälla

och med sin tyngd pressar våra orörliga tungor
mot stumhetens båt där någonstans
mellan de lönlösa vittnesmålens klippor

jag har redan någonstans sett dessa rättfärdighetens övergivna stränder
jag har redan någonstans sett dessa nycklar i flyttfåglarnas näbbar

(1 juni 2022)

Dikter av Ija Kiva

Am I panicking enough?

Love in the Time of War

“May the World Listen…”

Speech at Mårbacka

Like what you read?